SDs stöd ett symptom på sjukdomen utanförskap

Den bruna högerns kostymklädda fasad har fått väldigt mycket uppmärksamhet den senaste tiden och knappast någon i Sverige lär ha missat hur riksdagsledamöter för SD beväpnat sig med järnrör i ett rasistiskt motiverat bråk. Samtidigt tycks stödet för SD orubbat av dessa veckor av turbulens, där skandalerna avlöst varandra. Såväl journalister som politiker har avlöst varandra med att vara förvånandsvärt förvånande.

Det sitter visserligen en bit inne att erkänna det, men den bästa och mest träffsäkra kommentaren till detta fenomen som jag uppfattat i den mediala störtfloden kom från Anders Björck (M), som jag extremt sällan brukar hålla med. I någon av alla morgonsoffor leverade han svaret att SD är ett missnöjesparti och för ett sådant finns det inget bättre än att bli attackerad av etablissemanget. Ett sådant parti arbetar medvetet och enträget på att odla sin egen offerstämpel och att få ett sådant här drev serverat är rena julafton för ett parti vars hela existens bygger på ett självpåtaget martyrskap.

Även om analysen är klockren så kanske den inte är tillfredsställande. Vi ställer oss upprepat frågan "men varför, VARFÖR, ser inte väljarna igenom SDs fasad ens när rasismen visas upp på bästa sändningstid, med bildbevis och allt?". För att finna svaret tror jag vi måste granska våra egna glasögon - hur vi ser på världen och på det vi sysslar med.

Politik ses av de flesta inom de demokratiskt lagda partierna och hos majoriteten av den seriösa journalistkåren som en intellektuell verksamhet. Vi granskar samhällsproblem och vi debatterar lösningar och söker stöd hos väljarna för dessa. Ett problem som granskats och debatterats friskt är till exempel att ett parti med uppenbart rasistiska värderingar växer så pass mycket att de kommit in i riksdagen. Vi försöker febrilt hitta den rationella orsaken och den minst lika rationella lösningen. Ska vi ta debatten eller tysta ihjäl? Ska vi köpa deras problembeskrivning men erbjuda en annan lösning? Eller ska vi rent av anamma bitar av deras politik för att neutralisera partiets stöd?

Jag tror att alla dessa frågeställningar bygger på en naiv syn på politikens rationalitet och alla dessa strategier kan vara dömda att misslyckas. Ett missnöjesparti är inte rationellt. Det mobiliserar inte stöd med hjälp av rationella argument eller samhällsförändrande visioner. Det mobiliserar utifrån en känsla av att vara utanför, att det är någonting som är fel på etablissemanget och att någon behöver röra om i grytan, strunt samma i hur, varför eller vad det leder till.

Men Sverigedemokraterna är inte bara ett missnöjesparti, och här skiljer de sig från sina föregångare i Ny Demokrati. Sverigedemokraterna är också ett fascistiskt parti. Fascismen är i sig en anti-intellektuell ideologi vars världssyn bygger på en känsla av en svunnen guldera då allt var bra, som sedan har förfallit, degenererats, förvanskats av en intellektuell elit. Det är upp till fascisterna, som är de enda som "sett ljuset" att väcka nationen och rädda nationen från undergång. Om detta sker med våld, som i till exempel Pinochets Chile, eller med brett folkligt stöd, det är av mindre betydelse. Målet helgar medlen.

För att få ett brett folkligt stöd behöver fascismen den explosiva laddningen som endast riktigt dåliga tider kan leverera. Det är när fascismen kan dra nytta av missnöjesröster som den har möjlighet till ökat väljarstöd. Det är ingen slump att Hitler kunde få över 30 % av tyska väljare med sig under den värsta ekonomiska depression som Europa då hade upplevt i modern tid. Det är heller ingen slump att det enda land i Europa som idag har ett öppet nazistiskt parti i sitt parlament är krisens Grekland. Och det är ingen slump att Sverigedemokraternas stöd ökar i ett Sverige med hög arbetslöshet och där regeringens recept bygger på att öka klyftorna, försämra trygghetssystemen och därmed öka utanförskapet.

Det är inte så att 30-talets tyskar var mer antisemitiska än övriga européer, eller att dagens greker för den delen skulle vara det. Det är inte heller så att svenskar idag är mer rasistiska än före 2006. Det är när samhället drabbas av sjukdomen utanförskap och känslan av hopplöshet som den fascistiska infektionen får bäst möjlighet att bita sig fast och växa. Ju extremare utanförskap, dessto extremare blir missnöjesreaktionen. Och inget enar ett allmänt missnöje lika effektivt som en syndabock. Om det är judar, muslimer eller "kulturmarxister" spelar mindre roll. Det viktigaste är att allt som är fel är någon annans fel. Att argumenten inte håller för en intellektuell, kritisk granskning spelar inte heller roll. Det är känslan av att allt är åt helvete och det är "deras" fel som mobiliserar.

Jag är övertygad om att endast en liten klick av Sverigedemokraternas väljare är fascister. Det är den kategorin som hängt med partiet sedan man kallade sig Bevara Sverige Svenskt och man skanderade "Sverige åt svenskarna - sha la la la la". Nu skanderar man det oskyldigare "Jimmie Åkesson - sha la la la la", men järngänget är det samma. Väljarna däremot har man endast fått genom att klä sig i kostym, putsa retoriken och försöka framstå som ett respektabelt parti som vanliga missnöjesväljare kan lägga sin röst på för att uttrycka sin ilska.

Därför tror jag att debatten om att "ta debatten eller ej" fokuserar fel. Debatten ska tas, men den kommer inte att besegra fascismen. Vid hög feber och huvudvärk kan smärtstillande lindra, men inte bota. Missnöjesrösterna är ett symptom, men sjukdomen är att många faktiskt har skäl att vara missnöjda. Inte för att det är invandrarnas, judarnas, muslimernas, kulturmarxisternas eller medias fel. Det berättigade missnöjet orsakas av arbetslöshet i kombination med att grundtryggheten dragits undan från under våra fötter. Att hela lokalsamhällen läggs på soptippen när jobben försvinner, att staten har satt en tidsgräns för hur länge man kan vara sjuk, oavsett medicinska faktum, att arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst tvingas agera den utsattes värsta fiende istället för en stödjande hand.

Botemedlet mot samhällets utanförskapssjuka är att bygga upp grundtryggheten igen, inte att fortsätta nedmonteringen. Satsa på en skola värd namnet istället för skatteavdrag för läxhjälp, satsa på att anpassa samhället för framtidens utmaningar genom en klimatomställning, istället för att passivt se på när klimatprognoserna skenar mot stupet. Utbildning, demokratisk delaktighet och gröna jobb. Det skapar framtidstro och engagemang. Genom att vända trenden och skapa en känsla av att vi är på väg mot något bättre snarare än mot undergång - det är vad som på sikt kan förpassa järnrörsdemagoger åter till periferin.