Huddingeperspektiv

Vid lite eftertanke....

2012-01-27T20:42:00.004+01:00

Min initiala reaktion på socialdemokraternas val av partiordförande var snarlik den som beskrivs i föregående inlägg.

Men jag måste säga att efter att låtit tanken gro så ser jag verkligen hopp om att tillsammans nu kunna skapa en kraftfull opposition. Med oss och V på varsin kant som vågar stå på sig och kräva bättre villkor för människor och miljö och socialdemokratin med Stefan i täten som tryggt omfamnar de som behöver lite extra omtanke. En opposition där strävan är gemensam. Ett samhälle som bättre ser till invånarna och deras villkor och är övertygade om hur vi gemensamt skapar förutsättningarna för det bästa samhället. Där det inte ges utrymme för diskriminering av någon sort eftersom vi vet att vi alla människor oavsett förutsättningar har lika värde. Där socialdemokratin, Mp och V tillsammans kan trygga och samtidigt tillåta förändring. Sedan kommer ju som i alla demokratier de olika visionerna få stångas mot varandra för att finna riktningen.

Även om det fanns kandidater jag hoppades mer på ska jag ärligt säga så tror jag att det här kan bli bra.

Parodi på socialdemokrati eller feberdrömmar?

2012-01-26T19:58:00.004+01:00

Följer nyhetssändningarna från sjuksängen. Undrar: Kan den skruvade parodi på socialdemokrati som utspelar sig vara verklighet eller har jag börjat feberyra?

En medelålders man som gillar kärnkraft men ogillar jämställda löner, är detta ledaren som ska göra socialdemokratin i takt med tiden? En medelålders man som inte sitter i riksdagen och därför måste kompleteras – med ÄNNU en medelålders man? Ska denna gubbe inleda sitt partiledarskap med att ge grönt ljus till regeringen för att ansluta Sverige till en odemokratisk finanspakt som göder storbanker och utarmar välfärdssystem?

Jag tar en maxdos alvedon och hoppas att jag snart kan gå ut med en dementi. Om inte är jag frisk nog att konstatera att vi gröna nog får ställa in oss på att dra lasset själva om ska forma ett modernare Sverige.

Ur mediesmeten (eller länkar till mina feberhallucinationer) DN, DN, DN, SvD, SVT SVT

Ekologisk kompensation införs i Huddinge

2012-01-25T16:49:00.000+01:00

Efter en motion av Marica Lindblad (MP) redan 2008 är nu Huddinge kommun äntligen på väg att införa en metod för ekologisk kompensation. Även om utredningen har dröjt och det liggande förslaget inte är riktigt så bindande som Miljöpartiet hade önskat så måste det ändå beskrivas som en grön framgång i Huddinge.

Ekologisk kompensation innebär, något förenklat, att de ekologiska funktioner eller värden som går förlorade när något ska byggas, kompenseras genom att liknande eller motsvarande funktioner eller värden stärks på en annan plats. Igår ställde sig en enig miljönämnd bakom förslaget, där endast Socialdemokraterna hade vissa invändningar. De ställde dock upp på förslaget till slut.

Varför är det då viktigt med ekologisk kompensation? Huddinge är en av de kommuner i Sverige som har störst andel av sin yta skyddad av naturreservat. Men detta förslag berör inte naturresservaten utan all den mark som inte idag är skyddad. Det viktiga med denna metod är att man synliggör de negativa miljöeffekter som byggen alltid har. Därmed tvingas kommunen (och byggföretagen) att ta sig en funderare på hur ett bygge kan genomföras med så lite negativ miljöpåverkan som möjligt.

Oftast är det lättare och billigare att undvika vissa negativa miljöeffekter än att kompensera för dem i efterhand. Genom att kompensationsmetoden sätter en prislapp på miljöförstöring får den som bygger ett eget intresse av att förstöra så lite som möjligt. I Huddinge finns många exempel på att man jämnat en plats med marken för att sedan bygga upp på nytt, trots att det hade varit lätt att spara träd och grönytor. Med den nya metoden kan detta förhoppningsvis bli bättre.

När förslaget väl klubbas är det dock viktigt att fortsätta bevaka den här frågan. Det finns alltid en risk att det blir en av många skrivbordsprodukter som sedan inte påverkar den fysiska planeringen i praktiken. Metoden kommer utvärderas kontinuerligt och där kommer Miljöpartiet vara pådrivande för att metoden verkligen efterlevs.

Kloka medlemmar står fast vid arbetstidsförkortning

2012-01-23T20:04:00.001+01:00

En stor majoritet av Miljöpartiets medlemmar har i rådslaget om arbetstidspolitiken ställt sig bakom en generell arbetstidsförkortning. Jag jublar – först och främst över att partiet så tydligt uttrycker den uppfattning jag har: att kortare arbetstid är ett centralt inslag i en politik för en hållbar utveckling. Vi löser inte klimatfrågan med enbart ny teknik, vi måste också radikalt förändra vår livsstil och minska vår konsumtion. Då måste naturligtvis ett grönt parti ha en politik för detta.

Men jag jublar också över att partiets medlemmar kan tänka själva. Jag hörde till dem som gick i taket när Gustav Fridolin mitt under rådslagsprocessen gick ut med ett medialt utspel för att försöka påverka medlemmarna att släppa kravet på generell arbetstidsförkortning. Så här i efterhand kan jag tillstå att jag i stridens hetta undslapp mig ett och annat överord i mina reaktioner mot Fridolins agerande. Onekligen ledde utspelet till en intensiv debatt och bidrog säkert stark till det stora engagemanget i rådslaget där inte mindre än 4000 medlemmar deltog. Nu gäller det för partiledningen att förvalta resultatet väl och både utveckla nya förslag när det gäller exempelvis att skapa rimligare villkor för landets alla springvikarier och driva på för en generell arbetstidsförkortning. I så fall blir rådslaget ingenting mindre än en demokratisk succé när vissa andra partier sitter instängda i bunkrar och komunicerar via anonyma SMS till medierna. Framtiden är grön!

Början till en ny era i svensk politik?

2012-01-22T14:10:00.004+01:00

Socialdemokraterna står utan partiledare. Det parti som varit helt dominerande i svensk politik sedan 30-talet är till synes fullständigt skjutet i sank. Därigenom skakas hela den svenska demokratin. Men jag vill också påstå att den avgrundsdjupa kris vi ser innebär en möjlighet till en ny era i svensk politik med en svagare socialdemokrati, men med en starkare och klokare vänster och en starkare och mer offensiv grön rörelse.

Om detta nya politiska landskap växer fram kan det innebära en vitalisering av demokratin där vi slipper ett allsmäktigt och maktfullkomligt "statsbärande" parti. Vi kan också få ett partiväsende med bättre förutsättningar att möta de framtidsutmaningar vårt samhälle står inför. Ska den gemensamma välfärden överleva finanskriser, 40-talistpucklar och klimat- och energikriser behövs ett starkt vänsterparti med försvaret av denna välfärd i ryggraden. Och ska vi överhuvud taget ha ett samhälle att tala om när havsnivåerna stiger och oljan sinar, då behövs en grön rörelse med såväl sprudlande kreativitet som kraft att utmana gamla förlegade idéer och strukturer som hör fossil- och industrisamhället till.

Om denna positiva utveckling av svensk politik blir verklighet tror jag hänger mycket på om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inser att det är en ny tid i svensk politik. Båda partier är i behov av att revidera sina uppfattningar om sig själva. Socialdemokraterna måste landa i den insikt som började gro med Mona Sahlins ledarskap – att tiden när Socialdemokraterna ensamt styr är förbi. Man måste acceptera att man inte kommer komma tillbaka till att vara ett 40-procentsparti, kanske inte till att vara ett 30-procentsparti heller. Det må vara en smärtsam insikt, men den rymmer kanske också något av en befrielse. Om Socialdemokraterna inser att de inte måste bära upp allting på egen hand, kanske det nytänkande och den djärvhet som sällan varit partiets starka sida kan börja blomma. Kanske kan man börja formulera svar på framtidens frågor utifrån sina grundvärderingar snarare än utifrån fingrar i luften och ängsliga uttolkningar av mytiska mittenväljares vilja.

Miljöpartiet måste å sin sida inse att man inte kan överlåta på en krympande socialdemokrati att "leda oppositionen". Man måste se sitt ansvar för att utgöra ett tydligt alternativ till en regering som låter arbetslösheten stiga, klyftorna öka, välfärden rämna och klimatet skena. Det innebär att Miljöpartiet – precis som man nu gör – måste ta sig an ett brett spektrum av frågor och visa hur de hänger ihop. Att som Gustav Fridolin i veckans partiledardebatt sikta in sig på regeringens passivitet inför arbetslösheten och samtidigt visa på möjligheten att skapa jobb med hjälp av en offensiv grön omställning tror jag är helt rätt väg. Men jag önskar mig också mer av tydlighet och mod. Sverige behöver en opposition som konsekvent visar på alternativ till regeringens framtidsfientliga politik, inte en opposition som anpassar sig till deras agenda. När regeringen så uppenbart misslyckats med sin "arbetslinje" finns inga skäl att foga sig, t.ex. genom att sväva på målet om arbetstidsförkortning. Och när hela världsekonomin gungar behöver man knappast skämmas över en kritik av ett ekonomiskt system byggt på idén om evig tillväxt.

Till sist vill jag bara säga till alla er strävsamt kaffekokande, idogt dörrknackande socialdemokratiska gräsrötter: Jag tänker på er. Jag hoppas av hela mitt hjärta att er oändliga enträgehet gör att någonting bättre kan växa ur det mörker som nu omger er. Jag tror det. Jag tror till exempel att 2014 kommer en återuppstånden socialdemokrati, en frisk vänster och ett offensivt miljöparti tillsammans se till att byta ut den trötta och passiva regering som vägrar rusta Sverige för framtiden.

Nedslag i mediesmeten: SVT, SVT, SVT, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, Expressen
Fler som bloggar: Birger Schlaug Lena Sommestad (S) Peter Andersson (S) Peter Högberg (S)

Reinfeldt duckar för den egna politiken

2012-01-19T16:09:00.000+01:00

I gårdagens partiledardebatt hade Fredrik Reinfeldt en stående fråga. Den handlade inte om jobben, inte om klimathotet, inte om kvaliteten i skola, vård och omsorg. Frågan löd "vem leder oppositionen?". Det är lite oroande att vi har en statsminister som inte har en grundläggande förståelse för pluralistisk demokrati. Ännu värre är att denna kunskapslucka hos regeringschefen verkar hindra en saklig debatt om politikens innehåll.

Nej, jag tror inte på riktigt att Fredrik Reinfeldt inte vet vad oppositionens roll är. Men det är ändå anmärkningsvärt att den moderatledda alliansen tycks mer benägen att svara barn i Åkersberga på frågor om Eric Saade än att ge folkvalda oppositionspolitiker sakliga svar om regeringens politik.

Fredrik Reinfeldts iver att hitta en enda ledare för fyra helt självständiga partier handlar om att flytta fokus från den egna politiken. Regeringen vill inte prata om varför klimatutsläppen ökar och ingenting görs åt saken, eller att arbetslösheten ökar trots universalmedicinen mot allt ont (jobbskatteavdraget). Moderaterna vill definitivt inte prata om varför vårdcentraler slumpas bort till vrakpriser till partiföreträdares vänner. Det är enklare för Reinfeldt att uppträda som en överlägsen mobbare mot Håkan Juholt eller fråga Gustav Fridolin om vem som tar vem i något teoretiskt regeringsbildande efter 2014. Som om svenska folket inte skulle ha något att säga till om i frågan.

Opposition är visserligen ett kollektivt begrepp, men det behöver inte betyda att de håller ihop. Det kan mycket väl vara så att svenska folket har mer än två färdigpacketerade idéer om hur de vill att Sverige ska skötas och att de därmed röstat på olika partier. Det är precis vad som hänt i alla val sedan den allmänna rösträtten infördes, så det borde kännas ganska bekant.

Att låtsas som om det bara fanns två möjliga vägar att gå i politiken är att idiotförklara det svenska folket. Kanske tror författaren till "Det sovande folket" att väljarna är just idioter. Det är inte en inställning som kännetecknar en demokratisk ledare, utan snarare en auktoritär dito. Det finns inte bara höger eller vänster, svart eller vitt, rätt eller fel.

Politik handlar om att vilja och att välja. Att vilja ha ett samhälle som ser ut på ett visst sätt, att statens ska skötas på ett visst sätt, vad staten ska lägga sig i eller inte osv. Viljan är visionen. Att välja är att sedan, när folket har valt den politiska sammansättningen och de ekonomiska förutsättningarna ligger på bordet, göra prioriteringar och val som för samhället så nära som möjligt målet i den visionen. Det är demokrati. Vår regeringschef däremot varnar för visioner. Istället ägnas debattid åt att peka finger åt att oppositionen består av olika partier, som om det vore något negativt.

Oppositionen har två huvuduppgifter - att granska och ifrågasätta den förda politiken samt att förbereda sina alternativ till väljarna till nästa val. Det ligger i sakens natur att ett regeringsalterantiv som inte fått folkets förtroende måste ompröva sitt eller sina alternativ. Att ett alternativ fått förtroende betyder dock inte att regeringen ska få styra skeppet i det tysta - regeringen måste kunna försvara sin politik och redovisa hur de lever upp till vad som lovats väljarna. Det är förståeligt att det är jobbigt för regeringen att bli kritiserad från fyra håll i riksdagen, istället för bara från ett. Men ingen har sagt att demokrati ska vara enkelt. Demokrati är folkstyre och folket vill styra åt olika håll. Det är en styrka med demokratisk mångfald, även om det kan upplevas som ett problem för den som vill glida fram på stilla vatten.

Låt inte barn och äldre ta smällen

2012-01-15T19:17:00.001+01:00

Med årets första kommunfullmäktige rullar imorgon den kommunalpolitiska vardagen i Huddinge igång på allvar igen efter helgerna. En kommunalpolitisk vardag där den stora världen, skakad av ekonomisk kris, gör sig allt mer påmind. I samband med att kommunplanen ska upp till beslut lär debatten fortsätta om vad politiskt ansvarstagande i kristider innebär. Är det duktigt och ansvarsfullt att skära ner? Är det ansvarslöst att värna utbildning och äldreomsorg?

