Pride, heteronormen och Hägglunds Almedalstal

Pridefestival och normdiskussioner. Jag brukar ha lätt att hetsa upp mig över DNs ledarsidor (svenskans också, men de undviker jag ofta att läsa just därför - för mycket ilska är inte ett bra sätt att starta dagen på). Men efter att ha skummat dagens huvudledare i DN är jag mindre arg på skribenten än upprörd/uppgiven över att det ska vara så himla TRÖGT. Att det ska uppfattas som så hotfullt med allt som avviker från normen och/eller majoriteten. Med Pridefestivalen igång blir många hbt-kramare. Åtminstone så länge hbt-gruppen strävar efter att efterlikna majoriteten och avvika bara lite "lagom" så att de kan uppfattas som ett uppfriskande, lite exotiskt inslag. Tex genom att kämpa för rätten till samkönade äktenskap - missförstå mig inte, jag tycker att det är en självklar rättighet, men fortfarande finns en rädsla för allt som inte "stämmer" med det vi är vana vid, som inte går att klassificera och gruppera.


Det kan ta sig uttryck i en oro när man inte är säker på vilket kön den man talar med hör till, vilket tom gäller för små bebisar som bör iklädas "rätt" färg för att man direkt ska kunna avgöra könet. Det tar sig även uttryck i att det är mer OK för kvinnor att efterlikna män, eftersom det återigen uppfattas som en strävan efter att efterlikna majoriteten (nåja) eller i alla fall normen. Men det finns åtskilliga exempel på hur föräldrar till gossebarn uttryckt oro över att pojken ska bli bög av att leka utklädningslekar med tjejkläder, dra dockvagn eller ha rosa gummistövlar. Trots Pride och "gullandet" med det främmande finns alltså fortfarande en underliggande rädsla för det avvikande - i form av veka män, alltför starka kvinnor eller personer som inte följer den sexuella normen.


Det är väl denna rädsla som manifesteras i Hägglunds Almedalstal som DN:s ledare kritiserar. DN konstaterar att när Hägglund 'talade om ”idisslande av dekonstruktionen av könet” var det i praktiken ett angrepp mot försöken att ersätta gamla inskränkta värderingar med upplysning och tolerans'. Senare i talet kommer något av en förklaring till varför detta betraktas som så hotfullt, nämligen att det tas som en kritik mot "vanligt folks" sätt att leva, en kategori som Hägglund menar att han företräder:

"Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta.Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas. Inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som
folk gör mest."

Kd - eller Hägglund - tar det uppenbarligen som personlig kritik mot sin vanlighet när vänstern, de gröna och (förmodar jag) också liberala krafter talar för ett mer tillåtande samhälle. I stället för att se vinsterna med att inte "malla" in folk i normer utan låta dem upptäcka och lära sig använda sina styrkor och svagheter oavsett kön och andra bestämmande epitet, ser han bara hotet om att behöva ifrågasätta sina egna värderingar.