Kriget mot kollektivtrafiken

De nya moderaterna säger sig vilja satsa på ett hållbart trafiksystem där man prioriterar gång-, cykel- och kollektivtrafik, på bilens bekostnad. Sedan har vi Torbjörn Rosdahl, moderat finanslandstingsråd, som vill göra tvärt om. Han föreslår under ett seminarium i Almedalen en privatisering av tunnelbanan, som skulle lyfta ur delar av tunnelbanenätet ur SL-kortet. Framtida tunnelbaneresenärer från Nacka skulle, med Rosdahls modell, behöva två kort – ett för resan Nacka-Centralen, och ett SL-kort för övrig kollektivtrafik.

Det är svårt att finna ord för detta utspel. Om det hade rört sig om en enstaka moderat bilkramare som inte följt med i utvecklingen, så hade det varit beklagligt. Nu är det moderaternas toppnamn i Stockholms läns landsting. Den ytterst politiskt ansvarige för länets kollektivtrafik. 

Tankegången är att landstinget på så sätt privatiserar kostnaden för utbyggnaden av nya tunnelbanelinjer, och i gengäld låter det företag som vill investera också ska ta betalt av resenärerna. Det kan ju tyckas som ett smart sätt att få mer kollektivtrafik till stockholmarna utan att behöva höja skatten eller priset på SL-kortet. Men det krävs inget geni för att räkna ut ett par brister i resonemanget:

1. Utbyggnad av tunnelbanan i Stockholm villkoras med att det ska vara företagsekonomiskt lönsamt, vilket är något helt annat än att vara samhällsekonomiskt lönsamt. Tunnelbana är dyrt att bygga och biljettpriset för en enskild sträcka kan inte bli alltför högt om pendlarna ska välja tunnelbana framför nuvarande busslinjer eller egen bil. Därmed blir det per automatik en i princip omöjlig investering i sig. Konsekvens: antingen ingen ny tunnelbana eller krav på att företaget också får ta över redan lönsamma delar av tunnelbanesystemet, eller kanske hela tunnelbanan.
     
2. Det blir en inbyggd orättvisa om finansiering av resekostnaden blir på olika premisser beroende på var jag bor. Nu finansieras kollektivtrafiken ungefär till hälften med biljettförsäljning och hälften med landstingsskatt. Det blir orimligt om människor i Nacka och Värmdö ska betala en större andel med biljettintäkter, men ändå bidra till resten av länets kollektivtrafik via skattesedeln. Det skulle, med moderat språk, kunna kallas för en straffbeskattning av Nacka/Värmdöbor. Nästa logiska steg skulle därför vara att kollektivtrafik, landstingsdriven eller privat, ska finansieras helt med biljettintäkter. Konsekvens: antingen kraftiga nedskärningar i kollektivtrafiken (om hälften av pengarna försvinner) eller chockhöjning av biljettpriserna till det dubbla (vilket skulle skrämma bort en stor andel resenärer).
     
3. En attraktiv kollektivtrafik ska vara enkel att begripa och resa med. För de som åker samma sträcka varje dag är det säkert inget problem att programmera samma fysiska kort med två olika biljetter. Men hur blir det för turister eller resenärer som åker utanför sina dagliga rutiner? Med olika biljettsystem på olika delar av kollektivtrafiksystemet blir det svårare att hålla koll på hur resan ska betalas. Det leder till behov av fler spärrar, ökade kontroller och förmodligen ökat fusk (varav en del skulle ske av förvirring snarare än uppsåt). Konsekvens: för resor utanför den dagliga pendlingen blir bilen ett mer attraktivt alternativ för de som har bil.
    
4. Privatisering av utbyggd tunnelbana, med hänvisning till att landstinget vill slippa ta kostnaden, leder snabbt till tanken att samma metod kan användas för att slippa kostnaden för olönsamma busslinjer utanför tätorter. Ska bussturer utanför huvudstråken villkoras med att bära sina egna kostnader eller privatiseras kommer det oundvikligen leda till nedlagda busslinjer. Konsekvens: andelen kollektivtrafikanter minskar, då fler människor har bilen som enda tillgängliga alternativ.

  

Jag skulle vilja tro att Torbjörn Rosdahls utspel var en liten ogenomtänkt tankevurpa, en groda som slank ur honom efter lite för många rosémingel i Visby. Tyvärr tror jag inte det. Torbjörn Rosdahl är inte dum. Han kanske kan dra lite förhastade liknelser med chipspåsar och öl på krogen i pressade lägen, men hans politik är medveten. Det handlar om att minska den börda som Moderaterna ser i kollektivtrafiken, i och med att kollektivtrafiken är till stor del skattefinansierad. Det värdet som kollektivtrafiken står för, i form av miljövänliga och effektiva transporter för ett växande Stockholm, kan inte betyda mer än en kortsiktig möjlig skattesänkning. Den sammantagna effekten av Torbjörn Rosdahls idé är att en mindre andel kommer att åka kollektivt, antingen på grund av högre kostnad eller på grund av försämrad tillgänglighet.

Trots de nya Moderaternas nya gröna retorik, i trafik- och framkomlighetsstrategier, ligger den gammelmoderata prioriteringen av bilen fast. Kollektivtrafiken är något som kan tolereras om den finansieras helt med biljettpriser, men är inget som får komma i vägen för några öre lägre skatt.