Kommunstyrelsens ordförande Daniel Dronjak-Nordquist (M) kommer återigen påstå att majoriteten tar ansvar genom att hålla hårt i kommunens pengapåse. Och visst håller de hårt i pengapåsen. Stora besparingar väntar äldreomsorgen. Anpassningar, kallar majoriteten det och menar att det handlar om att allt fler väljer privat hemtjänst och att det finns tomma platser på boenden. Som om det inte fanns önskemål om att kunna få mer hjälp av hemtjänsten. Som om de som vill in på ett boende, men anses för friska, inte finns. Som om utsparkad personal med säkerhet kommer springande tillbaka fyllda av tacksamhet den dag en åldrande befolkning gör rekryteringsbehovet skriande.

Också när vi från Miljöpartiets sida vill lyfta Huddinges skolor och förskolor håller majoriteten hårt i pengarna. När vi säger att barn och unga inte ska vara de som betalar krisen. När vi säger att en satsning på pedagogerna är nödvändig om vi ska ta kommunen ur bottenträsket när det gäller andelen behöriga lärare och förskollärare – och för att undvika ytterligare flykt av arga pedagoger som inte tycker Huddinge håller måttet som arbetsgivare.

Miljöpartiet är inte ett parti som sprätter med pengarna hur som helst. När kommunbudgeten klubbades i juni – då ekonomin ännu såg ljus ut – hade vi ett större överskott i vårt budgetförslag än majoriteten. Det var ansvarsfullt. Men det är lika ansvarsfullt att nu framhärda i satsningar på en eftersatta förskolor och skolor, även om de ekonomiska marginalerna nu är små. Tror vi på framtiden måste vi rusta våra ungar för den, så enkelt är det. Och om vi har ett uns av skam i kroppen kan inte tacken till de människor som slitit i decennier och möjliggjort det välstånd många av oss trots allt åtnjuter bli en försämrad omsorg, med lite mindre trygghet, lite mindre lung och ro.

Vi vet inte hur djup och hur långvarig krisen blir. Kanske måste vi en dag kapitulera inför den och konstatera att resurserna inte räcker ens för det mest grundläggande. Men där är vi inte nu. Där är vi inte om majoriteten samtidigt skissar på ett nytt tjusigt kommunhus. Där är vi inte när staten anser sig ha råd att göda McDonald's med sänkt restaurangmoms.

För mig är det enda vettiga vi kan göra i nuläget att acceptera små ekonomiska marginaler och med näbbar och klor försvara en äldrevård präglad av trygghet och värdighet och en förskola och skola där unga rustas för framtiden. Samt skrika för full hals om att regeringen ska ta sitt ansvar och backa upp kommuner och landsting med de resurser som krävs för att barn, unga och äldre inte blir de som får ta smällen av en hel samhällsmodells dikeskörning.

P.S. Mer om äldreomsorgen i SVT:s Agenda ikväll. Debatt mellan Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) om den privata äldrevården som brottas med ett lågt (surprise!) fortroende. D.S.

Politikens kompass

2012-01-10T13:58:00.004+01:00

Jag har med intresse följt den debatt som blossat upp om de olika politiska färgernas vridningar.
Startskottet var (av vad jag uppmärksammat) Bengt Ohlsson, författare och krönikör i DN, och hans försök till att i sin debattartikel bena i huruvida kultur och vänsterideal hör samman. På något subtilt plan medgav han att han numer inte är lika övertygad om sina vänsterideal som han en gång var, utan tvärtom, numer njöt av att böka lite i högerns ståndpunkter.

Vad jag fann extra intressant med detta inlägg i debatten var att på min facebooksida var det främst de som jag vet är folkpartister som delade denna artikel i sitt nätverk. Med någon sorts pust av lättnad. ”Åh så skönt, det är inte bara jag som vacklar” liksom. Talande på något sätt tycker jag. Det är där de i mitten hamnar. Frågande på vilken sida av rättesnöret man står. För folkpartister och tänkbart även centerpartister faller ju en hel del av deras tradition i och med alliansen. Det dras obevekligen från mitten till höger och får helt plötsligt för andra och sig själv urskuldra hur deras liberalistiska grund fungerar tillsammans med konservatismen. Att på samma sätt som Bengt gör i sin debattartikel börja ifrågasätta varför man ska hålla fast vid ideal bara för att. Befrielsen kommer då när man släpper kravet på sig och tillåter sig själv att ge sig hän.

Som den uppmärksamme la märke till så skrev jag ”de” inte ”vi” trots att miljöpartiet räknas till mittenfåran. Jag återkommer till detta.

Titeln på Bengt Ohlssons debattartikel var ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” Som ett svar på detta kom en krönika i Finansliv under titeln ”Måste bankfolk vara höger?” Där Claes Hemberg ställer sig på motsatt sida och benar i huruvida bankerna måste besättas av högerfolk. Hur denna överrepresentation leder bankväsendet mot en gemensam inställning till ”folket” som kanske inte gynnar slutanvändaren på det sätt som faktiskt skulle kunna vara önskvärt och då medge ett mått av samhällsnytta vid sidan om profit.

Ytterligare ett svar kom idag från Sven Wollter i sin debattartikel i DN ”Vi försöker inte uppfostra”. Han ger sin syn på det hela. Hans inlägg är befriad från pekpinnar och rättesnören riktat mot Bengt Ohlsson. Han vill ge ytterligare en dimension men är i slutet tydlig med sina ideal och vad gränsen består av enligt honom.

Personligen är jag vänster i mina ideal. Utan tvekan. För mig grundar sig den mänskliga samvaron på solidaritet till varandra och den grundläggande förståelsen för allas lika värde. Denna åskådning är per definition vänster. Det är det som utgör tolkningen av den praktiskt förda politiken för vänstern. Jag har dock valt att engagera mig i miljöpartiet eftersom jag anser att miljöfrågan är vår tids brinnande punkt. Det är den orätt vi som samhällen och medborgare brådskande måste hantera. Och som jag ser det är det ett perspektiv som måste genomsyra hela den politiska agendan förd från partiet. Där är miljöpartiet de jag finner min tilltro till. Sedan finns det, beroende på hur man drar det politiska spektra aspekter i miljöpartiets politik som faktiskt placerar oss i mitten. Det är den pratiska tillämpningen av politiken som skiljer sig emellanåt från den från vänstern utövade. Därmed inte sagt att den då liknar högern.

Grunden för miljöpartiets politik byggd på solidaritet. Till de nu levande, framtida generationer och även andra livsformer. Miljöpartiet värnar även om de som inte har någon röst i våra politiska system. Härav kan jag inte säga ”vi” om ”de” i mitten. Inte när det är fråga om politiska ideologin.

Grönare vänster manar till eftertanke

2012-01-08T15:52:00.006+01:00

Den nya vänsterledaren satte klimatfrågan i fokus i sitt linjetal idag, precis som han gjort under sin kandidatur och genom sitt första politiska utspel som partiledare. I dagens tal upprepades ambitionen om att göra Vänsterpartiet till det ledande klimatpartiet.

Ur ett grönt perspektiv inger Sjöstedts tillträde både hopp och manar till eftertanke. Hopp för att oppositionen som helhet förhoppningsvis får en vitamininjektion. Med en mer seriös, framåtblickande och konstruktiv vänster ökar förhoppningsvis trycket på regeringen.

Men för Miljöpartiets del innebär Jonas Sjöstedt också en del att fundera över. Utmaningen om de gröna väljarna är tydlig. Det kan innebära en gyllene chans att få hjälp med att sätta de gröna frågorna på agendan, vilket i sin tur kan ha stor betydelse för innehållet i den politik som en ny regering förhoppningsvis ska utforma efter valet 2014. Men det förutsätter att Miljöpartiet antar utmaningen och visar vad som gör partiet unikt. Annars lär det inte resultera i så mycket mer än att V möjligen växer på MP:s bekostnad.

Vänstern har redan idag många bra förslag på miljö- och klimatområdet. Problemet har varit dels att miljöfrågor aldrig varit prioriterade på allvar och dels att man saknar insikt om omöjligheten med evig tillväxt. Det återstår att se vad som händer med miljöambitionerna när de ska vägas mot andra ”politikområden”, för tyvärr betraktas nog miljöfrågor just som ett område bland flera av de flesta vänsterpartister. En jämförelse mellan de rödas och de grönas skuggbudgetar från i höstas visar också att de förra har en hel del att lära om ekonomiska styrmedel som medel i en grön omställning. Men i och med att vänstern håller fast vid – och väcker liv i – frågan om arbetstidsförkortning visar man i praktisk politik att man ser andra värden än ekonomisk tillväxt. I det läget vore det mycket olyckligt om Miljöpartiet tonade ner sina visioner om kortare arbetstid, särskilt som MP och V med stor sannolikhet tillsammans kommer utgöra en majoritet av regeringsunderlaget och långt ifrån bara ett litet påhäng till Socialdemokraterna om det blir en rödgrön regering 2014.

Jonas Sjöstedt gör det som få andra gör i svensk politik just nu. Han talar om de stora, svåra frågorna. Inte minst har han presenterat det jag otåligt väntar på att språkrören ska komma ut med: en analys av finanskrisen. Bland annat ger han uttryck för intressanta tankar om att genom lagstiftning dela upp bankerna så att spekulationen skiljs från den samhällsviktiga in- och utlåningen som ett sätt att skydda småspararna. Analysen är knappast heltäckande eller kanske ens särskilt grundlig, i synnerhet saknas ett grönt perspektiv. Men han tar sig i alla fall an den kris som nu resulterar i att barn svimmar av undernäring i grekiska klassrum. Vilket borde vara en plikt för alla politiker med ambitioner om att möta nutidens problem.

Jag hoppas att ett grönare och friskare vänsterparti kan ge mitt eget parti inspiration, men också ett tillfälle till reflektion över vad som ska vara vår uppgift i svensk politik. För det finns bara ett grönt parti och det förpliktigar. Vi måste vara partiet som idogt värnar miljön även när medierna tappar intresset och som orkar tänka långsiktigt när andra vänder kapporna mot opinionsvindarna. Vi måste vara dem som vågar tala klarspråk om att den västerländska livsstilen och klamrandet vid den kapsejsande tillväxtfixerade ekonomin leder oss rakt in i väggen och att konsumtionshets, bilberoende och köttfrosseri måste brytas. Vi måste vara dem som visar vägen mot en annan tillvaro med plats för både jagens frihet och vi:ets kraft. För om inte vi, ingen annan heller.

Fler som bloggar: Birger Schlaug, Peter Högberg (S) och huvudpersonen själ(v)

Vad vill alliansen?

2012-01-05T13:06:00.003+01:00

Fredrik Reinfeldt varnade för visioner på moderaternas partistämma i oktober i år.

I sig är detta ett mycket intressant uttalande från en statminister. I vad består en statsministers uppdrag? Att leda landet. För att få leda landet så ska man få majoritet av folkets röster. För att få folk med sig är det fördel att beskriva bilden man har för det man vill skapa genom sitt ledarskap. I dagligt tal kallat vision.

Vi har ju alla hört Fredrik tala. Många storslagna meningsladdade termer fyller talen. Frihet. Öppenhet. Ansvar. Arbetslinjen kan man väl orda om den är så meningsladdad egentligen. Men vad betyder dessa ord om de inte förmedlar en vision? Vad är innehållet? Vad är meningen?

Det är vid sådant fall de storslagna termer blir floskler.

När man läser moderaternas idéprogram talar de sig varma om rättvisa, frihet och jämlikhet. I stort är det som hämtat från ett vänstermanifest när det begav sig. Även om det emellanåt trängs in några rader om rättsapparat och annat som för tankarna till det konservativa grunden. Men om man granskar moderaternas historiskt förda politik och dagens reformer framstår hur illa den rimmar med de omtalade värderingarna i idéprogrammet. Även till exempel hur samhället de fakto blivit mindre jämlikt under regeringen rimmar illa med den bild som speglas i idéprogrammet Om man i praktiken utövar en politik som går mot ett mer ojämlikt samhälle, kan man då påstå sig sträva mot jämlikhet?

I idéprogrammet blandas termer som i många fall står i motsats till varandra hejvilt. Stark stat och demokrati. Marknadsekonomi och hållbar tillväxt. Under rubriken Hållbar tillväxt i idéprogrammet nämns faktiskt ett stycke här citerat: ”Uthållig tillväxt kan aldrig komma ur kortsiktighet, rovdrift på naturresurser eller genom att lämna många människor att leva på litet.” Ja, det låter i stort sätt ordagrant som en fri oreglerad marknadsekonomi det ju.

Då måste man fråga sig, vad är moderaternas vision? Bara för att man trycker in alla termer som brukar lyftas som ideal i politiska sammanhang innebär det då att man inte måste säga vilken av vägarna man tänker välja då de drar åt olika håll? Ska vi ledas av en regering som listat ut vilka ord som vi lystrar till, utnyttja det för att sedan genomföra motsatt politik? Att säga en sak och göra en annan?

Det skrevs kilometervis med tidningsspalter om de lögner som Moderaternas idéprogram innehöll när det presenterades i höstas. Sofia Arkelsten satt och stammade fram osanningar som tillrättavisades om och om igen av reportrar bland annat i DN. En revidering av programmet utlovades men efter granskning så här tre månader senare kan man konstatera att det inte har gjorts.

Att göra viktiga reformer som ligger till grunden för hur vi definierar vårt samhälle, men göra dem i smyg är ännu ett grepp vi finner att vår regering använder sig av så som omskrivningar i föräldraförsäkringen med klara politiska inslag.

