I väntan på att socialdemokratin ska gå igen eller rent av återuppstå tar de nya moderaterna ansvar även för oppositionsrollen. När nya siffror blottlägger kraftigt ökade klyftor kliver den Store Kim Jong Il, förlåt Anders Borg, fram med sin omsorgsfullt veckade panna och uttalar att utvecklingen bekymrar honom. Förträfflige Oppositionsledare Borg deklarar att "Vi ska ha ett land som håller ihop". Utan att låtsas om att de vidgade klyftorna är en logisk konsekvens av regeringens politik med sänkta skatter och urgröpta trygghetssystem. Att den Stora Borgs egna budgetproposition förutspått dessa effekter påpekas fräckt nog i den av DN publicerade TT-artikeln, vilket väcker frågor om tillståndet på statsorganets annars så tillförlitliga censuravdelning.
Att klyftorna ökar är förstås inget nytt. Det har de gjort i 30 år och därmed kommer ingen i svensk politik undan ansvar, inte heller mitt eget gröna parti. Men nu handlar det inte längre ”bara” om att att de rikas inkomster ökar så mycket snabbare än låginkomsttagarnas. Nu blir verkligen den fattige fattigare. Tiondelen med lägst inkomster hade 350 kronor mindre i plånboken 2010 än 2005. Och den fattiga tiondelen har namn. Den heter Lars. Och ännu oftare Maria. Den har barn som går till skolan med förberedda lögner om julklappar de aldrig fick. I det läget skulle man kunna tänka sig att Sverige skulle må bra av en argare opposition än Anders Borg.
(Fast efter att ha läst Ulrika Bys hjälteporträtt av den Store Borg är det svårt att tvivla på att denna man inte skulle kunna axla också rollen som oppostionsledare.)
onsdag 28 december 2011
måndag 19 december 2011
Tips till "miljöministern"
Nu ökar återigen Sveriges utsläpp av växthusgaser. Inte lite heller. 11 procent har utsläppen ökat mellan 2009 och 2010.
Sedan 2003 har de svenska utsläppen minskat år från år – om man bara räknar de utsläpp som sker på svensk mark. Om man räknar med flygresor från Sverige och utsläppen som importerade varor gett upphov till har utsläppen troligen ökat stadigt, även om det mig veterligen inte finns lika tillförlitiga siffror på detta. Att vi nu ser en ökning även om man håller sig till "fusksättet" att räkna är mycket illavarslande. Det man kan hoppas på är förstås att det blir till en rejäl väckarklocka, men det kräver att alla vi som inser allvaret skriker allt vad vi kan om vad som behöver göras. TT-artikeln andas inte precis insikt (bortsett från sedan länge insiktsfulla Åsa Romson.): "Orsaken är delvis att ekonomin återhämtade sig. Men miljöminister Lena Ek anser ändå (min kursivering) att ökningen är oroande." Förklaringen med den återhämtade ekonomin, som skulle kunna vara en pedagogisk illustration av att vi behöver skapa en ekonomi som inte bygger på ständig tillväxt ses alltså som en förmildrande omständighet när utsläppen skenar.
"Miljöminister" Lena Ek ska nu göra en analys sektor för sektor för att se vad som krävs för att ytterligare få ner utsläppen. I väntan på att analysen ska bli färdig kan ju ett tips vara att börja bedriva en klimatpolitik. Att rösta ja istället för nej till järnvägsbyggen, att få fart på den biogasutbyggnad som avstannade när alliansen slopade investeringsstöden, att satsa på NÅGON annan infrastruktur än motorvägar, att kort sagt bygga om Sverige istället för att stoppa huvudet allt djupare ner i sanden.
