Den parlamentariska demokratin räcker inte

I valet 2010 blev jag invald i Huddinges kommunfullmäktige. Efter en halv mandatperiod är jag tacksam över att ha fått partimedlemmars och väljares förtroende att gneta några år i den kommunpolitiska vardagen för att försöka dra något litet grönt strå till samhällsstacken. Uppdraget är mer omväxlande, mer lärorikt och mer stimulerande än jag kunde drömma om. Så om du funderar på att ta på dig ett förtroendeuppdrag vill jag bara säga: Gör't! Men samtidigt har de två åren som folkvald fritidspolitiker gjort den parlamentariska demokratins begränsningar tydliga för mig. Jag har stärkts i min övertygelse om att parlamentarisk demokrati inte räcker till om vi ska skapa en god tillvaro för oss som bebor den här planeten nu och för dem som ska göra det i framtiden. Det behövs livaktiga utomparlamentariska rörelser som kan ruska om politikerna på insidan och det behövs lyhörda parlamentariker som låter sig ruskas om.

Du kanske tänker att jag bara börjar bli bitter efter två år i opposition. Att jag är frustrerad över att aldrig få vara med och bestämma. Jo, det är klart att jag vill bestämma. Annars hade det väl varit bättre att ägna kvällarna åt att samla fjärilar eller dylikt. Men jag vill också att de beslut som tas – oavsett vilka som står bakom dem – fattas på sakliga grunder, efter ärlig och öppen diskussion. Hur ofta har jag sett det ske under dessa två år? Inte ofta. Särskilt inte när det gäller de verkligt stora frågorna som kommer påverka oss under många årtionden framåt.

Planerna på stora motorleder som Förbifart Stockholm och Södertörnsleden är uppenbara exempel på att det inte är goda argument som gäller i de folkvalda församlingarna. Alla vet att nya vägar är en dålig idé om syftet är det vägentusiasterna påstår – att minska köerna och öka framkomligheten. ALL forskning och ALL erfarenhet säger att kollektivtrafik är enda vägen om man vill lösa trafikproblemen. Ändå är de borgliga partierna och Socialdemokraterna rörande överens om att nya vägar är grejen. Jag har svårt att förstå det på annat sätt än att man sitter i knäet på mäktiga särintressen som bilindustri, köpcentrumägare eller vilka de nu kan vara som kortsiktigt tjänar på att vi bygger fast oss i bilberoende.

Lukten av ett korrupt samhälle blir allt svårare att bortse från för den som törs andas med näsan. Jag har tidigare bloggat om hur McDonald's intressen tycks bli till moderat ”jobbpolitik” och om vittnesmål om hur kommersiella medier försett Moderaterna med pengar för att de ska slå mot Public service. Mycket talar för att de korruptionsskandaler som kommit i dagen i Solna och Göteborg bara utgör toppen på ett isberg.

Pengar styr och allmänintresset sitter i baksätet. Så kan vi förstås inte ha det. Vi som finns i de folkvalda församlingarna måste naturligtvis göra allt vad vi kan för att ändra på det. Att enträget föra fram sakliga argument, även när ingen tycks vilja lyssna. Att kräva korten på bordet när det finns tecken på rena oegentligheter. Men jag tror som sagt inte det räcker. Om människors bästa ska bli styrande för politiken tror jag att det vill till ett tryck utifrån, från livaktiga utomparlamentariska rörelser. Rörelser som också kan utmana de mäktiga ekonomiska intressen som idag utövar så starkt inflytande på våra folkvalda. Detta tänkte jag utveckla ytterligare i ett inlägg imorgon.