Även dribblande med statistik för att påskina en verklighet som inte är sann är en otäck företeelse. Arbete är nya moderaternas stora paroll som de gärna framlyfter som ett av de viktigaste incitamenten till ett samhälle där alla tar sitt ansvar. Att folk ogärna knegar dagarna i ända för att grannen ska ligga på sofflocket har minsann moderaterna tagit till sig. Men nu råkar det ju vara så att varken arbetslösheten gått ner bland kvinnor eller unga eller annan grupp i samhället heller för den del. Och att byta benämning på de olika bidragen och kasta ut folk ur systemet vid skiften är inte heller ett sätt att magiskt få ner socialbidragstagande eller förtidspensionering. Men enligt regeringen så kan man ju ignorera dessa fakta och trolla lite med statistiken så vipps har vi en ny verklighet. I alla fall i media.

Att på detta sätt använda media för att beskriva hur världen blivit en bättre plats tack vare moderaterna är ju onekligen skrämmande. Det är genom tiderna en väl beprövad metod som sällan fört något gott med sig och som baserar sig på en osund syn på hur samhälle ska styras och dess medborgare.

Härmed inte sagt att alla andra svenska regeringar genom tiderna varit ofelbara. Men att ifrågasätta, genomlysa och söka bekräftelse på att vi som medborgare inte blivit vilseledd är allas vårt ansvar oavsett vilken färg regeringen har.

Reinfeldt och hans allians fick vid förra valet fler av folkets röster. Men för vilka löften och på vilka grunder? Och vilka av deras väljare blev lurade?

Public service under attack

2012-01-05T10:43:00.001+01:00

Nu kommer jag dragandes igen med de stora orden, om en demokrati som behöver kämpas för. Jag vet inget annat, när det finns så många tecken på att det är illa ställt med vårt folkstyre. Igår skrev jag om hur de med stora resurser (läs McDonald's med flera) får de politiska besluten dit de vill. Idag vill jag, liksom SVT:s VD Eva Hamilton, uppmärksamma den attack som alliansen smygande genomför på något som jag uppfattar som en av grundpelarna i den svenska demokratin – public service-medierna.

Utan att störas av någon högljudd debatt har kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tillsatt en utredning med direktiv om förslag på åtgärder som ska skydda de stora kommersiella mediebolagen – som gör allt större vinster – från skadlig konkurrens av public service. Det handlar exempelvis om att det finns ett missnöje bland reklam-TV-kanalerna om att Sveriges Television gör populära underhållningsprogram som "stjäl" tittare på fredags- och lördagskvällarna. Man vill slippa konkurrera med Melodifestivalen helt enkelt. Med alliansens nyspråk kan detta uttryckas som att bekämpa en "kommersialisering" av public service, vars uppdrag ska "renodlas" mot att sända de typer av program som de kommersiella kanalerna inte sänder.

Jaha, och? Är det inte hög tid att ifrågasätta att licenspengar går till påkostade produktioner av bred underhållning? Det kan man tycka. Men om man vill hindra public service att sända underhållning, sport och annat som de kommersiella kanalerna erbjuder får man också acceptera en allt tydligare uppdelning av publiken. Grovt uttryckt att public service blir något för en kulturell elit, medan pöbeln får hålla till godo med reklamfinansierad underhållning. Unga människor som tittar på bred underhållning på SVT hittar ofta förr eller senare fram även till exempelvis kultur- eller samhällsprogram. Med ett avsmalnat public service kommer många tittare hålla sig till kanaler där den typen av program inte ens existerar.

Adelsohn-Liljeroth (ni vet hon som välkomnades med en stor suck av lättnad från kultur-Sverie när hon efterträdde Timbroagitatorn Stegö-Chilo) har redan genomfört åtgärder som ska värna de kommersiella bolagens intressen jäntemot public service. Inte minst införandet av "prövnings-tillstånd". Detta innebär att om ett public servicebolag vill starta en ny tjänst, t.ex. en ny kanal, måste regeringen ge grönt ljus – efter att ha lyssnat till de kommersiella bolagens synpunkter. Enligt Eva Hamiliton är det inte troligt att t.ex. SVT Play kommit till stånd med dagens regler.

Om public service med olika medel skjuts i sank får vi ett än mer kommersialiserat medielandskap. Det vore förödande i en tid när vi kanske mer än någonsin behöver hjälp av kvalificerad journalistik och en samhällsdebatt med många perspektiv för att försöka förstå de dramatiska och komplexa skeenden som utspelar sig. Jag påstår inte att public service är en garant för detta, jag tycker tvärtom att man till stora delar misslyckas i dessa avseenden. Men jag kan inte se att några andra aktörer än public service skulle ha möjlighet bidra med detta.

Om vi ska ha en chans klara de gigantiska utmaningar vårt samhälle står inför behöver vi ett offentligt samtal som gör oss klokare, inte motsatsen. När Europa håller på att braka samman kan inte den enda analysen vara att sydeuropéer inte kan handskas med pengar. När den eviga tillväxt som vi byggt upp våra ekonomier kring inte synes vara så evig borde det finnas mer seriösa svar än förslag om införandet av 364-dagars år med fasta helgdagar för att minska antalet lediga dagar. Och när de svenska CO2-utsläppen skenar samtidigt som stormarna river allt hårdare i husknutarna måste det finns någon som sätter ljuset på att de politiker som säger sig vara bekymrade fortsätter med exakt samma politik som lett till de ökade utsläppen.

Vi behöver kort sagt en diskussion om de stora frågorna som vi saknar idag. Jag har exempelvis inte funnit ett enda seriöst försök att i grunden förstå finanskrisen i en svensk dagstidning, radio- eller TV-program. Det är naturligtvis ett stort underbetyg för främst public service. Men min slutsats är inte att public service ska slaktas. Tvärtom. Public service ska stärkas, för behovet har aldrig varit så uppenbart som nu.

Ett offentligt samtal som hjälper oss förstå problemen och formulera lösningarna kräver också några som samtalar. Alla vi som befolkar organisationer, partier och sociala medier – vågar vi ta oss an de svåra frågorna eller väljer vi något enklare som genererar väl så många nomineringar, röster och facebooktummar?

McDemokratin tar över?

2012-01-04T10:52:00.002+01:00

Det är hög tid att stå upp för demokratin. Det är vad som behöver sägas. Men det kan man ju inte skriva, för vi lever i en värld där de flesta ord som är stora och vackra tömts på innehåll och numera betyder motsatsen. "Stå upp för demokratin", det är sådant som människor som kallar sig liberala (ett annat ord som förvridits till oigenkännlighet) brukar dra till med när de vill bomba sönder ett fjärran land eller när de tycker att den som kritiserar förolämpningar av muslimer gör bäst i att hålla käften – för yttrandefrihetens skull. Men när jag nu på på riktigt menar att vi behöver stå upp för demokratin, hur i hela världen ska jag uttrycka mig då? När misstankar finns om att stora företag mer eller mindre köper välvilliga beslut, när alliansen vill skjuta public service-medierna i sank utan att någon märker det och när vi inte längre förmår att föra ett seriöst samtal om framtiden på jorden, då behövs det stora ord. Så jag struntar i att orden tagits ifrån oss och att folk förmodligen tycker att jag låter pretantiös upp över öronen. För nu är det jävlar i mig tid att tala allvar. Här kommer det första av två inlägg om en demokrati i akut behov av försvar och upprustning:

Ibland ter sig demokratins utarmning högst påtaglig och konkret. Som när McDonald's tackar regeringen för den sänkta restaurangmomsen med en stor annonskampanj där man deklarerar att momssänkningen gör att man nu sänker priserna och anställer fler (vilket för övrigt få andra restauranger tycks planera för). Detta är inte första gången som Moderaterna och McDonald's gullar med varandra. I valrörelsen prydde Filippa Reinfeldt snabbmatskedjans brickunderlägg med ett käckt budskap om att företaget tänkte på allergiska barn. Inför valet 2006 minns jag att flera moderata företrädare, däribland finansborgarrådet Kristina Axén Olin, vid återkommande tillfällen hyllade skräpmatsjätten för deras insatser för integrationen. Denna bestod bland annat i att tillhandahålla slöjor med McDonald's logga för de anställda som önskade denna arbetsklädsel. Efter matkskiftet dröjde det sedan inte länge innan företagets skattebörda lättade med åtskilliga miljoner då arbetsgivaravgiften för anställda under 26 sänktes. En åtgärd som knappast ledde till en massa jobb, men som ökade snabbmatskedjornas vinster och skapade viss kreativitet när det gäller metoder att göra sig av med anställda som passerat 26-årsstrecket.

Jag påstår inte att McDonald's har sponsrat Moderaterna. Men så länge Moderatarna vägrar redovisa varifrån de får sina pengar finns det skäl att misstänka det. Och att åtskilliga politiska beslut idag fattas på helt andra grunder än medborgarnas bästa kan bara den som antingen är dövblind eller själv är köpt av lobbyister förneka. Det räcker med vetskapen om vilka fullt lagligt producerade kemikalier vi dagligen umgås med för att konstatera detta, för att nämna ett av tusentals exempel på hur företagsintressen sätts före människor. Kort sagt: pengar spelar stor roll i politiken och det måste vi bli medvetna om och hitta motmedel mot.

Om vi inte vill ha en framtid där den som har störst resurser är den som får sin vilja fram i de folkvalda församlingarna behöver vi definitivt tuffa regler om redovisning av partibidrag. Men det räcker inte. Att påverkan sker via en inbetalning på ett partikonto hör nog trots allt till undantagen. Det finns åtskilligt mer subtila sätt för den som är stadd vid kassa. Vad som framför allt behövs är en frisk debatt med många perspektiv och inte minst starka, oberoende medier. Och då menar jag medier som står fria både från politiker och företagsintressen. Det vill säga public service. Detta finns det goda skäl att återkomma till i morgondagens inlägg. Obehagligt goda skäl, ur ett demokratiskt perspektiv.

När sätter vi ner foten?

2012-01-01T22:03:00.002+01:00

Så har ytterligare ett år gått av den värdefulla tid vi har på oss.

Larmrapporterna om vårt klimat, om orättvisorna för produktionen av våra konsumtionsvaror och växande klyftor har duggat täta de senaste åren. Det som står på spel är det högsta man kan tänka sig. Framtiden. Våra medmänniskors väl. Vårt samhälles grundstomme och värderingar. Med tanke på att alla på jorden berörs av förändringarna är vi relativt få kämpar för en bättre värld.

En av de mest förolämpande och opinionsvridande termer som brukar användas för att beskriva oss som faktiskt bryr oss är alarmister. Alarmister. Som om vi bara låter massa, mest hela tiden och varnar för något. Men knappast något man måste lyssna till. En massa ståhej om höga halter koldioxid och smältande polarisar. Om ett antal år framöver. Så varför ens lyssna till det?

Men miljöfrågan är inte bara en fråga om något så abstrakt som koldioxidutsläpp eller några graders temperaturhöjning. Det kanske är för mycket begärt av gemene man att ha insikt i hur känslig ekologin är. Och det är svårt för soldyrkande Svenssons att avstå charterresan eller shoppingrundan för det.

Till miljöfrågan finns även en demokratisk aspekt som inte kan förbises. Om vi som samhälle verkligen anser att industrierna har rätt att förstöra våra vatten och livsförutsättningar för att ge oss ytterligare överflöd när våra behov sedan länge är mättade. Om vi som samhälle givit vår tillåtelse att de släpper ut ämnen som vi vet är skadliga, som ger oss cancer och muterar våra gener eller rent av är dödliga. Är vi verkligen villiga att se mellan fingrarna trots att våra vatten, även här i Sverige innehåller så mycket kvicksilver att våra offentliga databaser inte redovisar kvicksilverhalterna när kemisk påverkan på vattnets kvalitet redovisas. Är det så att vi tillåter en industri som oljeindustrin där faktiskt koldioxidutsläppen är en av de mindre negativa bieffekterna på vår miljö. Oljeutsläpp bara i år uppgått till över 950 000 liter olja släpps ut i bara svenska vatten! Och de som nu tror att lite olja inte är så farligt förslår jag ta en slurk bensin nästa gång bilen ska tankas. Om du inte tycker det låter så inbjudande är det nog faktiskt så att du inser att det inte är bra för våra vatten heller.

Sedan har vi det globala perspektivet. Hur vår produktion flyttats till låglöneländer för att vi ska kunna konsumera mera. Där villkoren för de anställda i vissa fabriker är att likställa det med slaveri utan att vara någon överdrift. Så illa att i anställningskontraktet får man skriva under att man inte kommer begå självmord. Allt för att pressa priserna enligt marknadsekonomins spelregler.

Miljöfrågan är ett perspektiv framåt. En härledning av vad det vi gör idag innebär för morgondagen. Det är del i den kamp som kämpats i århundrande. Kampen för allas rätt till liv. Kampen mot övergrepp och maktutövande. En strävan mot en värld där man faktiskt får, kan och vill leva i. Så enkelt och så basalt. Att vi som föds in i denna värld ska ha förutsättningar att leva oavsett om vi föds här eller på andra sidan jordklotet och oavsett livsform.

Min förhoppning för 2012 är att fler förstår hur de behövs som stöd för miljöfrågan för så länge vi som konsumenter och samhällsmedborgare gemensamt inte ställer krav om förändring kommer det inte ske trots att den borde påbörjats för länge sedan. Och mänskligheten har inte råd att se ytterligare ett år gå förbi med marginella löften och skenande utsläpp.

2012 - vredens år?

2012-01-01T12:29:00.003+01:00

Det finns mycket som pekar åt fel håll när vi nu tar oss an 2012. Arbetslösheten stiger, klyftorna ökar och klimatutsläppen skenar. Mycket tyder på att året som ligger framför oss kommer bli svårt för många människor. Men jag när också en stark förhoppning inför det år som kommer. Det blir allt tydligare att vi har en regering som ställer människor utanför, som urholkar kvaliteten i skola, vård och omsorg och passivt ser på när köerna till arbetsförmedlingen växer. Inte ens moderata PR-Schlynglar kan trolla bort detta i all evighet. Jag hoppas att 2012 blir året då vreden väller fram. När vi blir allt fler som säger: Nu räcker det. Fattiga barn är 1800-tal. Bygg för helvete ett samhälle igen!

