torsdag 29 november 2012

Att hoppas trots allt

Larmapporterna om den globala uppvärmningen duggar tätt nu. Nyss var det Världsbanken som varnade för en temperaturökning på fyra grader. Nu rapporteras om issmältning på Grönland och Antarktis i rasande fart. Måtte dessa allt mer alarmerande rapporter väcka oss alla – från delegater på klimattoppmötet i Doha till partiprogramsskrivande miljöpartister. Jag tror att vi behöver överväga alla tänkbara åtgärder mot klimatförändringarna. Om hoppet om framtiden ska leva, kanske även kontroversiella sådana som manipulation av klimatet genom ”planetär ingengörskonst”.

Klockan är inte fem i tolv längre. Troligen är den snarare fem över tolv. Om vår art ska överleva finns det knappast en sorts åtgärder som kan rädda oss från klimatkollaps. Det räcker inte med tekniska lösningar som nya bränslen och solceller. Vi måste byta livsstil. Vi inte kan konsumera oss lyckliga. Vi kan inte proppa magen full av kött.

Visst, orden ”kan inte” är otidsenliga och tråkiga. Vi är ju uppfödda på lögnen om att allt är möjligt. Allt är inte möjligt. Men jag tror att livet är möjligt. Det tänker jag tro tills jag är död. Att konsumera oss lyckliga är inte möjligt. Men att leva oss lyckliga. Att älska, skratta och dansa. Ett adjö till den ekonomiska tillväxten kan innebära att annat än pengar kan växa. Hälsa och relationer. Demokrati och gemenskap. Kultur och kunskap.

Kanske är vi så sent ute att det inte heller räcker att byta livsstil. Kanske måste vi också ha beredskap för att planetär ingengörskonst blir nödvändig för att hejda den globala utvecklingen. Det handlar om att kyla ned klimatet på konstgjord väg, t.ex. med hjälp av stora speglar som skickar tillbaka solstrålarna ut i rymden. Miljörörelsen har på goda grunder varit skeptisk mot planetär ingengörskonst, bland annat på grund av den stora osäkerhet som finns kring vilka risker sådana projekt kan ha. Jag är rädd att vi kan komma i ett läge där vi behöver ta stora risker för att undvika katastrofer av bibliska mått. Jag tror att det kan vara klokt att intensifiera forskningen kring planetär ingengörskonst samtidigt som drastiska åtgärder måste tas för att minska utsläppen.

Kom igen, människan. Jag vill leva. Jag vill se barn växa upp som sätter nya generationer till världen. Jag vill att de ska kunna tro på framtiden utan att betraktas som fullständigt dumma i huvudet. Jag vill fortsätta tro och hoppas. Trots allt.

Fler som bloggar: Pyttiminpanna Birger Schlaug

3 kommentarer:

anita sa...

Det som skrämmer mig mest just nu är egoismen som råder på solidaritetens bekostnad. Ta underhållningsbranschen, exempelvis. Den genomsyras av utslagning, i smått och stort. I slutändan av alla aktiviteter ska bara en enda person finnas kvar,en segrare, resten har lidit nederlag under resans gång. Vi är inte vana att tänka på kollektivets bästa. Jag är rädd att det sättet att tänka kommer att ha präglat oss när tumskruvarna dras åt, när resurserna krymper. Kommer det att bli huggsexa i stället för solidarisk fördelning?

Jag säger som du: jag vill fortsätta tro och hoppas. Trots allt.

Henke sa...

Personligen tycker jag det inte ens är något att snacka om. Den där oljan ska ligga där den ligger. Tyvärr så resonerar det kollektiva här i industriella världen att det är viktigare att vi kan hålla igång den här livsstilen så länge som möjligt på bekostnad av allt annat liv inkl. våra egna. För dagen kommer att komma när det här är över och man kan då fråga sig, var det värt att skicka oss alla ut över stupet istället för att långsamt tagga ner den här industriella hysterin som idag råder ?

Olof Olsson sa...

Anita: Usch, ja. Vi ser ju redan hur grupp ställs mot grupp och främlingsfientliga vinner mark. Kanske kan det ses som en konsekvens av samhällen med vinnare och förlorare?

Henke: Word! Eller hur, det borde inte ens vara något att snacka om. Det handlar ju inte om någonting mindre än vår överlevnad.