Den parlamentariska demokratin är otillräcklig. Ska vi skapa förutsättningar för ett gott liv på vår planet framöver behövs också livaktiga utomparlamentariska rörelser som kan ruska om de parlamentariska församlingarna – och de ekonomiska intressen som har inflytande över de folkvalda. Detta argumenterade jag för i gårdagens inlägg, genom att ondgöra mig över hur särintressens resurser snarare än goda sakargrument ofta avgör vilka beslut som fattas. Idag tänkte jag göra en kort historisk tillbakablick till demokratins genombrott och upprättandet av det svenska välfärdssamhället, då det fanns starka samhällsomstörtande rörelser som satte fart på etablissemanget. Jag tänkte också drömma lite, om nya framåtriktade rörelser.
Kampen för allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor hade pågått i årtionden när genombrottet kom efter första världskriget. Var det liberalers och socialdemokraters gnetande som hade burit frukt? Med all respekt för enträget politiskt opinionsarbete, det som fick de konservativa i riksdagens första kammare att falla till föga och acceptera demokratin var hotet om revolution. Knappast hade socialdemokratin heller varit så lyckosam med sitt välfärdsbygge under efterkrigstiden om det inte funnits en rädsla hos kapitalägarna för samhällsomstörtande krafter. Utan rädsla för revolutionärer hade den historiska kompromissen mellan arbete och kapital som gjorde Sverige till en förebild för så många ute i världen inte kommit till stånd. Sedan denna rädsla försvunnit under de senaste decennierna har också kapitalägarna följaktligen lämnat kompromissandet bakom sig, vilket bland annat de senaste årens attacker mot fackföreningsrörelsen är ett uttryck för. Makten har blivit trygg och i lugn och ro kunnat slå sönder alla andras trygghet.
Missförstå mig rätt. Det här var ett ögonkast i den historiska backspegeln. För framtiden önskar jag mig inte en bakåtblickande nykommunistisk rörelse som svävar på målet om demokratiska värden. Men jag önskar mig rörelser som inte är rädda för att utmana vare sig ekonomisk eller politisk makt. Rörelser med fantasi nog att tänka bortom dagspolitikens horisonter där det sällan ryms mer än skattesatser och symbolfrågor ens när världen omkring tycks rämna. Rörelser som är fria nog att inte kompromissa, vilket de som befinner sig innanför parlamentens väggar måste göra.
Occupyrörelsen hade kunnat vara ett embryo till en sådan rörelse. Med tanke på vilken bryskhet den slogs ned med, tycks det åtminstone funnits de som fruktat det. Kanske är det inte försent för dem. Den kris vi ser breda ut sig i Europa lär hur som helst fortsätta att göda motstånd. Förhoppningsvis kan detta motstånd bli konstruktivt. I bästa fall kraftfullt, frimodigt och kreativt. Ett konsekvent avståndstagande från våld är en förutsättning för en lyckosam utveckling. Gärna blockader, vilda strejker och okonventionella metoder för att göra livet surt för makten. Men aldrig våld.
Sådana rörelser måste gröna partier vara beredda att lyssna på och prata med. Om Miljöpartiet ska förmå att både utöva makt och vara den samhällsomvandlande kraft man skapades för att vara behövs syre utifrån. Jag hoppas vi miljöpartister inte är så upptagna med att fundera över maktpositioner att vi inte inser det. Om det samhälle vi lever i ska finna en ny färdriktning innan det kollapsar behövs det ett förändringstryck på såväl insidan som utsidan av parlamenten. Det är ingenting man uppnår under några nattmanglingar med grå partier som ännu tror att det funkar att ta ord som hållbarhet i sin mun och samtidigt bygga motorleder i mångmiljardklassen.
För det är bråttom nu. Det förstår man när Grönland rinner ut i havet. Eller när man i krisens spår hör ekot från 30-talet då Europa slits isär och folk ställs mot folk och ingen ser att däremellan finns människor. Men kanske kan just de där människorna i kläm bli de som visar vägen. Vägen ut, vägen framåt.
Birger Schlaug om den gröna amerikanska presidentkandidaten som också är en del av Occupyrörelsen.