Miljöpartiet ska vara partiet som möter denna vrede. Som eldar under den och som använder kraften i den för att forma ett alternativ. Med förslag som är såväl konkreta och praktiskt genomförbara som visionära och omvälvande. Miljöpartiet måste möta den vreden. Det är vårt ansvar att göra det. Utan politska kanaler som kan omvandla vreden till förändringskraft är samhället farligt ute. Under året som gick såg vi i London, Aten och på andra håll vad som händer när människor inte upplever att de är representerade i det politiska systemet. Då tar stenar och tillhyggen över ordet.

Vi bygger inte ett tryggt, stabilt och solidariskt samhälle utan hänsyn till jordens resurser. Bryter vi inte oljeberoendet har vi inte en chans att upprätthålla välfärden. Ser vi inte möjligheterna i en offensiv klimatomställning knäcker vi aldrig arbetslösheten. Därför är det upp till den gröna rörelsen att svara när ropen från människor som inte längre låter sig trampas på växer i styrka.

Fler bloggade nyårsönskningar: Anders Åkesson (MP), Eva Berglund (MP), Hans Wåhlberg (MP) och Peter Andersson (S)

Nämndemansdiskussionen

2011-12-30T20:48:00.005+01:00

I DNs ledare (http://www.dn.se/ledare/huvudledare/klipp-banden-till-partierna ) igår diskuterades nämndemännens roll. Det har även diskuterats i TV-nyheterna med bland andra Maria Abrahamsson från moderaterna och Lars Lassinantti från Nämndemännens riksförbund. Nämndemannasystemet är del i det svenska rättsystemet och har funnits i olika former i hundratals år, så långt tillbaka som medeltiden.

Utan att vara alltför insatt i det svenska rättsystemet så är det med viss oro jag lyssnat in debatten. DNs ledare som ej är undertecknad utan bara representerad av ledarskribenterna argumenterar på samma linje som Maria Abrahamsson, fd. ledarskribent på SVD numer riksdagsledamot för moderaterna, gör. Kort och gott tycker de att nämndemän som nomineras genom våra kommunfullmäktige är ett system som bör skrotas eller ses över. Problemet är att något likvärdigt alternativ, med nomineringar från civilsamhället inte presenteras som alternativ.

Anledningen till att denna diskussion kommit upp är den undersökning som SVT genomfört där de tillfrågat landets domare om deras åsikt kring nämndemannasystemet.

http://svt.se/content/1/c8/02/65/88/36/Domarenkaten_slutresultat_18%20dec.pdf

Skälen som vagt läggs fram för att ifrågasätta nämndemannasystemet är hur de inte besitter den juridiska expertis som krävs i rättssystemet. Att de inte så att säga inrättar sig helt efter systemet utan har andra infallsvinklar.

Det här tänket att vi ”vanliga” människor inte bör beblandas i ett system som kräver expertis och kunskap klingar inte helt rent i mina öron. Särskilt i en sån samhällsdefinierande instans som juridiken. Det diskussionen lämnar utanför men som är en absolut beståndsdel av denna diskussion är hur olika utformningar och modifikationer av befintligt system visar hur vi väljer att se på samhället.

Det hela är en fråga om hur man värderar och ser på sina medmänniskor. Hur man ser att samhället bör fungera. Om man ser samhället som ett, ihop med de styrande lagren. Att folket tillsammans för fram representanter som får föra folkets talan. Eller motsatt åskådning att samhällets ska skiktas med rättigheter baserat på hierarki och samhällsposition. Där rättsväsendet ska styras över folkets huvuden och tillämpas utan att ifrågasättas. Man vill gå ifrån att tillåta full insyn och öppna processer till expertis och slutna system. Som om att vi ”vanliga” människor inte kan bedöma fel från rätt, utan den förmågan ges som en skänk från ovan den dag man får sitt examensbevis och från denna dag tillåts yttra sig i frågor som proffstyckare och andra invigna inom systemet förunnas. Som jag ser det så byggs etik och moral till stor del byggs upp av konsensus i samhället. Så för min egen del är mitt ställningstagande redan fattat.

En invändning som kan komma från de som utbildat sig för det rättsliga väsendet är varför allmänheten verkar tycka att de inte är del i samhället, är del av ”vardagens folk” och då kan axla nämndemännens roll. Även de hämtar och lämnar minsann på dagis, storhandlar och fredagsmyser. Men med den invändningen har man inte förstått det här med hur olika perspektiv och infallsvinklar kan bidra till att få en så verklighetsförankrad och därmed rättvisande bild som möjligt. Man saknar en förståelse för hur ens verklighetsuppfattning färgas av ens sammanhang och hur min verklighet med mina erfarenheter kan skilja sig från din.

Att moderaterna driver denna åskådning är en naturlig följd i deras idéprogram och ligger i deras intresse att få än större inflytande. Enligt SCBs nyutgivna undersökning http://www.scb.se/statistik/_publikationer/ME0106_2010A01_BR_ME05BR1101.pdf om valet 2010 visar ju klart att majoritet av moderaternas väljare återfinns i just de högre lagren i samhället. Högutbildade storstadsbor. Däribland garanterat även majoritet bland de som verkar i de rättsliga systemen. Så om dessa är de som kvarstår med inflytande när övriga partiers nomineringar försvunnit blir ju moderaternas åskådning normen i ett lappkast.

De argument som moderaterna framhåller med påstådda politiska agendor som nämndemännen från de olika partitillhörigheterna har med sig och utövar i de fall de dömer. Det är ju självklart inte bra. Men vårt rättsliga system förbjuder egen politisk agenda som påverkansfaktor för domen och därmed i sig själv motverkar detta.

Det Nämndemannasystemet har fått kritik för från annat håll tidigare är att medelåldern på nämndemännen är för hög för att utgöra ett genomsnitt av Sverige i form av ålder, kön, yrke och etnisk bakgrund i linje med 4 kap. 7 § fjärde stycket Rättegångsbalken. Men detta är inte del i den kritik som framförs nu från moderaterna.

Den partibundna nomineringen som den är utformad idag och som är föremål för kritik från moderaterna kan ju även den ses som ett genomsnitt för den svenska befolkningen. Att partierna får nominera antal nämndemän utifrån sitt mandat är ju även det en dimension på en representativ bild av Sverige. Och våra politiker är ju trots allt fortfarande till stor del "vanligt folk". Även om man kan ifrågasätta hur länge till med den linjen regeringen nu driver.

Den stora frågan som allt ändå bottnar i är ändå hur vi, Sveriges invånare, vill att systemet ska se ut. Vill vi ha ett system utan insyn? Utan inflytande? Styrt av en elit? Med experter som lätt kan tillbakavisa invändningar från allmänheten med att vi ”vanliga” människor inte någonsin kan begripa oss på något så viktigt som rättsystemet. Trots att rättsystemet i stort ska spegla den allmänna rättsuppfattningen och samhällets etik och moral.

Jag har inte hört någon idé om vad moderaterna vill se för modell istället. Som Maria Abrahamsson lägger fram det i sin blogg vill hon kort och gott skrota systemet. (http://www.mariaabrahamsson.nu/index.php/2011/12/27/politiserade-domstolar-inte-bara-i-etiopien/ Se sista kommentaren) Det som oroar mig är kort sagt den avsaknad av förståelse för hur rättssystemet ska vara samhällets instans för rättvisa och hur bilden av rättsväsendet förändras om systemet stängs. Om allmänheten inte längre är delaktig i processen hur kan det då påstås vara demokratiskt? Och om detta eftersträvas, vad är det för signaler om Alliansens samhällsbyggande?

Anders Borg - nu även oppositionsledare

2011-12-28T21:24:00.003+01:00

I väntan på att socialdemokratin ska gå igen eller rent av återuppstå tar de nya moderaterna ansvar även för oppositionsrollen. När nya siffror blottlägger kraftigt ökade klyftor kliver den Store Kim Jong Il, förlåt Anders Borg, fram med sin omsorgsfullt veckade panna och uttalar att utvecklingen bekymrar honom. Förträfflige Oppositionsledare Borg deklarar att "Vi ska ha ett land som håller ihop". Utan att låtsas om att de vidgade klyftorna är en logisk konsekvens av regeringens politik med sänkta skatter och urgröpta trygghetssystem. Att den Stora Borgs egna budgetproposition förutspått dessa effekter påpekas fräckt nog i den av DN publicerade TT-artikeln, vilket väcker frågor om tillståndet på statsorganets annars så tillförlitliga censuravdelning.

Att klyftorna ökar är förstås inget nytt. Det har de gjort i 30 år och därmed kommer ingen i svensk politik undan ansvar, inte heller mitt eget gröna parti. Men nu handlar det inte längre ”bara” om att att de rikas inkomster ökar så mycket snabbare än låginkomsttagarnas. Nu blir verkligen den fattige fattigare. Tiondelen med lägst inkomster hade 350 kronor mindre i plånboken 2010 än 2005. Och den fattiga tiondelen har namn. Den heter Lars. Och ännu oftare Maria. Den har barn som går till skolan med förberedda lögner om julklappar de aldrig fick. I det läget skulle man kunna tänka sig att Sverige skulle må bra av en argare opposition än Anders Borg.

(Fast efter att ha läst Ulrika Bys hjälteporträtt av den Store Borg är det svårt att tvivla på att denna man inte skulle kunna axla också rollen som oppostionsledare.)

Tips till "miljöministern"

2011-12-19T20:17:00.008+01:00

Nu ökar återigen Sveriges utsläpp av växthusgaser. Inte lite heller. 11 procent har utsläppen ökat mellan 2009 och 2010.

Sedan 2003 har de svenska utsläppen minskat år från år – om man bara räknar de utsläpp som sker på svensk mark. Om man räknar med flygresor från Sverige och utsläppen som importerade varor gett upphov till har utsläppen troligen ökat stadigt, även om det mig veterligen inte finns lika tillförlitiga siffror på detta. Att vi nu ser en ökning även om man håller sig till "fusksättet" att räkna är mycket illavarslande. Det man kan hoppas på är förstås att det blir till en rejäl väckarklocka, men det kräver att alla vi som inser allvaret skriker allt vad vi kan om vad som behöver göras. TT-artikeln andas inte precis insikt (bortsett från sedan länge insiktsfulla Åsa Romson.): "Orsaken är delvis att ekonomin återhämtade sig. Men miljöminister Lena Ek anser ändå (min kursivering) att ökningen är oroande." Förklaringen med den återhämtade ekonomin, som skulle kunna vara en pedagogisk illustration av att vi behöver skapa en ekonomi som inte bygger på ständig tillväxt ses alltså som en förmildrande omständighet när utsläppen skenar.

"Miljöminister" Lena Ek ska nu göra en analys sektor för sektor för att se vad som krävs för att ytterligare få ner utsläppen. I väntan på att analysen ska bli färdig kan ju ett tips vara att börja bedriva en klimatpolitik. Att rösta ja istället för nej till järnvägsbyggen, att få fart på den biogasutbyggnad som avstannade när alliansen slopade investeringsstöden, att satsa på NÅGON annan infrastruktur än motorvägar, att kort sagt bygga om Sverige istället för att stoppa huvudet allt djupare ner i sanden.

Reaktionerna mot Fridolin ett friskhetstecken

2011-12-18T09:59:00.002+01:00

Gustavs Fridolins utspel i veckan, där han dömde ut en generell arbetstidsförkortning som ett otidsenligt förslag, har väckt starka reaktioner i Miljöpartiet. Språkrörets facebooksida nerlusades snabbt med kritiska kommentarer och igår skrev fyra av paritets riksdagsledamöter ett osande inlägg på DN Debatt. Förutom invändningar i själva sakfrågan handlar det om en kraftfull kritik mot att Fridolin med sitt utspel agerar som en partiledare snarare än som det språkrör han valts till. Ett språkrör formulerar inte poltiken utan för ut den politik som partiet kollektivt mejslar fram. Att utspelet sker mitt under pågående rådslag där tusentals medlemmar ger sin syn på vilken arbetstidspolitik MP ska föra gör det hela än mer anmärkningsvärt.

Jag blir glad av de starka reaktionerna. Inte minst ser jag det som ett friskhetstecken att medlemmar ställer sig upp och slår vakt om den interna demokratin. Jag är övertygad om att ett skäl till att Milöpartiet växer medan andra partier är att betrakta som avfolkningsbygder är att människors åsikter, kunskaper och perspektiv tas till vara i vårt parti. Om MP ska fortsätta att växa tror jag vi ska akta oss för att bli ett parti bland andra, där politiken formas av toppen via utspel i medierna och där medlemarna mest förväntas sprida flygblad och bemanna valstugor.

Fridolin har inte påstått att hans ståndpunkt i arbetstidsfrågan redan är partiets politik. Men han borde vara väl medveten om att det lätt uppfattas så för den som följer politiken från sidan. Och om de tusentals medlemmar och icke-medlemmar som redan deltagit i rådslaget om arbetstiden upplever att partiets ledande företrädare redan bestämt partiets kurs är risken stor att känslan av entusiasm och delaktighet snart ersätts av besvikelse och tankar om skendemokrati.

Vad gäller sakfrågan ser jag arbetstidsförkortning som ett centralt inslag i en konstruktiv politik för ett samhälle där både människor och miljö håller i längden. Som konstateras i riksdagsledamöternas debattinlägg finns det exempelvis ett tydligt samband mellan antalet arbetade timmar och koldioxidutsläpp. Idén om den eviga tillväxten har nått vägs ände och det är upp till oss att visa på en annan riktning. Om vi inte törs föra fram tydlig systemkritik när hela samhällen runt om på jorden håller på att kollapsa till följd av ekonomiska, sociala och ekologiska kriser, när i hela världen ska vi då göra det? Och vilket tillfälle är bättre för att vässa politiken än när man åtnjuter ett rekordstort förtroende hos väljarna?

Som sagt, Miljöpartiet har inte partiledare utan språkrör. Två språkrör. All heder åt Åsa Romson som dagen efter Fridolins utspel intervjuades om grön ideologi i radioprogrammet Epstein i P1. När hon fick frågor om arbetstiden var hon mycket noga med att visa respekt för den process som pågår. Oavsett om det var ett utslag för hennes inneboende klokhet eller en följd av den kritik som mötte Fridolin bidrar det till att tro att utspelet inte ska tolkas som att språkrörsmodellen håller på att överges. Åsa är förståndig och det är Gustav också. Säkerligen förstår de värdet av medlemmar som finner det mödan värt att bidra med sin kunskap, sina perspektiv och sitt engagemang.