Sedan 2003 har de svenska utsläppen minskat år från år – om man bara räknar de utsläpp som sker på svensk mark. Om man räknar med flygresor från Sverige och utsläppen som importerade varor gett upphov till har utsläppen troligen ökat stadigt, även om det mig veterligen inte finns lika tillförlitiga siffror på detta. Att vi nu ser en ökning även om man håller sig till "fusksättet" att räkna är mycket illavarslande. Det man kan hoppas på är förstås att det blir till en rejäl väckarklocka, men det kräver att alla vi som inser allvaret skriker allt vad vi kan om vad som behöver göras. TT-artikeln andas inte precis insikt (bortsett från sedan länge insiktsfulla Åsa Romson.): "Orsaken är delvis att ekonomin återhämtade sig. Men miljöminister Lena Ek anser ändå (min kursivering) att ökningen är oroande." Förklaringen med den återhämtade ekonomin, som skulle kunna vara en pedagogisk illustration av att vi behöver skapa en ekonomi som inte bygger på ständig tillväxt ses alltså som en förmildrande omständighet när utsläppen skenar.
"Miljöminister" Lena Ek ska nu göra en analys sektor för sektor för att se vad som krävs för att ytterligare få ner utsläppen. I väntan på att analysen ska bli färdig kan ju ett tips vara att börja bedriva en klimatpolitik. Att rösta ja istället för nej till järnvägsbyggen, att få fart på den biogasutbyggnad som avstannade när alliansen slopade investeringsstöden, att satsa på NÅGON annan infrastruktur än motorvägar, att kort sagt bygga om Sverige istället för att stoppa huvudet allt djupare ner i sanden.
söndag 18 december 2011
Reaktionerna mot Fridolin ett friskhetstecken
Gustavs Fridolins utspel i veckan, där han dömde ut en generell arbetstidsförkortning som ett otidsenligt förslag, har väckt starka reaktioner i Miljöpartiet. Språkrörets facebooksida nerlusades snabbt med kritiska kommentarer och igår skrev fyra av paritets riksdagsledamöter ett osande inlägg på DN Debatt. Förutom invändningar i själva sakfrågan handlar det om en kraftfull kritik mot att Fridolin med sitt utspel agerar som en partiledare snarare än som det språkrör han valts till. Ett språkrör formulerar inte poltiken utan för ut den politik som partiet kollektivt mejslar fram. Att utspelet sker mitt under pågående rådslag där tusentals medlemmar ger sin syn på vilken arbetstidspolitik MP ska föra gör det hela än mer anmärkningsvärt.
Jag blir glad av de starka reaktionerna. Inte minst ser jag det som ett friskhetstecken att medlemmar ställer sig upp och slår vakt om den interna demokratin. Jag är övertygad om att ett skäl till att Milöpartiet växer medan andra partier är att betrakta som avfolkningsbygder är att människors åsikter, kunskaper och perspektiv tas till vara i vårt parti. Om MP ska fortsätta att växa tror jag vi ska akta oss för att bli ett parti bland andra, där politiken formas av toppen via utspel i medierna och där medlemarna mest förväntas sprida flygblad och bemanna valstugor.
Fridolin har inte påstått att hans ståndpunkt i arbetstidsfrågan redan är partiets politik. Men han borde vara väl medveten om att det lätt uppfattas så för den som följer politiken från sidan. Och om de tusentals medlemmar och icke-medlemmar som redan deltagit i rådslaget om arbetstiden upplever att partiets ledande företrädare redan bestämt partiets kurs är risken stor att känslan av entusiasm och delaktighet snart ersätts av besvikelse och tankar om skendemokrati.
Vad gäller sakfrågan ser jag arbetstidsförkortning som ett centralt inslag i en konstruktiv politik för ett samhälle där både människor och miljö håller i längden. Som konstateras i riksdagsledamöternas debattinlägg finns det exempelvis ett tydligt samband mellan antalet arbetade timmar och koldioxidutsläpp. Idén om den eviga tillväxten har nått vägs ände och det är upp till oss att visa på en annan riktning. Om vi inte törs föra fram tydlig systemkritik när hela samhällen runt om på jorden håller på att kollapsa till följd av ekonomiska, sociala och ekologiska kriser, när i hela världen ska vi då göra det? Och vilket tillfälle är bättre för att vässa politiken än när man åtnjuter ett rekordstort förtroende hos väljarna?
