Solidaritet i Skarpnäck

Att det är ett kallt och hårt samhälle vi lever i är lätt att konstatera. Desto viktigare att även visa på motsatsen som finns den också. För mitt i all kris och död och profitjakt och utförsäkringar och välfärd under attack bryter solidariteten igenom. Människor hjälps åt. Människor förändrar, där de är, med fötterna i det lilla och blicken i det stora. Det som sker i Skarpnäck med flera Stockholmsförorter just nu är inspirerande exempel.

I förra veckan drabbades ett flerfamiljshus i Skarpnäck av en våldsam brand. 200 människor stod plötsligt utan hem, många hade förlorat i princip allt de ägde. Flera saknade hemförsäkring och ställdes mer eller mindre på bar backe. En tragisk händelse, men det är inte tragiken jag vill berätta om utan om det som hände sen. Innan räddningstjänsten hunnit få branden under kontroll hade den ideela mötesplatsen Sputnik arrgangerat en klädinsamling för de drabbade. Och bara några timmar senare fick man säga nej tack till fler kläder, då lokalen svämmade över av de klädpåsar människor lämnat in. Sedan dess har människor ställt upp med allt man överhuvud taget kan föreställa sig. Drabbade har kunnat komma till mötesplatsen för att få stöd och tröst, för att äta och samtala och för att få hjälp med efterlysningar av saker man behöver – från barnvagnar till medicinsk utrustning.

Men Skarpnäck har inte bara ett civilt samhälle som lindrar i nöden. Här finns – liksom i en rad andra förorter – nätverk som arbetar för samhällsförändring. Nätverk som verkar i det lilla, lokala sammanhanget och tänker på de stora, nationella och globala sammanhangen. Det handlar om allt ifrån öppna matlag och ”folkodlare” som gemensamt odlar grönsaker till aktionsgrupper för en stärkt förskola och rätt till bostad. Den gemensamma nämnaren finns i att människor går samman för att bygga gemenskap och forma alternativ till egoism och profittänkande.

Vi lever i en tid när vi förväntas vara antingen konsumenter eller entrepenörer eller båda delar samtidigt oavsett om det gäller våra relationer eller våra barns skolgång. Då uppstår politik i samma stund som man gör saker tillsammans, utan en tanke på materiell vinning. När ett nätverk i Hagsätra under tre månader förra hösten arrangerade gratis-loppis utanför tunnelbanan där människor kunde få saker de behövde och lämna saker de inte behövde, väckte först förvirring hos många. Gratis? Efter behov? Kan det fungera? Varför gör man så? Och så ledde denna enkla, konkreta handling till samtal och funderingar kring vår konsumtion, våra behov och vårt ekonomiska system.

Bra saker händer. Det är sällan vi får läsa om dem i tidningen. Vi får se till att berätta för varandra om dem istället. Vi behöver alla påminnelser vi kan få om vilka vi egentligen är: människor som behöver andra och som behövs av andra.