Diverse ekonomiska rapporter
duggar tätt nu. Som för det mesta. Här om dagen berättades om
”inköpschefsindex” som tyder på tillväxt i tjänstesektorn,
idag rapporteras om hur den amerikanska exporten överträffat
förväntningarna. Siffrorna presenteras ungefär som sportresultat,
sällan med tillsammans med någon sorts analys. Aldrig någonsin med
en antydan om att det skulle vara möjligt att ifrågasätta att mer
alltid är bättre. Inte ett endaste knyst någonstans (åtminstone
inte när SvD:s lysande undantag Andreas Cervenka har semester) om
att fler konsumerade varor och tjänster idag kanske snarare bäddar
för djup fattigdom imorgon – när naturresurserna sinar och
klimatet skenar.
Jag undrar hur man gör för
att undgå att bli galen i den störtflod av information som sköljer
över oss utan att för en enda sekund lämna utrymme för
eftertanke. Hur man gör för att låta bli att gå ut på balkongen
och gallskrika ut de frågor som konsekvent undviks i de medier som
gör anspråk på att berätta om tillståndet i världen. HALLÅ!
Kan ett jordklot som redan går på knäna palla ännu mer
konsumtion? Om inte - hur kan vi bygga en ekonomi som inte är
beroende av tillväxt?
Det är onekligen lockande
att tro på de som säger att vi går mot en samhälle där vi kommer
förbruka mindre naturresuser och släppa ut mindre koldioxid
samtidigt som ekonomin kommer fortsätta att växa. Tanken bygger på
att ekonomin blir mer inriktad på tjänster och mindre på varor och
att de varor som även framgent prackas på oss kommer att tillverkas
mycket mer effektivt, med mindre utsläpp som följd.
Men den som hävdar att
ekonomisk tillväxt går att förena med ekologisk hållbarhet har
mycket att bevisa. Hur emotståndlig tanken om att ny teknik och nya
konsumtionsmönster fixar omställningen till ett hållbart samhälle
än är, så är det extremt svårt att hitta stöd för den i
verkligheten. Professor Tim Jackson gör fullständigt mos av dessa
drömmar i boken Välfärd utan tillväxt
skulle jag vilja påstå, även om han själv har ett mer ödmjukt
sätt att uttrycka sig.
Jackson
konstaterar visserligen att ekonomin är något mindre ”kolintensiv”
idag än för 30 år sedan. 1980 gav varje dollar i världsekonomin
upphov till ett kilo koldioxid. 2006 gick det istället 770 gram
koldioxid på varje dollar. Men samtidigt som kolintensiteten har
sjunkit med knappt 25 procent har världsekonomin under samma period
vuxit med över 400 procent och utsläppen alltså mer än
tredubblats. För att nå de utsläppsnivåer FN:s klimatpanel menar
är hållbara år 2050 – då FN räknar med att vi är 9 miljarder
människor på jorden – krävs att kolintenisiteten minskar med
minst 95 procent om världsekonomin ska fortsätta växa i samma takt
som idag. Snällt räknat. Kort sagt: vi är idag inte ens nästan
nära en hållbar utveckling.
Optimisten
invänder att det är de rikaste industriländerna man ska titta på
för att få ett hum om hur en ljusnande framtid kan te sig. Titta på
Sverige, här har vi förenat en stadig tillväxt med
utsläppsminskningar. Problemet är bara att utsläppsstatisken är
djupt missvisande om vi vill förstå hur vår livsstil påverkar
planeten. I statistiktabellerna – som bygger på det som produceras
i ett land, inte det som konsumeras – kunde vi exempelvis stoltsera
med att ha minskat våra koldioxidutsläpp med 9 procent mellan 1990
och 2008. Inte i närheten av de utsläppsminskningar som krävs, men
ändå en minskning. Men när man räknar in utsläpp som importerade
varor orsakat tar det roliga slut. Då ökade Sveriges utsläpp
istället med 17 procent.
Så
här kan man hålla på och rabbla siffor in i evigheten. Men jag ska
inte göra mer våld på mina läsare än jag redan gjort. För den
som vill finns mer pedagogiskt presenterade siffor och räkneexempel
att smaska på i Jacksons bok. Jag hoppas min poäng redan nått
fram: att vi måste bygga en ekonomi som kan ge oss det vi behöver
för att må bra utan tillväxt. Det är vad vi ska samla all
mänsklig tankeförmåga kring. Att förlita sig på teknisk
utveckling förefaller inte vara något annat än självbedrägeri.
Visst har 2000-talet gett oss bilar som förbrukar mindre bränsle
och elektroniska prylar som drar mindre ström. Men vad gör vi med
pengarna som blir över genom effektiveringarna? Jo, som de duktiga
medborgare vi är ser vi till att hålla tillväxten uppe och flyger
till Thailand eller proppar shoppingpåsarna fulla med prylar och
kläder.
Vi
behöver alltså en ny sorts ekonomi, om det ska bli några fler
generationer på jorden. På fredag ska jag med Tim Jacksons hjälp
fundera vidare på hur en sådan kan se ut.
2 kommentarer:
Ser fram emot dina slutsatser! :-)
Själv blir jag alltmer övertygad om att en förändring måste innehålla BÅDE gröna OCH röda element. Det sorgliga är att de röda inom politiken tycks misstro de gröna och vice versa. Jag försöker på olika sätt få gehör för att BÅDE Daniel Suhonens radikala röda tankar OCH Birger Schlaugs radikala gröna tankar behövs. Men det går inget vidare. :-)
Jag vet inte hur det ser ut i andra länder, kanske är misstron mot "de andra" inte lika stor överallt?
Instämmer till fullo om man med det menar att ett hållbart samhälle måste byggas med social rättvisa som rättesnöre och att politiken måste dra upp tydliga gränser för marknaden. Ja, intressant fråga hur det ser ut i resten av världen. Verkar som att de gröna i Storbritannien i alla fall är inne på det spåret.
Skicka en kommentar