Efter Janne Josefssons märkliga reportage i Uppdrag granskning igår kväll slutar organisationen BRIS att använda begreppet barnfattigdom. Ett ställningstagande som i mina ögon är lika obegripligt som fegt. Att Rädda barnen haft omdömeslösa kampanjer som insinuerat att hundratusentals svenska barn skulle lida av svält betyder inte att de många, många barn som lever i svår ekonomisk utsatthet i vårt land är ett påhitt.
Diskussionen om huruvida det finns fattiga barn i Sverige eller inte avslöjar i sig själv hur vårt samhälle slitits i sär. Att vi inte längre möts över klassgränser och inte förstår varandras verkligheter. Vi finns i olika stadsdelar, vi har barnen på olika skolor och sällan hörs andra röster i offentligheten än de mest resursstarka. På annat sätt går det inte att förklara hur det överhuvud taget går att ifrågasätta att det finns fattiga barn i Sverige och att detta är ett allvarligt samhällsproblem. Den som påstår att barnfattigdom inte finns kan aldrig mött de barn som det handlar om. De som slutar spela fotboll för att det inte finns pengar till fotbollsskor. De som blir kvar i sin lägenhet hela sommaren när kompisarna försvinner till lantstället eller semesterorten. De som aldrig tar hem kompisar för att de skäms över sitt hem. De som kommer efter med skolarbetet därför att de inte har en dator hemma. De som ljuger om de julklappar de aldrig fick och de som försvinner in i väggen för att inte märkas.
Om man på allvar menar att fattigdom inte finns i Sverige eftersom det finns länder där fattiga lever i djupare misär tycks man övergivit själva idén med att ha ett samhälle. Då bör man stå för att man inte ser något värde i sammanhållning och att det är acceptabelt att barn växer upp med vitt skilda förutsättningar.
Jag begär inte någon empatisk förmåga från journalister, räknenissar och samhällsdebattörer. Jag tror nämligen att empati blir allt mer omöjlig i takt med att avståndet mellan olika grupper i samhället ökar. Men jag begär faktiskt att man sätter sig in i konsekvenserna av att vi låter klyftorna växa i vårt land. Att fattiga barn presterar sämre i skolan och därmed ges sämre förutsättningar att bidra till ett bättre samhälle för oss alla. Att fattiga barn riskerar att hamna i missbruk och kriminalitet med alla de kostnader det medför. Att fattigdomen får de välbeställda att bygga murar som både skymmer deras egna utsikt och göder ett hat från dem utanför.
Förnekandet av barnfattigdom gör klassamhället tydligt. Det är bra. Då kan vi tala om det. Och om hur vi bygger solidaritet.
Läs Julia Finnsiö (MP) med fleras utmärkta debattartikel på samma tema i SvD
Läs också bloggen Jämlikhetsanden
3 kommentarer:
Då arbets-(givar-) lösheten tydligen är den största orsaken till relativ barnfattigdom, så krävs det väl först och främst en myllrande mångfald av ökade möjligheter till betald sysselsättning för att lösa problemen. I så fall bör väl snarast möjligt alla de politiskt beslutade restriktioner som blockerar potentiella möjlighetsutrymmen för ökad sysselsättning tas bort. Den största potentialen för ökad sysselsättning bör väl finnas inom sektorn betalda tillfälliga tjänsteutbyten privata människor emellan. Alla onödiga kostnader för att då underlätta detta bör då elimineras. All sorts beskattning av betalda tjänster människor emellan (s.k. svartjobb) bör då försvinna inom denna sektor ( Det räcker alltså inte med ROT och RUT utan allt bör bli helt "vitt" och helt utan beskattning). Dessutom bör det finnas lokala valutor för dessa lokala tjänsteutbyten människor emellan. Inom så gott som varje kvarter så finns det oftast någon eller några lunchrestauranger. Varje sådant matställe som så önskar bör därför mycket enkelt kunna skriva ut och sälja lunchkuponger med viss rabatt. Dessa används sedan av så många som möjligt inom de nära kvarteren för privata utbyten och uthyrning av alla möjliga saker och tjänster människorna emellan - helt utan att några andra (även myndigheter m.fl.) har någon som helst anledning att lägga sig i, så länge som allt sker i ömsesidigt samförstånd parterna emellan. När som helst kan sedan vem som vill ta barnen med sig för att ”lösa in” valutan mot välförtjänta matportioner. Någon risk för att någon restaurang börjar efterapa bankernas ”fractional reserv banking” genom att skriva ut för mycket valuta finns ju inte, då varje inom närsektorn cirkulerande lunchkupong någon gång har köpts in för centalbanksvaluta eller bankernas fiat-valuta.
Jag tycker det du skriver är bra, men förstår inte riktigt kopplingen till UG. Menar du att det är fel att granska siffror som "goda" organisationer framställer som fakta? För det var väl poängen med programmet. Det i sig tycker jag är mycket bra. Gör inte du?
Uno: Tack för en ambitiös kommentar! Hinner inte i ögonblicket riktigt sätta mig in i det du skriver för att kommentera det.
JohJoh: Tack! Allra mest kritisk är jag till att UG:s program leder till slutsatsen hos vissa (bl.a. BRIS) att man överhuvud taget inte ska prata om barnfattigdom.
Programmet är problematiskt eftersom det inte klargör skillnaden mellan ett absolut fattigdomsbegrepp (t.ex. att man är fattig om man inte har råd med mat) och relativt fattigdomsbegrepp (att man är fattig om man har mycket mindre pengar än andra i samma samhälle). Den sammanblandningen (som visserligen blir möjlig tack vare Rädda barnens dåliga kampanj) öppnar för den i mina ögon högst märkliga slutsatsen att barnfattigdom inte är ett problem. I mina ögon är barnfattigdomen ett mycket allvarligt samhällsproblem oavsett om det finns svältande barn i Sverige eller inte.
Skicka en kommentar