4 kommentarer:
Hej Olof,
Bra inlägg. Du är inne på samma tankar som jag. Det har jag noterat i många av dina inlägg. Jag tror att vi i miljöpartiet har mycket att lära av Marx för att förstå kapitalismens rovdrift. Det kan dock vara problematiskt med utomparlamentarisk aktivitet. Det är dock upp till dagens politiska ledare att värna om den. Imorgon kan det vara för sent när ekonomiskt och ekologiskt kaos griper kring sig.
Tillåt mig att tipsa om mitt eget inlägg om nedväxt:
http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/om-nedvaxt-del-4-politikens-aterkomst.html
Det finns mycket i det som tangerar dina tankegångar här. Kämpa på!
Mycket bra skrivet!
Visst måste vi påvisa orättvisor, men sedan? Själv har jag kommit fram till att jag inte tror att en förändring mot solidaritet är möjlig förrän vi får ett globalt systemskifte. Med det menar jag att nyliberalismen går mot sin egen undergång, sakta men säkert. Det kommer att sammanfalla med att klimatförändringar kommer att tvinga oss människor att bli solidariska igen (alternativt gå under som art). Naturtillgångar som vatten och mineraler kommer att bli bristvaror. På många håll i världen ser man redan följderna av att vi så länge levt över våra tillgångar. Men här i Sverige tycks 2/3 av befolkningen tro att de är utvalda till att alltid ha det bra. Så länge de kan leva i den villfarelsen tror jag tyvärr inte att de går att väcka till att känna empati med de sämre lottade i samhället, lika litet som de är solidariska med människor i andra världsdelar. De reagerar nog inte förrän de själva är drabbade. Det kan låta dystert, speciellt som ett systemskifte nog ligger tio, kanske tjugo år fram i tiden. Men människan i den rika världen har fått utveckla sin egoistiska ådra så länge nu, det är ju den som prioriteras i vårt samhälle, och de som är unga idag känner inte till något annat sätt. Men vad ska vi göra under tiden, det är frågan?
Efter att ha läst David Jonstads Kollaps - livet vid civilisationens slut, så har min syn förändrats. Tidigare var jag bara förtvivlad och bedrövad över sakernas tillstånd. Jag tror nämligen inte att det går att vända den här skutan som vi alla sitter fast på hur vi än anstränger oss. Vi lever just nu den här civilisationens sista dödsryckningar. Men - en kollaps kan också vara början till något nytt! Så jag tror vi ska koncentrera oss på att skapa förutsättningar för ett annat sätt att leva. Ett exempel: Nu pratas det infrastruktur och satsingar på höghastighetståg. Jag tror det är att sitta fast i ett gammalt sätt att tänka. Jag tror vi ska satsa på ROBUSTA tåg, som kanske inte är så snabba, men som klarar att ta sig fram, trots temperaturhöjningar. Att prata höghastighetståg är lika fel som att prata kärnkraftverk - dessa tillhör inte framtiden! Vi kommer nämligen inte att kunna leva som vi gör nu (i västvärlden, ska jag tillägga), verkligheten kommer att komma i fatt oss fortare än vi anar. Då kommer de etablerade partierna att sitta där med lång näsa, om de inte börjar tänka om NU!
Ursäkta att det blev långt, men jag gick i gång på ditt inlägg! :-)
Hans: Tack! Har kommenterat ditt intressanta inlägg.
Anita: Herregud, varför ursäktar du dig? Det är alltid intressant och hoppingivande att ta del av dina tankar. (Det ger mig hopp om att det inte är jag utan världen som är galen.)
Jo, jag är rädd att du kan ha rätt i att kollapsen måste komma innan vi på allvar kan bygga något nytt. Det som ändå får mig att känna in i minsta cell att vi måste försöka här och nu är en tanke om att ju klokare tankar vi lämnar det här samhället med, desto större sannolikhet för att något konstruktivt och förnuftigt kan komma när allting rämnat. I en tid när barn på den kontinent vi bor på lämnas in på barnhem av förtvivlade föräldrar som inte har råd att försörja dem tänker jag att själva kampen för solidaritet också har något sorts egenvärde, hur dödsdömd den än må vara. Det handlar om någon sorts mänsklig anständighet.
Nu blev jag peppad att läsa Jonstad, tack för det!
Jag kan varmt rekommendera David Jonstads bok. Den är välskriven, lättläst och oerhört intressant!
Och - paradoxalt nog - hoppingivande!
Skicka en kommentar