P.S.Vad tycker du? Oavsett om du är medlem eller inte kan du delta i rådslaget och påverka MP:s framtida politik om arbetstiden. D.S.

Sjöstedt inger hopp om grönare politik

2011-12-11T20:27:00.005+01:00

Igår presenterade vänsterpartiets valberedning Jonas Sjöstedt som sin kandidat till partiledare. Ett i mina ögon klokt val (även om ett delat ledarskap förefaller ännu klokare). För oss gröna innebär det – förhoppningsvis – vässad konkurrens om väljare med insikt om behovet av ett hållbart samhälle.

Jag förstår att min trovärdighet kan vara något skadeskjuten efter att jag tidigare i höstas hävdade att maktskiftet i Centerpartiet innebar just hårdnad konkurrens om väljare som värdesätter miljön. Jag får tillstå att vår nya miljöminister inte ens i retoriken förmått att framstå som grön. Det intressantaste som kommit från hennes läppar så här långt torde vara hennes försvar av sitt samröre med fossilindustrin.

Jag vågar ändå påstå att Jonas Sjöstedt har helt andra förutsättningar att vinna miljövänner till valurnorna. Han tar över ett parti som visserligen aldrig förstått motsättningen mellan tillväxt och ett hållbart samhälle (det som MP begripit, men tenderar att glömma bort), men som då och då levererar praktisk politik som rent av är grönare än de grönas. Främst tänker jag på köttfrågan där vänsterpartiet är det enda parti som lagt skarpa förslag i riksdagen för att få ner köttkonsumtionen till en mer hållbar nivå.

Om Sjöstedt kan bidra till att sätta ljuset på klimatfrågan är det bara att heja på. FN-systemets monumentala misslyckande med att få fram de globala avtal som behövs för begränsa uppvärmningen bör rimligtvis leda till slutsatsen att man på nationell, regional och lokal nivå måste gå före och visa att en omställning både är möjlig och i längden lönsam. (Jag utgår från att Lena Ek inte jublar över resultatet i Durban i egenskap av miljöminister utan som f.d. företrädare för fossilindustrin.)

Ett grönare vänsterparti borde hjälpa miljöpartiet att tala klarspråk om vad som behövs för att bygga ett hållbart samhälle: färre flygplan, bilar, biffar och prylar. Och därmed mer plats för liv, häsla och kärlek.

Jag har förhoppningar på Jonas Sjöstedt. Men det finns bara ett grönt parti. Bara ett parti med en ideologi och ett partiprogram som tillåter en konsekvent politik för ett hållbart samhälle. Låt oss därför aldrig luta oss tillbaka om andra partier tar steg i rätt riktning på miljöområdet. Låt oss istället flytta fram positionerna.

Huddinges äldre offer för ansvarslös politik

2011-12-04T18:36:00.002+01:00

Huddinges äldre faller nu offer för den borgliga kommunledningens totala misslyckande. 22 miljoner ska "sparas" på äldreomsorgen till 2014. Personal ska sägas upp och bland annat ett välfungerande och uppskattat servicehus i Segeltorp läggs ner.

Äldreomsorgens ekonomiska bekymmer förklaras till stor del av att kommunens hemtjänst "tappat marknadsandelar" till privata utförare då LOV (Lagen om valfrihet) införts. Då kommunen varken skjutit till pengar för att ha täckning för bibehållen personalstyrka eller anpassat kostymen väntar nu alltså drastiska nedskärningar, inte bara för hemtjänsten, utan också för boenden och mötesplatser för äldre.

Inte ett knysst nämndes om ett kärvt läge för äldreomsorgen när Huddinges kommunbudget antogs i somras. Inte heller minsta antydan om detta när den borgliga majoriteten presenterade sin reviderade budget så sent som för några veckor sedan. Tvärtom skröt man då över sitt stora ansvarstagande över ekonomin som gjorde att man kunde bibehålla kvaliteten i verksamheterna, trots det kraftigt försämrade ekonomiska läget. Äldreomsorgsnämdens sparkrav kommer därför som en blixt från klar himmel.

Under morgondagens kommunfulltmäktige kommer vi miljöpartister kräva att pengar omdelbart skjuts till för att upprätthålla kvaliteten i omsorgen. Att äldre och personal faller offer för att kommunledningen haft så katastrofalt dålig koll på läget är inte rimligt. Och att inte värna om den personal vi har när vi vet att vi står inför gigantiskt växande behov inom äldreomsorgen framöver är ingenting annat än ansvarslöst.

MP-väljare föredrar en krukväxt före alliansen

2011-11-30T21:21:00.002+01:00

”MP-sympatistörer tror på alliansen”. Den slutsatsen drar DN:s rubriksättare av den undersökning som bland annat gör gällande att det är fler MP-väljare som tror att alliansen är bäst på att sköta Sveriges ekonomi än som tror att en socialdemokratiskt ledd regering skulle vara bäst på området.

Goddag, yxskaft. För det första kan ingen påstå något annat än att alliansen så här långt varit duktiga på att hålla i pengarna. Att regeringen sätter Sveriges framtid på spel genom att vägra göra framtidsinvesteringar i sånt som bostäder, förnybar energi och hållbara transporter är en annan sak.

För det andra har jag svårt att se värdet av att överhuvud taget ställa frågor om regeringsalternativ i det läge som nu råder i svensk politik. Jag tror att det för de allra flesta är uppenbart att HÄR och NU skulle en socialdemokratisk regering vara helt otänkbar. Att ändå en majoritet av MP-väljarna, enligt samma undersökning, föredrar en S-ledd regering före alliansen tycker jag snarare är ett bevis på hur stort missnöjet är med regeringen hos de gröna väljarna. Det hela påminner starkt om när den amerikanska dokumentärfilmaren Michael Moore lät en krukväxt ställa upp i ett val. I något distrikt lyckades krukväxten besegra de mänskliga kandidaterna.

Jag har fantasi nog att föreställa mig att socialdemokraterna ska återuppstå. I så fall är det mest naturligt för de gröna att söka samarbete med dem. I annat fall kan vi stå helt fria. Att samarbeta med en framtidsfientlig alliansregering som får däng av krukväxter i opinionsundersökningar framstår inte som ett seriöst alternativ.

Drev mot Reinfeldt och Ek?

2011-11-26T17:50:00.006+01:00

Koldioxidutsläppen löper amok. Målet att hålla nere temperaturökningen vid max 2 grader, som av många ansetts nödvändigt för att inte spela rysk roulette med mänskligheten, uppfattas inte längre som realistiskt. Nu talar man om 3,5 grader som ett nytt mål, vilket också det kommer kräva insatser av ett slag som vi ännu inte ser röken av.

Innebär den nya kunskapen att Sveriges alla journalister nu står utanför statsministerns bostad för att kräva svar på vilka politiska åtgärder som nu görs? Ställs han nu mot väggen för sin inställning att Sverige redan tar sitt ansvar för klimatet och att det nu är upp till Kina och andra att göra sin läxa (fastän de svenska utsläppen ÖKAR om man räknar in utsläpp importerade varor gett upphov till)? Nej just det, jag tänkte inte på att klimat inte är politik. Självfallet stannar nyheten i tryggt förvar på vetenskapssidorna.

Men då går väl drevet istället mot miljöministern när det samtidigt blir känt att hon varit dörröppnare för olje- kol- och kärnkraftsindustrin? Nej, förlåt. Inte har jag väl mage att antyda att det finns korrupta politiker i Sverige? Att Lena Ek på något sätt skulle låtit sig påverkas av fossillobbyn är naturligtvis lika otänkbart som att en svensk utrikesminister skulle sätta privata affärsintressen före mänskliga rättigheter. Sverige är ett hederligt land. Låt oss inte träta om småsaker.

Så krattar vi manegen för SD

2011-11-20T18:40:00.005+01:00

Hjälp. Jag börjar förstå människor som vänder sig till Sverigedemokraterna. Naturligtvis har jag inte ändrat min inställning till deras rasistiska politik. Den är inte bara människofientlig, den bygger dessutom på helt felaktiga antaganden om samhället. Det är min grundmurade övertygelse att vi alla skulle vinna på att öppna upp gränserna mer istället för att bygga vidare på fästning Europa (som nu för övrigt gjort att invandringen till EU minskar, medan den ökar i fattiga länder.)

När jag säger att jag förstår dem som vänder sig till SD syftar jag på den frustration över konsekvenserna av ett nedmonterat samhälle som jag tror är grunden till en del av rasisternas framgångar.

När rapport efter rapport kommer från äldrevården om liggsår och kissblöjor utan att oppositionen kan kanalisera den upprördhet som väller fram vid varje köksbord och i varje fikarum så förstår jag dem som söker sig till dem som säger sig ha svar. Självklart är det sverigedemokratiska standardsvaret om minskad invandring helt bak- och fram. (Det räcker med att titta runt lite på vilken vårdinrättning som helst för att konstatera att det naturligtvis skulle vara än värre om det inte fanns invandrade svenskar som tog de vårdbiträdesjobb till skitlöner som lockar få infödda svenskar). Men det är i alla fall ett svar i ett läge när såväl sossar som miljöpartister står svarslösa. Socialdemokratin kan vi väl bortse från i sammanhanget. Förhoppningsvis återuppstår den en dag och kan svara för sig. Men i det tomrum som den lämnat efter sig måste Miljöpartiet bli en tydlig opposition i det iskalla samhälle där egoism och vinstmaximering ersatt gemenskap och solidaritet. En nödvändig början är då att tydligt erkänna att den inställning vi (även jag) haft till privata alternativ varit naiv och att fortsättningsvis tydligt säga nej till vinstintressen i välfärden. Att kräva meddelarfrihet för anställda i privata välfärdsverksamheter (ett krav som till och med Carema själva ställer sig bakom) är inte ens i närheten av tillräckligt när vårdföretag gjort vanvård till en affärsidé.

Lika frustrerande är det att se oppositionen sitta på läktaren när finanskrisen löper amok och sveper med sig människor i hundratusental. Det är helt ofattbart att se hur företrädare för den marknadsfundamentalism, tillväxtsmani och Europacentralism som skapat problemen inte kastas ut med huvudet före utan tvärtom än så länge plockar poäng på krisen. Jag är övertygad om att verkligheten är på väg att komma ikapp Anders Borg och hans likar. Men vilka krafter är det då som står beredda att ta vid? Är det en konstruktiv opposition med en vision om ett hållbart och solidariskt samhälle eller en brunhöger som ställer människor mot människor?

Om vi inte förmår att ställa regeringen mot väggen ens när äldres kiss blir föremål för ekonomiska kalkyler och när döende människor inte hålls sällskap utan placeras framför tv:n, som en följd av den förda politiken då blir jag inte bara rädd för att bli gammal. Då blir jag också livrädd för vilka krafter vi krattar manegen för.

Krympande resurser, krympande demokrati

2011-11-12T17:29:00.005+01:00

Jag bloggade i förra veckan om hur den ekonomiska krisen nu även drabbar Huddinge. Arbetslösheten stiger och skatteunderlaget störtdyker. En stor del av det utrymme, som vi miljöpartister när vi formulerade vårt budgetalternativ i juni ville använda för att stärka Huddinges eftersatta förskolor och skolor, är nu bortblåst. Om krisen fortsätter riskerar Huddinge och andra kommuner att stå allt mer maktlösa.

I MP Huddinge har vi gjort tydliga politiska prioriteringar. Vi har valt bort skattesänkningar för att satsa på barn och unga. Nu kan vi tvingas lägga en väsentlig del av satsningarna på is, trots att de behövs kanske än mer i de osäkra tider vi befinner oss i. Detta i läge när ilskan och frustrationen från Huddinges styvmoderligt behandlade lärare vuxit ytterligare efter utebliven utdelning i lokala löneförhandlingar och när Huddinges låga andel behöriga lärare och förskollärare riskerar att försämras ytterligare när konkurrensen om kompetenta pedagoger hårdnar.

Samtidigt ser vi stora behov redan nu, och än mycket större framöver, inom äldreomsorgen. I vårt budgetförslag i juni satsade vi visserligen lite mer än majoriteten på detta område, men inte alls så mycket som man kunde önska. I de tuffa prioriteringar vi stod inför satte vi förskola och skola främst.

När justeringar nu ska göras i budgeten har alltså valmöjligheterna, som var begränsade redan i juni, beskurits ytterligare. Drastiskt uttryckt har demokratin krympt. Majoriteten har tvingats backa från den skattesänkning de valde och vi lär tvingas skjuta en betydande del av de viktiga satsningar vi vill göra på framtiden. Min slutsats är att staten måste skjuta till pengar. Först och främst naturligtvis för att försvara kvaliteten i skola, vård och omsorg och undvika ett 90-tal i repris. Men också för att ge demokratin utrymme. Låt inte lokalpolitiken återigen reduceras till ett administrerande av nedskärningar.

Om inte staten ger kommunerna höjda anslag är risken stor att de politiker de flesta medborgare möter snart är de som försvarar ihopslagna klasser på barnens skola eller minskad bemanning på mormors vårdhem. Det vore allvarligt för tilltron till det politiska systemet och till politiker i en tid när allt färre känner en förtroendevald. Och om inte den lokala politiken kan vara en arena för drömmar och förändringsiver, vem vill då ägna sena kvällar åt den?

Jag vill inte skrämma bort någon från lokalpolitiken. Lokalt politiskt arbete är mycket roligare än vad åtminstone jag kunde föreställa mig innan jag halkade in i det. Jag tänker inte reagera med apati inför ett minskat handlingsutrymme. Jag tänker elda under min vrede tills vi får en politisk inriktning i Sverige som sätter ungas framtidsmöjligheter och en värdig omsorg om äldre före skattesänkningar som främst gynnar välbärgade. Men jag har svårt att komma ifrån tanken om att en ekonomisk kris i kommunerna inte bara hotar välfärdens så kallade kärna utan också kärnan i demokratin.

