Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) presenterar idag på DN Debatt ett antal förslag för att nyanlända flyktingar lättare ska få arbete. Flera av förslagen ser åtminstone vid första anblicken ut att vara kloka. Ändå lämnar debattartikeln en fadd eftersmak i munnen. Rubriken "Flyktingar ska tvingas flytta till erbjudet arbete" antyder att flyktingar nog helst inte vill jobba. Återigen gör alltså Folkpartiet ett utspel som sänder ut signalen att arbetslöshet bland invandrare snarare ska motverkas genom att ändra på invandrarna än genom förändring av det svenska samhället. Jag är övertygad om att fokus måste vara det omvända om människor som kommer till Sverige snabbare ska komma i arbete.
Ullenhag skriver inte bara om hårdare krav på invandrare. Bland annat slår han fast att kampen mot rasism och diskriminering måste fortsätta. Men här saknas konkreta förslag. Och även om Ullenhag inte kan lastas för DN:s rubriksättning är han naturligtvis medveten om medielogiken och förstår att det är förslaget om att tvinga invandrare att flytta till jobben som ger mest uppmärksamhet.
Det kan verka rimligt att det ska gälla samma krav för den som har etableringsersättning som för den som har A-kassa – vilka redan idag kan tvingas flytta till ett jobb. Men istället för att riva upp familjer som slagit sig ner på en ort ser jag hellre att man redan från början försöker locka invandrare till orter med gynnsam arbetsmarknad, t.ex. genom information och ekonomiska morötter.
Framför allt tycker jag Ullenhag ska ägna sin tankemöda åt hur svenska samhället bättre tar tillvara på de kunskaper och erfarenheter invandrare bär med sig till Sverige och hur vi bättre rustar våra nya invånare för vårt samhälle och vår arbetsmarknad. För viljan att vara med och bidra vill jag påstå är grundläggande mänsklig. I torsdags besökte jag ABF:s språkträff och träffade invandrare från närmare ett tiotal olika länder. Det som de alla hade gemensamt var just en stark längtan efter att arbeta. Denna längtan borde mötas med reformer för att öppna upp det svenska samhället snarare än med pekpinnar.
Jag väntar nu på hur Erik Ullenhag ska bedriva den kamp mot rasism och diskriminering han skriver om. Hur ska det bli svårare att komma undan med diskriminering? Hur ska det bli så kostsamt för arbetsgivare och andra att diskriminera att de låter bli? Samhället har inte råd med det slöseri av människors initiativkraft och erfarenheter som diskriminering innebär.
Jag önskar mig också satsningar på skolan som gör att vi blir bättre på att rusta barn och unga som kommer till Sverige för vårt samhälle. Det handlar till exempel om att stärka modersmålsundervisningen som bland annat gör det lättare att utveckla det svenska språket. För många elever skulle också möjligheten till exempevis matematikundervisning på sitt modersmål vara ett sätt utveckla sina ämneskunskaper även under den tid man lär sig svenska.
Flera av de människor jag träffade på ABF:s språkträff återkom till en önskan att varva språkundervsning med praktik i arbetslivet. Flera talade också om vikten av att anpassa introduktionen i Sverige till olika behov. Det är naturligtvis skillnad på att komma till Sverige utan skolbakgrund och att komma hit med en akademisk utbildning i bagaget. Förslagen om ett praktiskt basår för nyanlända med lägre utbildning och 6000 praktikplatser för nyanlända är därför intressanta. Detta spår får Ullenhag gärna fortsätta på istället för att komma med fördomsfulla antydanden.
Fler som bloggar: Olas tankar (S)
2 kommentarer:
Invandringen har i huvudsak berikat Sverige genom flera decennier. Invadrargrupper har kommit och efter en inledande period där de har behövt understöd från samhället har de skaffat sig utbildning och försörjning. På det sätt återbetalar de och bidrar till samhället och välfärdssystemet.
För invandrare från Somalia stämmer dock inte denna ekvationen. Somalierna har nu kommit till Sverige under snart 20 år. Arbetslösheten är enorm, ca 90%. Ibland hävdas i debatten att detta skulle bero på Sverige och bristande integration och att det skulle vara bättre i Storbritannien. Men så är inte fallet. Av brittisk statistik framgår att arbetslösheten är lika utbredd där bland somalierna som här.
Så vad skiljer då somalierna från andra invandrargrupper? Som jag ser det är sanningen tuff men måste ändå uttalas. Denna grupp har en oändligt högre kriminalitet än andra invandrargrupper i samhället, de har inget intresse och ingen vilja att integrera sig, skaffa sig utbildning eller arbete. Nu ska vi få ytterligare 10 000-tals somalier till landet genom att gränserna öppnats för anhöriginvandringen. Inom kort får vi per år en grupp somalier motsvarande en medelstor svensk stad och så gott som alla kommer erfarenhetsmässigt att vara bidragsberoende under lång, lång, lång tid framöver.
Ska vi då sitta och stillatigande titta på medan dessa nyanlända belastar och i förlängningen riskerar hela det välfärdssystem som med möda byggts upp under generationer? Vilka grupper ska behöva stå tillbaka? Pensionärerna, de sjuka eller ska den arbetande befolkningen tolerera ett ännu högre skattetryck än dagens för att försörja dessa nyanlända som inte vill anpassa sig?
Detta är och förblir en stor från som måste behandlas oavsett vilket parti som leder landet. Det kräver mod, råg i ryggen och ansvarskänsla att dels våga se problemet, dels våga att göra något åt det. Ett första krav är att sätta press och kräva att de nyanlända flyttar dit arbetena finns. Annars inget bidrag. Men så kommer det ju inte att bli ens med de nya krav som nu införs. Rädhågsenheten är alltför stor. Så vad göra? Kanske sätta stopp för invandringen till dess vi kommit på ett sätt att integrera de 100 000-tals nyanlända som vi redan har innanför landets gränser? Eller är det för extremt?
Vi har på många sätt väldigt olika bilder av verkligheten och jag vet inte vad du grundar dina svepande påståenden om somalier på. Men låt mig istället diskutera det som vi är helt överens om: att arbetslösheten bland vissa grupper av invandrare - och dit hör somalier - är alldeles för hög. Visserligen är det inte så konstigt. Vi pratar om ett land som i princip saknar fungerande statsapparat. De flesta som kommer hit har mycket begränsad skolgång bakom sig. Men det är naturligtvis ändå oacceptabelt att många är fast i arbetslöshet år efter år. Min erfarenhet är att de allra, allra flesta oavsett nationalitet vill vara med och bidra till samhället. Då blir slutsatsen att Sverige måste bli bättre på att ta till vara de människor som tar sig hit. (Alltså det jag försöker diskutera ovan.) För mig är det ok om man dessutom vill diskutera införandet av olika krav, även om jag personligen inte tror på det. Men att Sverige skulle låta bli att leva upp till sina internationella åtaganden och vägra att erbjuda förföljda och livshotade människor en fristad för att vårt samhälle misslyckats med att öppna dörrar för dem som kommer hit, det tycker jag skulle vara väldigt konstigt.
Skicka en kommentar