Maline Holmlund: Fattiga barn eller ojämlikhet?

 Maline Holmlund, statsvetare är idag gästskribent på Huddingeperspektiv.

Den 11 maj sände P1:s Barnen ett utmärkt program med rubriken ”Vissa har saker, andra inte”. Modern var utförsäkrad och familjen hade knappt med pengar. Barnen fick uttala sig om hur de tyckte det var att inte ha egna rum, hur det var att sova på madrasser på vardagsrumsgolvet. Äldste pojken, 9 år, oroade sig för att hans läkarbesök när han haft ont i örat kostat för mycket pengar och att de nu kanske inte hade pengar till allt annat. Barnen i programmet hade generellt svårt att förstå varför vissa människor skulle vara så mycket rikare än andra. Varför skulle vissa människor ha miljoner, kunde inte dessa ge till dem som hade mindre?

Många kommer liksom jag få tillbaka en del på skatten nu i juni. Jobbskatteavdrag står det på min deklaration. Det är klart att det är roligt att ha ”mer pengar i plånboken” – denna fras som har läst på otaliga löpsedlar de senaste åren. Men när jag lyssnar på programmet om den utförsäkrade mamman känner jag att jag hellre hade betalat för en vettig välfärd.

Förra månaden råkade statsministern i blåsväder för sitt uttalande om att arbetslösheten var låg för ”etniska svenskar mitt i livet” (14 maj 2012, TT). Anklagelserna om rasism duggade tätt. Jag tänkte snarare på vilken typ av syn på välfärdssamhället som uttalandet förmedlade. De medelålders svenska mitt i livet med heltidsjobb är de som kan åtnjuta jobbskatteavdrag, rutavdrag och andra privilegier för de som ingår för det nya klassamhällets vinnare. Unga vuxna, utlandsfödda och utförsäkrade långtidssjukskrivna hör till några av förlorarna. Och barnen då, tydligen, eller i alla fall vissa barn. Det talas i ökad utsträckning om barnfattigdomen. A-kassenivåerna är lägre än tidigare och kraven högre på förankring på arbetsmarknaden för att få tillgång till försäkringen. Stora besparingar har gjorts inom Försäkringskassan och fler människor som tvingas söka stöd hos kommunerna eller kyrkan. Studiestödet är lågt och bostadssituationen för unga i storstäderna mycket svår.

När barnen står i fokus är steget till att beskylla föräldrarna inte stort. Kan de inte bara ta sig i kragen – de har ju ett försörjningsansvar? För ett barn kan inte vara fattigt om inte en vuxen är det. Problemet flyttas från struktur till individ. De etniska svenskar mitt i livet som har privilegiet att ha tillsvidareanställningar ställs mot den verklighet med inhyrda bemanningsanställda, visstidsanställningar och behovsanställningar som blivit allt vanligare för oss andra – anställningsformer som ofta ger ett påvert fackligt skydd. Alliansens arbetslinje är arbetsgivarnas linje, och utgår från att skapa så många jobb som möjligt, ofta anställningar som gynnar arbetsgivarna och ger dem bidrag från staten (exempelvis nystartsjobb).

En arbetsmarknad där allt fler står utanför trygghetssystemen, får svårt att ta lån och skaffa sig bostad skapar en ökad fattigdom. Men barn kan faktiskt inte vara fattiga. Barn har inte egna pengar. Det är deras föräldrars fattigdom som måste vara politikens mål att stävja. Vad händer med den generella välfärdsmodellen där vi alla betalar solidariskt för varandra om vi som jobbar heltid ska uppmuntras att känna oss förtjänta av skatteavdrag? Vad händer med empatin och solidariteten när barn och inte vuxna står i fokus när klasskillnader diskuteras?

Maline Holmlund
Statsvetare