P.S. I demokratins hemland ser man nu i den ekonomiska krisens spår hur folkstyre (demokrati) har ersatts med en folkpappa (Papademos). Eller är det någon med större kunskaper i grekiska som kan göra en mer hoppingivande tolkning? D.S.

Ansvarsskrytet kraschlandar i verkligheten

2011-11-06T17:49:00.001+01:00

Grekland gungar. Europa gungar. Nu slår svallvågorna från krisens Europa även mot Huddinge. När budgeten för 2012 debatterades i juni skröt den borgliga majoriteten över stabila kommunfinanser. Frukterna skulle skördas i form av en skattesänkning. Mindre än fyra månader senare är läget dramatiskt förändrat. Om inte majoriteten nu tagit sitt förnuft till fånga och tagit tillbaka skattesänkningen skulle hela underskottet varit borta nästa år och förbytt till ett rejält underskott 2013.

Den snabba förändringen är en påminnelse om att vår sårbarhet i en global värld gör att allt tal om ”stabilitet” ska tas med en stor nypa salt. Med Anders Borgs retorik har ”ansvarstagande” reducerats till förmågan att visa upp budgetöverskott. Hans grouppie, tillika Huddinges kommunstyrelseordförande, Daniel Dronjak-Nordquist har anammat samma synsätt. Nu ser vi det som många ekonomer varslat om – att om krisen slår till på allvar är de överskott dessa moderata herrar gärna gör stora nummer av bortblåsta på nolltid.

Slutsatsen borde bli att ansvarstagande måste innebära mer än bara budgetdiciplin. Ansvarstagande måste handla om att rusta samhället för en osäker framtid. Bygga en skola där unga människor får en rejäl grund att stå på med goda möjligheter att lära nytt och lära om när världen förändras. Bygga ett land och en kommun där vi klarar transporter och engergiförsjning utan fossila bränslen.

Tyvärr tycks Alliansen – såväl på riksplanet som i Huddinge – ointresserade av framtiden bortom nästa val. De talar om ansvar, försöker hålla budget och sänker skatten om det blir pengar över. En sådan politik möter förr eller senare en bistrare verklighet. Kanske har den stunden kommit nu.

Skulle vi vara ett bakåtblickande parti bland andra skulle vi nöja oss med: Vad var det vi sa? Vad var det vi sa i juni när vi sa nej till skattesänkning för att satsa stort på förskola och skola och investera klimatsmart i form av bland annat cykelbanor samtidigt som vi hade ett större överskott som buffert för kärvare tider? Nu är bakåtblickande inte vad miljöpartiet ska ägna sig åt. Istället ska vi fortsätta kämpa på alla politiska nivåer för en politik som är ansvarsfull både genom varsamhet med skattepengar och genom att ta sig an de framtidsutmaningar vårt samhälle står inför.

Valfrihet är gott - för den som väljer fettsnålt

2011-11-02T17:32:00.001+01:00

Valfrihet är ett honörsord för Huddinges borgliga majoritet. Men när föräldrar till barn på kommunens förskolor och skolor – med stöd av forskare och läkare – vill välja annan kost för sina barn då tar det stopp. Det är Livsmedelsverkets riktlinjer som alla ska rätta sig efter – trots att dessa riktlinjer är starkt ifrågasatta av många forskare.

Livsmedelsverket menar att livsmedel med hög andel mättat fett är ohälsosamma för såväl barn som vuxna. Mjölk som är fetare än lättmjölk och smörbaserade bordsmargarin som Bregott går bort. Föräldrar på förskolor i Huddinge som inte velat att barn ska äta Becel, ett bordsmargarin med kemiskt omarbetat fett, och till och med erbjudit sig att skicka med barnen Bregott har fått nej. Trots att de visat på åtskilliga vetenskapliga studier som tyder på att kostråden är helt felaktiga och bl.a. riskerar leda till en ökning av hjärt-kärlsjukdomar till följd av överintag av fleromättade omega 6-fettsyror från fröoljor.

Hård kritik har också riktats mot hur Livsmedelsverket handskas med de vetenskapliga studier som myndigheten stödjer sina kostråd på. En grupp läkare och forskare med docent Uffe Ravnskov i spetsen gör en genomgång av de 72 studier man lutar sig mot och avfärdar 70 av dem som irrelevanta.

Jag tar inte ställning till vad som är rätt och fel vad gäller kostval. Men när den vetenskapliga diskussionen är så oerhört infekterad tycker jag inte det vore för mycket begärt att kommunen erbjuder smörbaserade bordsmargarin och mellanmjölk eller standardmjölk som alternativ. Den hårdnackade inställning man har nu anser jag är respektlös mot pålästa föräldrar med tydliga uppfattningar om vilken kost de vill att deras barn ska få. Därför har jag skrivit en motion till kommunfullmäktige om detta och tänker kämpa för att den ska bifallas!

Vilka lyssnar vi på egentligen?

2011-10-31T18:35:00.003+01:00

Övermod kallar DN:s ledarsida idag Miljöpartiets mål om att 250 000 svenskar ska vara med och formulera det gröna alternativet inför nästa val. Risken är, enligt skribenten, att de som redan är etablerade i partiet är de som i slutändan bestämmer politiken när "inspirationsfasen" är över och att många engagerade människor som lockats att delta då kan bli besvikna.

Jag tänker att det kan finnas skäl att vara vaksam på detta. Det är när slutversionen av det nya partiprogrammet mejslas fram och när valmanifestet ska spikas som partiets förmåga att verkligen lyssna sätts på prov. Samtidigt tänker jag att demokratiskt övermod kanske inte är den värsta av synder när andra partier ser på sina medlemmar som antingen "supportrar" eller "bidragsgivare". Ska Sverige få en opposition värd namnet är det upp till Miljöpartiet. Då måste vi nå breda grupper av människor och då räcker det inte att komma springande med färdigtuggade one-liners.

Men om ord som ”öppenhet” och ”delaktighet” inte ska bli till floskler tror jag vi behöver vara tydliga med att det är människor som vill vara med och förändra samhället som vi vill prata med. Människor som fått nog av att egoismen breder ut sig i Moderaternas Sverige. Människor som är frusterade över att framtiden skjuts på framtiden och som istället vill vara med och bygga den här och nu. Vi ska vara en kanal för vreden och förändringskraften. Då gäller det att vara medveten om åt vilka håll man riktar sina öron. När Sveriges mest resursstarka intresseorganisation Svenskt Näringsliv ges utrymme att mer eller mindre oemotsagda (bortsett från kritiska frågor från publiken efteråt) lägga ut texten om ”framtidens industripolitik” på ett seminarium på partiets kommun- och landstingsdagar tänker jag att vi behöver påminna oss om vilka vi är. Vi är i grunden ingenting mindre än en gräsrotsrörelse vars uppgift är att utmana det etablerade samhället. När vi ska göra skarpa förslag av exempelvis de visioner om hållbar konsumtion Åsa Romson presenterade (och som jag bloggade om igår) lär vi få ut mer av att gå ut på gatan och lyssna på Occupy Wall street-aktivisten än att läsa Svenskt Näringslivs diagram.

Vi ska vara Sveriges öppnaste parti. För människor som vill förändra Sverige och världen. Inte för maktkonserverande lobbyister.

Redo för vuxenlivet?

2011-10-30T21:06:00.005+01:00

Det var med en viss kluvenhet jag åkte iväg på Miljöpartiets 30-årskalas i Västerås. Håller partiet i likhet med undertecknad på att bli trött och medelålders? Är den ungdomliga uppkäftigheten och förändringsivern på väg att stillna? Är det gröna partiet samtidigt en sådan där 2000-talstyp som vägrar bli vuxen på riktigt och stå för vem man är utan att ängsligt snegla mot de som är "rätt" och "inne"? Sådana frågor malde i skallen på mig efter en höst med flirtande med alliansregeringen och en längre tid av tystnad om tillväxtens problem.

Med Åsa Romsons inledningstal skruvades mitt festhumör upp betydligt. De skärpta mål på miljöområdet och visionen om ett hållbart ekologiskt fotavtryck 2025 som presenterades innebär en välgörande påminnelse om att vår uppgift inte är att hålla oss väl med de som har makten utan att slåss för ett annat samhälle. Särskilt välkommet är det att konsumtionskritiken ser ut att göra efterlängtad come back i Miljöpartiets politik. Slit- och slängsamhället håller inte slår man fast. Det är naturligtvis en helt självklar sanning. Men att höra ett grönt språkrör tala om detta igen inger hopp om att partiet är vuxet nog för att stå upp för sig självt.

Lika efterlängtat var det att höra Åsa Romson säga att köttkonsumtionen måste ner. Äntligen tycks beröringsskräcken med denna ödesfråga vara över. Märkligt vore annars, när till och med flygbolag inför köttfria dagar.

Att snacka är förstås en sak, handling är en annan. Nu vill det till att vi ser till att det snickras konkreta förslag av visionära orden. Personligen är jag övertygad om att en rejäl arbetstidsförkortning måste vara en grundsten i en konsumtionskritisk politik som gör verklig skillnad – och som bär på drömmar om ett bättre liv. Jag hoppas att tillräckligt många som deltar i partiets rådslag ”Makten över tiden” tänker det samma. Och om vi ska äta kött på en hållbar nivå framöver räcker det inte med vegetariska alternativ i skolköken. Då måste vi sluta subventionera kött på bekostnad av vegetabilisk mat. Kött måste kort sagt bli dyrare.

Meh. Orka. Så jävla präktigt! Måste ni vara så jobbiga?
Ja, kanske måste vi vara jobbiga. Vi är vuxna nu.

Vågar vi vilja något annat?

2011-10-23T19:15:00.002+02:00

I en intressant debattartikel i Svenska Dagblandet varnar statsvetaren Magnus Hagevi för att politiken blir allt mer kortsiktig när valrörelserna får en allt större betydelse för utgången i valen. När de många osäkra väljarnas röster ska vinnas är det plånboksfrågor som dominerar på de stora framtidsfrågornas bekostnad.

Aldrig har väl detta varit så uppenbart som under den sensate valrörelsen. Exempelvis sopades klimatfrågan, som dominerat massmediernas rapportering en stor del av mandatperioden, helt bort från dagordningen under valrörelsen för att bereda plats för inte minst skattefrågorna. Säkert bidrog detta till att Alliansen var överlägsna när det gällde att övertyga de osäkra väljare som bestämde sig sent. Bland de väljare som valt parti redan före valrörelsen startade vägde det enligt Hagevi helt jämnt mellan blocken.

Frågan är vad man ska göra med den här vetskapen. Hagevi skickar med en varning till Allianspartierna om att nästa valrörelse kan se helt annorlunda ut och att det då kan vara oppositionen som tar hem kampen om de flyktiga väljarna. Jag tänker att han då glömmer hur det svenska medielandskapet ser ut. Den liberala pressens inflytande över dagordningen gör att man knappast kan nära fromma förhoppningar om en, ur oppositionens perspektiv, mer gynnsam valrörelse nästa gång.

Att de svenska väljarna blir allt mer lättrörliga och bestämmer sig allt senare tolkar jag som en logisk följd av att skillnaderna mellan partierna framstår som allt mer otydliga. Observera framstår som mer otydliga. Till stor del tänker jag att detta handlar om att inte minst Moderaterna har intresse av att skyla över de stora konflikterna och få den politiska cirkusen att kretsa kring förtroende för ledande företrädare.

Men även om skillnaderna mellan partierna är större än de kan synas vara för en väljare som har ett lite mer normalt politiskt intresse än undertecknad, vill jag påstå att läxan för oppositionen med de gröna i spetsen (socialdemokratin är ju som konstaterat död) blir att erbjuda ett mer reellt alternativ och avstå från inställsamma flirtar med den mytiske mitten-väljaren. Jag tror vi behöver göra motsatsen till vad politiska kommentatorer i allmänhet tror och förklara att vi vill se ett helt annat samhälle. Ett samhälle med en radikalt annorlunda människosyn än den som nu breder ut sig i arbetslinjens namn. Ett samhälle som byggs om från grunden för att klara framtidens utmaningar. Då krävs klarspråk, konfrontation och visioner. Och förstås modet att formulera konkreta radikala förslag med tydlig kontrast till regeringens passiva "ansvarstagande".

Jag tror inte vi vinner någon valrörelse. Jag tror inte våra utspel och fräcka one-liners kommer vinna störst genomslag. Det finns de med vassare PR-Schlynglar. Men jag tror att vi kan vinna väljarnas förtroende innan dess genom att visa att politik kan göra skillnad på riktigt. Törs vi det? Eller ska vi jaga den där Mittenväljaren? Mollgan tror jag han heter, förresten.

Socialdemokratins död

2011-10-16T18:23:00.003+02:00

Var börjar man efter en politisk vecka som denna? Det finns så mycket man kan säga om såväl svajande moral som moralism, om mediadrev och om politiska spel. Men kanske finns det bara en möjlig början för alla oss som vill se ett annat samhälle: insiken om att socialdemokratin är död.

Nej, det finns inte ett uns av skadeglädje i detta konstaterande. Det finns tvärtom en stor klump av sorg. Den ilska jag så många gånger känt gentemot det socialdemokratiska partiet har alltid bottnat i tro, hopp och kärlek. Hur grundmurat fast partiet än varit i patriarkala strukturer, betongfetischism och tillväxtmani har jag alltid trott att socialdemokratin med den förankring man haft i breda folklager varit den rörelse man på ett eller annat sätt måste få med sig om man vill förändra Sverige till det bättre. Jag har alltid hoppats på krafter inom rörelsen som både stått stadigt fast vid en tro på solidaritet och haft blicken vänd framåt, bortom fosilsamhället. Jag har alltid känt den varmaste kärlek till kaffekokande, tombolavevande socialdemokratiska gräsrötter.

När jag nu betraktar Socialdemokraterna ser jag inte bara ett parti med en partiledare utsatt för ett mediedrev. Jag ser ett parti som för länge sen glömt varför man finns. Ett parti som reducerats till en arena för kamp om positioner, där det inte finns några skäl att låta bli att använda medierna för att anonymt ta heder och ära av varandra. Ett parti där alla och inga åsikter är möjliga. Ett vitnande lik med röda, blå och rent av bruna fläckar.

Varför är det så viktigt att förkunna socialdemokratins död? Det sista jag vill är att strö salt i såren på nämnda kämpande socialdemokratiska gräsrötter. Till er vill jag säga att jag hoppas att er rörande enträgenhet kan göra en återuppståndelse möjlig en dag. Men ur ett grönt perspektiv tänker jag att det är viktigt att se vad det innebär att socialdemokratin är borta. Miljöpartiet måste bli den opposition Socialdemokraterna inte förmår vara. Vi måste kanalisera och elda under den vrede som finns över växande klyftor, girighet som breder ut sig och nedmonterad välfärd. Då är det konstruktiv konfrontation och byggande av alternativ som gäller. Inte fromma förhoppningar om uppgörelser med en blågrå regering.

Miljöpartiet måste också möta den berättigade, men farliga misstro mot poltitiker i allmänhet som vi nu ser breda ut sig. Oavsett hur man ser på Juholts bostadsbidrag illustrerar affären hur en politisk klass lever under villkor väsensskillda från de allra flesta människor. Bara den som levt under dessa förmånliga villkor i årtionden kan låta bli att reflektera över rimligheten i att låta skattebetalarna betala för sin sambos boende.

Miljöpartiet är ett ungt parti, även om man nu friar sitt inträde i medelåldern, obelastat av stora skandaler. Framför allt är man det parti som talat klarspråk om att makt korrumperar och som ända sedan grundandet försökt att motverka detta. Inte minst finns det skäl att vara stolta över och värna om de rotationsprinciper som ska förhindra att människor blir ett med sina politiska uppdrag. Jag menar att det också finns skäl att väcka liv i den kritik Miljöpartiet tidigare framfört med hetta mot alltför vidlyftiga löner och förmåner som uppmuntrar till att satsa på politiken som en karriärväg snarare än att se den som ett verktyg för att förändra samhället. Somliga kommer kalla oss för populister. I en tid när själva demokratin håller på att bli impopulär är det ett epitet som går att stå ut med.

Så tänker jag. Vad tänker du?

Ok då, rätt att låta Åsa sköta snacket

2011-10-09T23:02:00.003+02:00

Så här i efterhand kan man trots allt konstatera att det trots allt nog var rätt av Ohly och Juholt – ur den samlade oppositionens perspektiv – att stanna hemma. Med den skärpa Åsa Romson visade upp under kvällens tv-debatt behövs ingen trött och vilsen socialdemokrati som anförare av oppositionen.

Allra bäst var kanske hennes svar på Fredrik Reinfeldts befängda anklagelse om att Miljöpartiet driver en nationalistisk klimatpolitik när man menar att Sverige måste ta ansvar på hemmaplan och inte skjuta över ansvaret på andra länder. "Det är du som är nationalistisk" kontrade Åsa och påpekade att de svenska utsläpp som Reinfeldt just skryit över att Sverige minskat de senaste åren tvärtom ökar om man – vilket naturligtvis är det enda rimliga – räknar med de varor som Sverige importerar.

Åsa tar fajten för öppenhet

2011-10-09T16:56:00.003+02:00

Ikväll står Åsa Romson (MP) bredvid Jimmie Åkesson (SD) i sin första partiledardebatt. Hon står intill honom och kan fråga varför han han motsätter sig de satsningar i det gröna budgetförslaget som kan göra Sverige till ett öppnare land. Varför vill han fortsätta förvägra barn till papperslösa mänskliga rättigheter som vård och utbildning? Varför säger han nej till satsningar på modersmålsbaserad undervisning fast det är väl belagt att det hjälper elever att lyckas med sin skolgång? Och varför vill han att Sverige ska fortsätta avvisa allvarligt sjuka människor som inte har möjlighet att få vård i sina hemländer?

För den som är tryggt förankrad i en politik för mänskliga rättigheter och öppenhet mot omvärlden är det knappast farligt att synas i samma bild som företrädare för en förvandla-Sverige-till-Skansen-politik. Tanken att någon skulle missta Åsa och Jimmie för bundisar känns mer komisk än oroande.

Att Vänsterpartiet och Lars Ohly dragit en annan slutsats är att beklaga. Särskilt om flykingfrågor kommer upp till diskussion, vilket man får anta att Jimmie Åkesson kommer se till. Som jag bloggat om tidigare behövs Vänsterpartiet som en kritisk röst nu när Miljöpartiet genom sin uppgörelse med regeringen om migrationspolitiken, bakbundit sig i vissa frågor. Bland annat har man accepterat regeringens EU-politik i migrationsfrågor.

Mer begripligt är det att Socialdemokraterna med sin historia som administratörer av en omänsklig flyktingpolitik känner sig manade att ställa till spektakel för att markera avstånd mot Sverigedemokraterna. Inte minst mot bakgrund av det högst obehagliga förslag, om att göra det möjligt att utvisa svenska medborgare, som kastades fram av (S)-företrädare i veckan.

Tack Åsa för att du tar fajten, såväl i förhandlingsrummen som i TV, för ett öppnare Sverige! Här kan du ladda upp med lite Timbaktu.

Mer att läsa om socialdemokratins bekymmer av allehanda slag på Peter Anderssons (S) blogg. Mer om flyktingpolitik på flyktingbloggen.

Sätt ljuset på ungas stress

2011-10-02T17:28:00.003+02:00

Sitter och halvslumrar med näsan i kommunfullmäktigehandlingar, men piggnar till inför en angelägen interpellation av S-märkta ledamöterna Natalie Sial och Victoria Brikho som belyser problemet med många elevers upplevelse av stress och oro i skolan.

I mitt jobb som högstadielärare möter jag dagligen elever som känner att det är omöjligt att få tiden att räcka till – och än mer omöjligt att själva räcka till. Frågan är stor och förtjänar att diskuteras med ett större djup än vad en svensklärare kan prestera en söndagseftermiddag, stressad över att inte ha formulerat alla de uppgifter eleverna ska prackas på i veckan så att nästkommande veckoslut kan ägnas åt att beskriva vad samma elever bör förbättra för få en så gynnsam utveckling som möjligt i ämnet. Men låt mig kasta ur mig några tankar om hur problemet kan angripas.

Först och främst tänker jag att vi måste skapa en skola som har en helhetssyn på sina elever. Hur mycket man än vurmar för ”fokus på kunskap” måste man inse att människor som inte mår bra, i längden inte heller presterar. En åtgärd är att återupprätta skolhälsovården, hur otidsenligt det än ter sig. Kuratorer, skolsköterskor och annan personal som ser eleverna som hela människor behövs mer än någonsin när vi lärare förväntas pressa ur eleverna högre och högre prestationer, om inte annat för att värna skolans position i betygsstatistiken.

Den fysiska miljön har en större betydelse för vårt välbefinnande än de flesta av oss kan föreställa sig. Det finns det gott om forskning som visar. Tyvärr är arbetsmiljön undermålig på många skolor, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. Det är slitet, färglöst och trasigt i allt för många klassrum och korridorer. Luften är många gånger stillastående och bullret öronbedövande. Därför applåderar jag att en skol-ROT som ska hjälpa kommunerna att rusta upp eftersatta skolor är ett av förslagen i den gröna skuggbudgeten.

Också i mitt tidigare arbete som förskollärare mötte jag stressade barn, även om det tog sig andra uttryck än på högstadiet. När det gäller yngre barn handlar det mycket om storleken på klasser och barngrupper. Jag har tidigare bloggat om hur psykologer varnar för bestående skador hos barn som lider av stress på grund av stora barngrupper. I det här sammanhanget intar fritidshemmen en särställning, där grupper med en bra bit över 50 barn inte hör till ovanligheterna.

De åtgärder som behövs för att göra något åt barns och ungas stress kostar förstås pengar. Mycket pengar. Jag är därför glad att mitt parti, både på riksplanet och lokalt i Huddinge, visar att man menar allvar när man kallar sig det nya skolpartiet. Miljöpartiet är det parti som inte bara pratar om skolan utan också är beredda att skjuta till resurser.

Insatser i skolor och förskolor är nödvändiga. Men vi ska naturligtvis inte lura oss att tro att skolan är en isolerad ö i samhället. När föräldrar ringer och förklarar vilken katastrof det vore om deras barn bara skulle få näst högsta betyg blir det tydligt hur prestation för många blivit det enda som räknas i tillvaron. Som jag ser det måste vi ta en rejäl funderare över hur vi kan stärka värden som gemenskap och solidaritet. Prestationshetsen hör intimt samman med tillväxthetsen. Min eviga käpphäst om arbetstidsförkortning är inte någon quick fix men kanske ett steg i riktning mot ett samhälle som breder plats för människors samvaro snarare än konkurrens.

C ska bli grönast i Sverige – ett skämt att ta på allvar

2011-09-25T19:04:00.002+02:00

Läser att Centern med Annie Lööf vid rodret vill bli Sveriges tydligaste gröna röst. Jag skulle förstås kunna brista ut i ett asflabb. Onekligen ligger det nära till hands att skriva ett spydigt inlägg om partiet som innehaft miljöministerposten i 5 år utan att ta ett enda synligt steg framåt på miljöområdet. Partiet som sett på när järnvägen havererat, som kallat motorvägsbyggen i mångmiljardklassen för "miljömotorvägar" och som offrat sitt kärnkraftsmotstånd just när de förnybara alternativen blivit bra nog för att kunna ersätta kärnkraften. Det partiet vill alltså nu utmana Miljöpartiet om att vara "grönast".

Jo, visst är det humor. Visst är det lite "Trelleborgs FF siktar mot Champions Leage." Men jag tycker det finns skäl att ta Centerns utmaning på allvar. Naturligvis inte sakpolitiskt. Men när det handlar om hur partierna framställs i en allt mer okritisk och ytlig politisk rapportering finns det absolut skäl att varna för Centern, ledd av en smart och medial fixstjärna. Få journalister läser på allvar de politiska förslagen. Därför handlar allt mer om att hitta kodord som når igenom bruset. Med rätt strategi kan Centern säkert framställa sig själva som gröna i det allmäna medvetandet.

För Miljöpartietes del gäller då att flytta fram positionerna. Om C hjälper till att få upp de gröna frågorna på agendan finns en gyllene möjlighet att lyfta fram det som har gjort vårt parti unikt: insikten om att vi behöver ändra vårt sätt att leva för att hålla i längden.

När Annie Lööf säger i sitt installationstal: "Allt är möjligt" måste vi påminna om att det är en lögn. En trevlig lögn måhända, men likafullt en lögn. Det är inte möjligt att konsumera, äta kött och åka bil som vi gör. Inte ens om varorna är miljömärkta, köttet ekologiskt och bilen en "miljöbil". Planeten sätter snävare gränser för oss än så. Allt är inte möjligt. Men att värna livet är möjligt. Att sätta omsorg om oss själva och dem vi delar en stund på jorden med före shoppingkassar och oxfiléer är möjligt. Och något att längta till, om ni frågar mig.

Peter Andersson (S) kommenterar bl.a. Lööfs miljöutspel här.

Låt oss vara konstruktiva – inte undfallande

2011-09-18T18:33:00.004+02:00

6 av 10 MP-väljare vill samarbeta med alliansen, trumpetar idag opinionsanalytikern Arne Modig på DN Debatt. Ska jag då konstatera att jag har haft fel när jag hävdat att det vore förödande för Miljöpartiets trovärdighet att ge sig in i ett bredare samarbete med regeringen?

Å nej, sakta i backarna. Att människor som spontant ombeds att ta ställning till samarbete eller inte samarbete väljer samarbete är knappast att förvånas över. Förutom att ordet samarbete i sig har en positiv laddning, lämpligt att använda för den som vill visa på en positiv inställning till uppgörelser med regeringen, är det inte konstigt om många väljare tagit intryck av den senaste tidens diskussioner kring det osäkra parlamentariska läget som nu sammanfaller med ett högst osäkert ekonomiskt läge. Att samarbeta med regeringen för ”landets bästa” kan vid första anblicken tyckas ansvarsfullt.

Men nu har vi inte en regering med en politik som löser kriser, utan som tvärtom bäddar för mycket värre kriser på sikt. Vi har en regering som istället för att sätta igång byggandet av ett hållbart samhälle tar steg BAKÅT på miljöområdet, inte minst med sin infrastrukturpolitik som styr från järnväg till väg.* Och vi har en regering som bygger upp farliga sociala spänningar genom sin omvända Robin Hood-politik och hetsjakt på sjuka, arbetslösa och andra utsatta grupper. En sådan regering ska man inte dela med sig av sin trovärdighet till. En sådan regering ska man bjuda motstånd – inte minst genom att formulera tydliga alternativ.

Att göra upp i enskilda, tydligt avgränsade, sakfrågor är däremot en annan sak. Det är naturligtvis oerhört glädjande att kunna konstatera att de minst hundratals somaliska familjer som varit splittrade till följd av orimliga krav på ID-handlingar nu ser ut kunna återförenas tack vare en lagändring som MP drivit igenom. Lika glädjande är det att barn till papperslösa nu ska få laglig rätt till skolgång. Här har miljöpartiet uppnått tydliga resultat, utan att det på något sätt klumpar ihop oss med regeringens politik på andra områden.

Därmed inte sagt att uppgörelsen på migrationsområdet är helt oproblematisk. Jag har full respekt för den kritik som framförts, inte minst från vänsterpartister vilka tycker MP svikit sina ideal genom uppgörelser med regeringen som fortfarande står för en i grunden inhuman flyktingpolitik. Det är naturligtvis besvärande att nu tvingas tiga still när Sverige exempelvis tvångsutvisar irakiska flyktingar. Men att trots allt kunna ta steg åt rätt håll – som för många människor är helt livsavgörande – på ett område där så oändligt mycket gått åt fel håll i decennier tycker jag väger tyngre. Att Miljöpartiet lyckats bli en murbräcka mellan moderater och socialdemokrater som under lång tid höll ihop för att stänga förespråkare för en human flyktingpolitik ute från inflytande bäddar förhoppningsvis för ytterligare framgångar för humaniteten framöver.