Som sagt, Miljöpartiet har inte partiledare utan språkrör. Två språkrör. All heder åt Åsa Romson som dagen efter Fridolins utspel intervjuades om grön ideologi i radioprogrammet Epstein i P1. När hon fick frågor om arbetstiden var hon mycket noga med att visa respekt för den process som pågår. Oavsett om det var ett utslag för hennes inneboende klokhet eller en följd av den kritik som mötte Fridolin bidrar det till att tro att utspelet inte ska tolkas som att språkrörsmodellen håller på att överges. Åsa är förståndig och det är Gustav också. Säkerligen förstår de värdet av medlemmar som finner det mödan värt att bidra med sin kunskap, sina perspektiv och sitt engagemang.
P.S.Vad tycker du? Oavsett om du är medlem eller inte kan du delta i rådslaget och påverka MP:s framtida politik om arbetstiden. D.S.
Jag blir glad av de starka reaktionerna. Inte minst ser jag det som ett friskhetstecken att medlemmar ställer sig upp och slår vakt om den interna demokratin. Jag är övertygad om att ett skäl till att Milöpartiet växer medan andra partier är att betrakta som avfolkningsbygder är att människors åsikter, kunskaper och perspektiv tas till vara i vårt parti. Om MP ska fortsätta att växa tror jag vi ska akta oss för att bli ett parti bland andra, där politiken formas av toppen via utspel i medierna och där medlemarna mest förväntas sprida flygblad och bemanna valstugor.
Fridolin har inte påstått att hans ståndpunkt i arbetstidsfrågan redan är partiets politik. Men han borde vara väl medveten om att det lätt uppfattas så för den som följer politiken från sidan. Och om de tusentals medlemmar och icke-medlemmar som redan deltagit i rådslaget om arbetstiden upplever att partiets ledande företrädare redan bestämt partiets kurs är risken stor att känslan av entusiasm och delaktighet snart ersätts av besvikelse och tankar om skendemokrati.
Vad gäller sakfrågan ser jag arbetstidsförkortning som ett centralt inslag i en konstruktiv politik för ett samhälle där både människor och miljö håller i längden. Som konstateras i riksdagsledamöternas debattinlägg finns det exempelvis ett tydligt samband mellan antalet arbetade timmar och koldioxidutsläpp. Idén om den eviga tillväxten har nått vägs ände och det är upp till oss att visa på en annan riktning. Om vi inte törs föra fram tydlig systemkritik när hela samhällen runt om på jorden håller på att kollapsa till följd av ekonomiska, sociala och ekologiska kriser, när i hela världen ska vi då göra det? Och vilket tillfälle är bättre för att vässa politiken än när man åtnjuter ett rekordstort förtroende hos väljarna?
Som sagt, Miljöpartiet har inte partiledare utan språkrör. Två språkrör. All heder åt Åsa Romson som dagen efter Fridolins utspel intervjuades om grön ideologi i radioprogrammet Epstein i P1. När hon fick frågor om arbetstiden var hon mycket noga med att visa respekt för den process som pågår. Oavsett om det var ett utslag för hennes inneboende klokhet eller en följd av den kritik som mötte Fridolin bidrar det till att tro att utspelet inte ska tolkas som att språkrörsmodellen håller på att överges. Åsa är förståndig och det är Gustav också. Säkerligen förstår de värdet av medlemmar som finner det mödan värt att bidra med sin kunskap, sina perspektiv och sitt engagemang.
P.S.Vad tycker du? Oavsett om du är medlem eller inte kan du delta i rådslaget och påverka MP:s framtida politik om arbetstiden. D.S.
söndag 11 december 2011
Sjöstedt inger hopp om grönare politik
Igår presenterade vänsterpartiets valberedning Jonas Sjöstedt som sin kandidat till partiledare. Ett i mina ögon klokt val (även om ett delat ledarskap förefaller ännu klokare). För oss gröna innebär det – förhoppningsvis – vässad konkurrens om väljare med insikt om behovet av ett hållbart samhälle.
Jag förstår att min trovärdighet kan vara något skadeskjuten efter att jag tidigare i höstas hävdade att maktskiftet i Centerpartiet innebar just hårdnad konkurrens om väljare som värdesätter miljön. Jag får tillstå att vår nya miljöminister inte ens i retoriken förmått att framstå som grön. Det intressantaste som kommit från hennes läppar så här långt torde vara hennes försvar av sitt samröre med fossilindustrin.
Jag vågar ändå påstå att Jonas Sjöstedt har helt andra förutsättningar att vinna miljövänner till valurnorna. Han tar över ett parti som visserligen aldrig förstått motsättningen mellan tillväxt och ett hållbart samhälle (det som MP begripit, men tenderar att glömma bort), men som då och då levererar praktisk politik som rent av är grönare än de grönas. Främst tänker jag på köttfrågan där vänsterpartiet är det enda parti som lagt skarpa förslag i riksdagen för att få ner köttkonsumtionen till en mer hållbar nivå.
Om Sjöstedt kan bidra till att sätta ljuset på klimatfrågan är det bara att heja på. FN-systemets monumentala misslyckande med att få fram de globala avtal som behövs för begränsa uppvärmningen bör rimligtvis leda till slutsatsen att man på nationell, regional och lokal nivå måste gå före och visa att en omställning både är möjlig och i längden lönsam. (Jag utgår från att Lena Ek inte jublar över resultatet i Durban i egenskap av miljöminister utan som f.d. företrädare för fossilindustrin.)
Ett grönare vänsterparti borde hjälpa miljöpartiet att tala klarspråk om vad som behövs för att bygga ett hållbart samhälle: färre flygplan, bilar, biffar och prylar. Och därmed mer plats för liv, häsla och kärlek.
Jag har förhoppningar på Jonas Sjöstedt. Men det finns bara ett grönt parti. Bara ett parti med en ideologi och ett partiprogram som tillåter en konsekvent politik för ett hållbart samhälle. Låt oss därför aldrig luta oss tillbaka om andra partier tar steg i rätt riktning på miljöområdet. Låt oss istället flytta fram positionerna.
Jag förstår att min trovärdighet kan vara något skadeskjuten efter att jag tidigare i höstas hävdade att maktskiftet i Centerpartiet innebar just hårdnad konkurrens om väljare som värdesätter miljön. Jag får tillstå att vår nya miljöminister inte ens i retoriken förmått att framstå som grön. Det intressantaste som kommit från hennes läppar så här långt torde vara hennes försvar av sitt samröre med fossilindustrin.
Jag vågar ändå påstå att Jonas Sjöstedt har helt andra förutsättningar att vinna miljövänner till valurnorna. Han tar över ett parti som visserligen aldrig förstått motsättningen mellan tillväxt och ett hållbart samhälle (det som MP begripit, men tenderar att glömma bort), men som då och då levererar praktisk politik som rent av är grönare än de grönas. Främst tänker jag på köttfrågan där vänsterpartiet är det enda parti som lagt skarpa förslag i riksdagen för att få ner köttkonsumtionen till en mer hållbar nivå.
Om Sjöstedt kan bidra till att sätta ljuset på klimatfrågan är det bara att heja på. FN-systemets monumentala misslyckande med att få fram de globala avtal som behövs för begränsa uppvärmningen bör rimligtvis leda till slutsatsen att man på nationell, regional och lokal nivå måste gå före och visa att en omställning både är möjlig och i längden lönsam. (Jag utgår från att Lena Ek inte jublar över resultatet i Durban i egenskap av miljöminister utan som f.d. företrädare för fossilindustrin.)
Ett grönare vänsterparti borde hjälpa miljöpartiet att tala klarspråk om vad som behövs för att bygga ett hållbart samhälle: färre flygplan, bilar, biffar och prylar. Och därmed mer plats för liv, häsla och kärlek.
Jag har förhoppningar på Jonas Sjöstedt. Men det finns bara ett grönt parti. Bara ett parti med en ideologi och ett partiprogram som tillåter en konsekvent politik för ett hållbart samhälle. Låt oss därför aldrig luta oss tillbaka om andra partier tar steg i rätt riktning på miljöområdet. Låt oss istället flytta fram positionerna.
söndag 4 december 2011
Huddinges äldre offer för ansvarslös politik
Huddinges äldre faller nu offer för den borgliga kommunledningens totala misslyckande. 22 miljoner ska "sparas" på äldreomsorgen till 2014. Personal ska sägas upp och bland annat ett välfungerande och uppskattat servicehus i Segeltorp läggs ner.
Äldreomsorgens ekonomiska bekymmer förklaras till stor del av att kommunens hemtjänst "tappat marknadsandelar" till privata utförare då LOV (Lagen om valfrihet) införts. Då kommunen varken skjutit till pengar för att ha täckning för bibehållen personalstyrka eller anpassat kostymen väntar nu alltså drastiska nedskärningar, inte bara för hemtjänsten, utan också för boenden och mötesplatser för äldre.
Inte ett knysst nämndes om ett kärvt läge för äldreomsorgen när Huddinges kommunbudget antogs i somras. Inte heller minsta antydan om detta när den borgliga majoriteten presenterade sin reviderade budget så sent som för några veckor sedan. Tvärtom skröt man då över sitt stora ansvarstagande över ekonomin som gjorde att man kunde bibehålla kvaliteten i verksamheterna, trots det kraftigt försämrade ekonomiska läget. Äldreomsorgsnämdens sparkrav kommer därför som en blixt från klar himmel.
Under morgondagens kommunfulltmäktige kommer vi miljöpartister kräva att pengar omdelbart skjuts till för att upprätthålla kvaliteten i omsorgen. Att äldre och personal faller offer för att kommunledningen haft så katastrofalt dålig koll på läget är inte rimligt. Och att inte värna om den personal vi har när vi vet att vi står inför gigantiskt växande behov inom äldreomsorgen framöver är ingenting annat än ansvarslöst.
Äldreomsorgens ekonomiska bekymmer förklaras till stor del av att kommunens hemtjänst "tappat marknadsandelar" till privata utförare då LOV (Lagen om valfrihet) införts. Då kommunen varken skjutit till pengar för att ha täckning för bibehållen personalstyrka eller anpassat kostymen väntar nu alltså drastiska nedskärningar, inte bara för hemtjänsten, utan också för boenden och mötesplatser för äldre.
Inte ett knysst nämndes om ett kärvt läge för äldreomsorgen när Huddinges kommunbudget antogs i somras. Inte heller minsta antydan om detta när den borgliga majoriteten presenterade sin reviderade budget så sent som för några veckor sedan. Tvärtom skröt man då över sitt stora ansvarstagande över ekonomin som gjorde att man kunde bibehålla kvaliteten i verksamheterna, trots det kraftigt försämrade ekonomiska läget. Äldreomsorgsnämdens sparkrav kommer därför som en blixt från klar himmel.
Under morgondagens kommunfulltmäktige kommer vi miljöpartister kräva att pengar omdelbart skjuts till för att upprätthålla kvaliteten i omsorgen. Att äldre och personal faller offer för att kommunledningen haft så katastrofalt dålig koll på läget är inte rimligt. Och att inte värna om den personal vi har när vi vet att vi står inför gigantiskt växande behov inom äldreomsorgen framöver är ingenting annat än ansvarslöst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)