Huddinges nya trafikstrategi säger att kommunen behöver en trafikplanering som leder till ett hållbart och attraktivt samhälle. Liksom sina kollegor i Stockholms stadshus har moderaterna lanserat ännu ett dokument som slår fast det som Miljöpartiet sagt de senaste trettio åren – i ett hållbart samhälle måste vi prioritera gång-, cykel- och kollektivtrafik och minska biltrafiken. Det kan naturligtvis ses som ett tydligt erkännande för den gröna trafikpolitiken.
I en snabbt växande Stockholmsregion kommer behovet av transporter ständigt att öka. Utan ett nytt tankesätt och helt andra prioriteringar än idag står vi inför en trafikinfarkt. Prognoser från Länsstyrelsen säger att vägtrafiken, med den förväntade befolkningsökningen och de investeringar som nu planeras, kommer att öka i länet med 80 procent fram till 2030. Det säger sig självt att det är raka motsatsen till ett hållbart och attraktivt samhälle.
Redan idag misslyckas Stockholms län med att leva upp till EUs miljökvalitetsnormer för god luftkvalitet. Såväl hälsovådliga partiklar som kvävedioxid når på vissa platser så pass höga halter att de är direkt skadliga för människors hälsa, och dessa platser är alla i tätt befolkade områden i centrala staden och längs med större trafikstråk som E4/E20 och Nynäsvägen. Att nå upp till EUs miljökvalitetsnormer är inte nog som målsättning – de anger den absoluta miniminivån för vad som är acceptabelt. Och dit når inte Stockholm idag. Med en 80-procentig ökning av vägtrafiken kommer det inte spela någon roll att bilarna om 20 år är bränslesnålare och renare än idag. Den miljövinst som teknikutvecklingen innebär med renare bilar äts upp av att de blir så många fler.
Den nya strategin, som först lanserades av Stockholmsmoderaterna och nu följs upp i Huddinge, kan tolkas som att moderaterna och övriga allianskollegor äntligen har anammat en grön trafikpolitik. Tyvärr finns oroväckande brister i Huddinges trafikstrategi som väcker frågetecken. Huddinges miljöförvaltning skriver i sin kommentar till strategin att många av åtagandena är för diffusa för att kunna uppfyllas eller följas upp, att den är en otydlig ansvarsfördelning för åtgärder som föreslås. Om det inte går att mäta målen och det inte går att utläsa vem som ska göra vad, är risken överhängande att ingenting blir gjort.
Även om ambitionen i trafikstrategin är alldeles utmärkt, måste den sättas i relation till något så krasst som den verklighet vi lever i. De projekt som prioriteras av Huddinge kommuns politiska majoritet idag, med stöd av det för tillfället största oppositionspartiet (S), leder till rakt motsatt utveckling än vad trafikstrategin föreslår. Byggandet av Södertörnsleden och Förbifart Stockholm kommer att öka vägtrafiken, både vad gäller personresor och godstransporter. Satsningen på externa köpcentra, som expansionen av Kungens Kurva uppmuntrar också ett ökat bilberoende. De enorma resurser som nu går till motorvägsbyggen gör också att Huddinges viktigaste satsning på spårbunden kollektivtrafik, Spårväg Syd, inte blir av eller åtminstone skjuts upp på obestämd framtid.
Samma summa pengar som går till att bygga Förbifarten och Södertörnsleden skulle räcka till att rusta upp järnvägen och bygga bort de värsta flaskhalsarna på spåren, inte bara i Stockholm utan i hela Sverige (där visserligen Stockholmsregionen står för en stor del). När vi står på pendeltågets perronger om vintern och förbannar alla dessa meddelanden om växelfel, signalfel och annat som innebär att vi kommer sent till jobbet ännu en dag, då beror det inte på otur eller på att tåg är ett dåligt transportmedel. Det beror på politiska prioriteringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar