Låt oss vara konstruktiva – inte undfallande

6 av 10 MP-väljare vill samarbeta med alliansen, trumpetar idag opinionsanalytikern Arne Modig på DN Debatt. Ska jag då konstatera att jag har haft fel när jag hävdat att det vore förödande för Miljöpartiets trovärdighet att ge sig in i ett bredare samarbete med regeringen?

Å nej, sakta i backarna. Att människor som spontant ombeds att ta ställning till samarbete eller inte samarbete väljer samarbete är knappast att förvånas över. Förutom att ordet samarbete i sig har en positiv laddning, lämpligt att använda för den som vill visa på en positiv inställning till uppgörelser med regeringen, är det inte konstigt om många väljare tagit intryck av den senaste tidens diskussioner kring det osäkra parlamentariska läget som nu sammanfaller med ett högst osäkert ekonomiskt läge. Att samarbeta med regeringen för ”landets bästa” kan vid första anblicken tyckas ansvarsfullt.

Men nu har vi inte en regering med en politik som löser kriser, utan som tvärtom bäddar för mycket värre kriser på sikt. Vi har en regering som istället för att sätta igång byggandet av ett hållbart samhälle tar steg BAKÅT på miljöområdet, inte minst med sin infrastrukturpolitik som styr från järnväg till väg.* Och vi har en regering som bygger upp farliga sociala spänningar genom sin omvända Robin Hood-politik och hetsjakt på sjuka, arbetslösa och andra utsatta grupper. En sådan regering ska man inte dela med sig av sin trovärdighet till. En sådan regering ska man bjuda motstånd – inte minst genom att formulera tydliga alternativ.

Att göra upp i enskilda, tydligt avgränsade, sakfrågor är däremot en annan sak. Det är naturligtvis oerhört glädjande att kunna konstatera att de minst hundratals somaliska familjer som varit splittrade till följd av orimliga krav på ID-handlingar nu ser ut kunna återförenas tack vare en lagändring som MP drivit igenom. Lika glädjande är det att barn till papperslösa nu ska få laglig rätt till skolgång. Här har miljöpartiet uppnått tydliga resultat, utan att det på något sätt klumpar ihop oss med regeringens politik på andra områden.

Därmed inte sagt att uppgörelsen på migrationsområdet är helt oproblematisk. Jag har full respekt för den kritik som framförts, inte minst från vänsterpartister vilka tycker MP svikit sina ideal genom uppgörelser med regeringen som fortfarande står för en i grunden inhuman flyktingpolitik. Det är naturligtvis besvärande att nu tvingas tiga still när Sverige exempelvis tvångsutvisar irakiska flyktingar. Men att trots allt kunna ta steg åt rätt håll – som för många människor är helt livsavgörande – på ett område där så oändligt mycket gått åt fel håll i decennier tycker jag väger tyngre. Att Miljöpartiet lyckats bli en murbräcka mellan moderater och socialdemokrater som under lång tid höll ihop för att stänga förespråkare för en human flyktingpolitik ute från inflytande bäddar förhoppningsvis för ytterligare framgångar för humaniteten framöver.

Så visst ska MP vara ett konstruktivt oppositionsparti. Men låt oss inte för ett ögonblick bli undfallande och hymla med att Sverige behöver slå in på en helt annan väg än den vi befinner oss idag.

*Även om man stilfullt presenterar ett och annat första-hjälpen-kit för eftersatta spår på välregiserade presskonferenser, där man alltid slipper frågor från väluppfostrade politiska reportrar om de pengar man TAGIT från järnvägen.