Visby, tisdag kväll.
Jag gick till Feministiskt initiativs fest för att lyssna till Schyman och slippa Åkesson. Jag gick dit för att vara med och visa att alla vi som tror på kärlek, mångfald och öppenhet är så ofantligt många fler än de som sprider hat. Jag var med om någonting större än så.
Jag gick till Feministiskt initiativs fest för att lyssna till Schyman och slippa Åkesson. Jag gick dit för att vara med och visa att alla vi som tror på kärlek, mångfald och öppenhet är så ofantligt många fler än de som sprider hat. Jag var med om någonting större än så.
Jag lämnar en slottsruin draperad i
rosa, fylld av känslor. Under en dryg timme har jag lyssnat till musik, poesi och tal där varje takt och varje stavelse uttryckt en önskan om ett annat samhälle, ett rättvisare, öppnare och mer kärleksfullt. I en tid när partier och PR-strateger
pratar om vikten av att ”ha en berättelse”, men reducerar
politiken till en fråga om vems statistik som är mest trovärdig,
visar Feministiskt initiativ precis hur stort politik är. De visar vad
det handlar om. Liv och död. Kärlek och drömmar. Om att byta jag
mot vi. Och, inte minst, om hoppet om förändring, om att vi
kan om vi är många.
Tack Feministiskt initiativ, för att ni
öppnar, lyfter och färgar den politiska debatten. Det är bara för
oss andra att inspireras och gå ut och prata om vilken
värld vi vill ha och vilka liv vi vill leva.
2 kommentarer:
Vackert skrivet, Olof! Jag har sett bilder från mötet i Aftonbladet. Nu har du gjort mig delaktig med dina ord!
Tack Anita! Det var verkligen en mäktig upplevelse.
Skicka en kommentar