Ta Huddinges skolor ur bottenträsket!

I förra veckan presenterade Föräldraalliansen sin jämförelse av kvaliteten på skolorna i landets kommuner. För Huddinges del är det ingen munter läsning. Efter att ha vägt samman bl.a. SALSA-värde (betygsresultat med hänsyn tagen till socioekonomiska förhållanden), andel behöriga pedagoger och storlek på fritidshemmens barngrupper rankar man Huddinge på 197:e plats av Sveriges 290 kommuner.

Den här typen av jämförelser är förstås alltid svåra att värdera. Vilka faktorer som är de mest relevanta är inte självklart. Men jag tycker absolut det finns skäl för Huddinges medborgare att ta Föräldraalliansens rapport på allvar. Särskilt som den bekräftar bilden från andra jämförelser, exempelvis tidningen Fokus kartläggning i somras, som jag refererat till i ett tidigare inlägg. Där framgår inte bara att resultaten är svaga utan också att anslagen som skolorna har att röra sig med liksom lärartätheten ligger långt under genomsnittet.

Efter att ha låtit siffernörden i mig gå lös på Skolverkets betygsstatistik någon timme, slås jag inte minst över de stora klyftorna mellan Huddinges olika skolor. Medan 96 procent av Edboskolans elever 2008 gick ut år 9 med behörighet för gymnasiet, lyckades endast 58 procent av Vårbyskolan med samma sak. Det är förstås lätt att säga att förutsättningarna för Edboskolan som ligger i ett Kalles kaviar-svenskt medelklassområde är helt annorlunda än för Vårbyskolan där flertalet elever har utländsk bakgrund och där föräldrarnas utbildningsnivå generellt är lägre. Men det håller inte att enbart luta sig mot detta faktum. Varför klarade i så fall nästan 75 procent av de elever på Skogåsskolan som har utländsk bakgrund gymnasiebehörigheten?

Med all respekt för att det kan finnas hundratals yttre faktorer (däribland vistelsetid i Sverige och föräldrars utbildningsnivå) som kan erbjuda delförklaringar till skillanderna mellan skolorna så måste Huddinges politiker ge de skolor som lyckas dåligt uppdraget att ta reda på vad de behöver för att ge eleverna tillräckliga kunskaper och resurserna som krävs för att genomföra det. Vad är det t.ex. som gör att matte är det kärnämne där det är störst skillnad i måluppfyllelse mellan helsvenska elever och elever med invandrarbakgrund? Behöver lärarna kompetensutveckling för att kunna handleda elever som skolats i vitt skilda sätt att tänka matematiskt? Skulle eleverna vinna på att få matematikundervisning på sina modersmål? Vad krävs i så fall för att ordna detta? Vilka frågor man ställer och vilka svar man ger kommer naturligtvis skilja sig åt från skola till skola. Min poäng är att skolorna inte ska kunna gömma sig bakom "svåra förutsättningar" och att man ska få de resurser som krävs för att utvecklas.

Här finns inte bara en valvinnande politisk fråga att ta sig an. Bakom procentsatser och rankingpoäng finns unga människor med en framtid att värna.