Så visst ska MP vara ett konstruktivt oppositionsparti. Men låt oss inte för ett ögonblick bli undfallande och hymla med att Sverige behöver slå in på en helt annan väg än den vi befinner oss idag.

*Även om man stilfullt presenterar ett och annat första-hjälpen-kit för eftersatta spår på välregiserade presskonferenser, där man alltid slipper frågor från väluppfostrade politiska reportrar om de pengar man TAGIT från järnvägen.

Heja Danmark!

2011-09-15T20:25:00.003+02:00

Hissar Dannebrogen och tar en vegetarisk pölse i afton för att fira en medmänsklighet på frammarsch i Danmark. Enhetslistan och Radikale Venstre visar att det går att nå valframgångar genom att förespråka en human flyktingpolitik. Hoppas det får Socialdemokraterna att omvärdera sin inställning om att den restriktiva invandringsspolitiken ligger fast. Och att Radikale och Enhetslistan kan inspirera svensk politisk debatt.

Skål Danmark! För en medmänskligare politik - och för landets första kvinnliga statsminister!

Domstolar i Billströms tjänst

2011-09-11T14:39:00.001+02:00

2006 avskaffades utlänningsnämnden och förvaltningsdomstolarna blev högsta instans i asylärenden. Detta efter en envis kamp från tillskyndare av en human flyktingpolitik som hoppades att nyordningen skulle leda till ökad rättssäkerhet för de asylsökande.

Fem år senare kan man tyvärr konstatera, som Sten de Geer på den utmäkta flyktingbloggen, att förhoppningarna kommit på skam. de Geer visar hur migrationsdomstolarna snarare blivit ett verktyg för regeringens djupt omänskliga migrationspolitik. Ett av många exempel är hur ett domstolsbeslut gjorde det fritt fram för migrationsverket att skicka asylsökande till Grekland i enligt med den s.k. Dublinförordningen som säger att ett asylärende ska avgöras av det EU-land en flykting först kommer till. Detta trots att det är helt uppenbart att asylsökande i Grekland i praktiken är helt rättslösa och saknar möjlighet till asyl.

Förutom att domstolarna i fall efter fall gör en högst restriktiv tolkning av reglerna, i linje med regeringens hårda politik, är domstolarna bekväma för minister Billström att gömma sig bakom. Vilken fråga som än ställs till migrationsministern om svensk flyktingpolitik blir svaret att det vore olämpligt om han som minister uttalar sig och på så sätt riskerar att påverka domstolarna. Självklart ska inte Billström uttala sig om enskilda domstolsärenden – det vore onekligen att åsidosätta rättssäkerheten. Problemet är att Billström också använder domstolarna för att slippa uttala sig om de lagar och regler som beslutats politiskt.

Att frånsäga sig allt politiskt ansvar och hänvisa till domstolar och myndigheter verkar vara en taktik regeringen använder sig genomgående av. Inte minst har vi sett det i turerna kring sjukförsäkringen. Att svårt sjuka människor har nekats ersättning har skyllts på försäkringskassan. Kan man be om lite politiskt ansvarsutkrävande? Om en gnutta medmänsklighet?

Det är inte vi, det är grekerna

2011-09-04T19:24:00.003+02:00

Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman har orsakat visst hallaballo genom ett utspel på Svenska dagbladets Brännpunkt om att Grekland och andra som missköter ekonomin borde sparkas ut ur Eurosamarbetet. Andra folkpartister går i taket och åter andra (i mer ledande ställning) gör sig oanträffbara.

Jag ska försöka avhålla mig från att vara nedlåtande mot såväl folkpartister som Svenska dagbladet, men jag kan inte annat än le ömt åt hur konsekvent man pekar finger åt andra och undviker att ifrågasätta sig själv. Lite gulligt är det faktiskt. När valutaunionen krakelerar renderar det inte i någon omorientering när det gäller frågan om en svensk anslutning. Istället handlar diskussionen om huvuvida de som redan är med ska få vara kvar. DN konstaterade för en tid sedan att endast fem EU-länder (däribland Sverige) lever upp till stabilitetspaktens krav. Om Cwejman får leda Europa genom krisen kanske Sverige snart ingår i en söt liten valutaunion med EU-klassens duktiga elever.

För visst är vi duktiga. Inga röda siffror i bokföringen. Det är inte vi, det är grekerna kan vi förnöjsamt konstera. Åtminstone så länge vi håller oss till den bokföring Anders Borg förfogar över. Att vi hör till de länder som förbrukar allra mest av jordens resurser – och i det avseendet lever långt över våra tillgångar – slipper vi tala om så länge Svenska dagbladet och deras likar sätter agendan.

Kopplingen mellan ekonomisk kris och sinande naturresurser, som jag bloggat om tidigare, borde däremot vara något för gröna språkrör att tjata om. Jag hoppas att inte eventuella förhoppningar om uppgörelser med alliansen står i vägen för så beska budskap. För onekligen är det bekvämare att som Adam Cwejman och andra ta greker i örat istället för att ifrågasätta egna ställningstaganden. Och kanske är det också bekvämare att prata om viktiga järnvägssatsningar, men tiga om nödvändiga livsstilsförändringar.

Men om jag förstått saken rätt var det inte av bekvämlighetsskäl det gröna partiet en gång bildades.

Sverige behöver en opposition

2011-08-27T14:09:00.004+02:00

Allt mer bekymrad blir jag när jag följer diskussionerna kring ett eventuellt samarbete mellan miljöpartiet och den borgliga alliansen. Språkrören skrev förra helgen på DN debatt att man öppnar för samarbete med regeringen på vissa områden. Nu skriver avgående gruppledaren Mikaela Valtersson att detta inte räcker, utan att man borde vara beredda att sätta sig i en regering med såväl socialdemokrater som moderater - och hon får visst stöd av Maria Wetterstrand.

Som jag ser det kan en önskan om ett samarbete med alliansen knappast utgå från en analys av hur man får största möjliga genomslag för gröna idéer, utan en beräkning av hur man kommer så nära maktens köttgrytor som möjligt.

Det kan låta hedervärt att vilja bryta upp en ”cementerad blockpolitik”. Men ser man på den politik alliansen bedriver kan jag inte se annat än att den är anti-grön. När vi har en regering som anser att arbetslinje är att sparka på den som är sjuk eller arbetslös, som tycker att miljöpolitik är att bygga motorvägar och som urholkar möjligheter till grön omställning genom att sätta skattesänkningar före allt utom budgetbalans är det för mig en gåta att man som miljöpartist kan se förutsättningar för samarbete. Det Svergie behöver nu är en verklig opposition som tar strid för byggandet av ett hållbart och mänskligt samhälle. Aldrig har gröna idéer legat mer i tiden. 2014 har vi en jättemöjlighet till ett rejält genombrott i väljarkåren som kan ge utrymme att genomföra nödvändiga samhällsförändningar. Att slarva bort den möjligheten genom att sänka vår egen trovärdighet och hjälpa en miljöfientlig regering med greenwash tycker jag vore förskräckligt.

Vegetariskt recept mot finanskrisen

2011-08-15T07:17:00.002+02:00

Men nu har han väl gått lite långt ändå, den där skogsmullen från Huddinge. Har verkligen mina köttbullar något med finanskrisen att göra?

Jag kan förstå den som tänker så, men vill med bestämdhet påstå att vi inte i grunden kan lösa den ekonomiska krisen utan hänsyn till de gränser planeten sätter för oss och då är köttkonsumtionen ytterst central.

Som jag nämnde i mitt första inlägg om finanskrisen har priserna på råvaror, som under efterkrigstiden successivt sjunkit vilket varit en grundförutsättning för den ”eviga” tillväxten, nu stigit brant de senaste åren. Det låter sig inte enkelt förklaras med spekulationsbubblor, utan det tycks helt enkelt handla om ett trendbrott till följd av en tilltagande brist på naturresurser.

En av de råvaror där priset stigit mest de senaste åren är förstås oljan. Det märker vi när vi tankar våra bilar. Vad vi kanske inte lika ofta vi tänker på är hur enormt oljeberoende vår livsmedels-försörjning är. Olja slukas i massor i alla led. Inte minst går det år mycket i produktionen av konstgödsel för det konventionella (icke-ekologiska) jordbruket. I vintras uppmärksammades också hur fosforn, som även det behövs i framställningen av konstgödsel, är på väg att ta slut.

Oavsett om vi pratar om olja, fosfor, vatten eller någon annan resurs som behövs i jordbruket så slukar köttproduktion naturligtvis ofantligt mycket mer än produktion av vegetabilier. När vi nu vet detta, liksom att köttproduktionen orsaker större växthusgasutsläpp än världens alla bilar och flygplan gör tillsammans, förstår jag inte vad vi väntar på. Frågan måste upp på den politiska dagordningen!

Ett trist budskap att basunera ut till väljarna? Jag tycker inte det. Jag har ätit mestadels vegetarisk mat de senaste åren och jag är rätt nöjd med att ha lärt mig laga ny god mat, minskat risken för att få cancer i ändtarmen och att kunna uppskatta de köttbitar jag fortfarande då och då smaskar i mig desto mer. Och återigen – det handlar inte om att komma med moralistiska pekpinnar om att ”DU måste avstå kött”, det handlar om politiska åtgärder. En god början kan vara att sluta styra FRÅN vegetabilier TILL kött som man gör idag, bl.a. med EU:s jordbruksstöd.

Liksom jag väntar på att Miljöpartiet ska ta tag i frågan om kortare arbetstid, väntar jag på hur partiet ska leva upp till de kongressbeslut som finns om att verka för minskad köttkonsumtion. När Vänsterpartiet i våras föreslog en köttskatt röstade de flesta miljöpartister nej, med vaga hänvisningar till att man skulle komma med egna förslag. Det är dags att lägga de förslagen nu!

Medan jag väntar njuter jag av en schyst linssoppa som fått de mest inbitna köttätare att slicka sig runt munnen:

Recept mot finanskrisen

Ingredienser
2 gula lökar
3 vitlöksklyftor
2 msk olivolja
2 dl röda linser
1 burk á 400 gr krossade tomater
2 buljontärningar
ca 4-5 dl vatten
salt, peppar, kryddgrönt, sambal oelek.

Tillagning
Hacka den gula löken grovt, det behöver inte vara så snyggt gjort. Fräs den i olivoljan i en kastrull som rymmer minst 3 liter så den blir mjuk men inte brun. Hacka vitlöken grovt och lägg i den i kastrullen. Låt fräsa i ca 20-30 sek under omröring, sen måste du snabbt hälla på vatten så inte vitlöken bränns fast. Koka upp och häll i linserna. Låt koka knappt 10 min. Häll sedan på linserna, buljongtärning och salt och låt koka upp och sedan puttra i ungefär 10 min. Häll ev på lite mer olivolja. Rör i sambal oelek efter smak och sist i med det kryddgröna.
Servera med bröd och dryck.

Fler recept mot finanskrisen finns här.

(Positiva nyheter kan man också pigga upp sig med.)

Demokratin lever, håll den vid liv

2011-08-14T10:39:00.002+02:00

Inför dramatiska skeenden är det lätt att känna vanmakt. Själva demokratin kan kännas liten inför upplopp, finanskriser och terrordåd.

Men att det spelar roll vem som styr när krisen slår till kan man konstatera när man betraktar hur David Cameron bemöter upploppen i Storbritannien och jämför med hur Jens Stoltenberg hanterat terrordåden i Norge. Den förra hotar stänga ner sociala medier och göra unga upprorsmakare hemlösa, medan den senare omedelbart satte tonen med att ”svaret är ännu mer demokrati, ännu mer öppenhet och ännu mer humanitet”.

Så låt oss aldrig kapitulera inför det ogreppbara. Må vi samla oss, tänka och debattera.

Kriser ger plats för drömmar

2011-08-13T12:58:00.004+02:00

Igår var jag en sådan där jobbig olyckskorp igen. Malde på om att vi måste få ner vårt konsumerande och vårt köttätande om vi inte ska gå under. Eftersom det är sant, tycker jag i och för sig det kan vara på sin plats att vara olyckskorp. Men kan man göra politik av så dystra insikter utan att folk stoppar fingrarna så långt de kan in i hörselgången?

Jag är övertygad om att man kan det och ännu mer övertygad om att man måste försöka. Jag tror att politiker i allmänhet underskattar människor. Jag tror det finns en längtan efter resonemang bortom fräcka utspel och efter politiker som vågar tala klarspråk. Märk väl – det är inte några moralistiska pekpinnar jag är ute efter. Om budskapet är ”DU måste leva mer hållbart” lär vi varken vinna väljare eller uppnå förändring. Det jag talar om är det stora gemensamma Projektet där politik, ideella organisationer, företag och enskilda människor alla är med och genomför genomgripande förändringar. Och det är politik som krävs för att styra upp det projektet.

Nu handlar dessa genomgripande förändringar tack och lov inte bara om att avstå från saker. Tvärtom är vinsterna stora, om än inte i ekonomiska termer. Jag återkommer i nästa inlägg till köttätandet och ska här hålla mig till vårt shoppingmissbruk. Att driva en politik för en minskad konsumtion handlar till stor del om att vi ska arbeta mindre – och få mer tid att förfoga fritt över.

Att sälja in reformer som ger oss tid att plocka blommor med våra barn, att ge tillbaka en del av det vi fått av våra föräldrar när det är de som behöver hjälp, att älska med våra partners, att måla tavlor, lyssna på musik, laga mat som smakar och demonstrera mot det som upprör oss eller för det vi längtar efter borde inte vara svårt. Ändå betraktas det av många som politiskt omöjligt att driva frågan om kortare arbetstid.

Men något ärligt försök att väcka opinion för arbetstidsförkortning har inte gjorts på den här sidan millennieskiftet. Framför allt har frågan inte tydligt kopplats till insikten om att planeten inte längre pallar vår ständigt ökande konsumtion. Och är det någon gång man har möjlighet att genomföra stora förändringar och paradigmskiften är det i kristider. Om vi vågar visa på de samband som finns mellan ekonomisk kris och vårt jordklots begränsningar kommer insikten om den eviga tillväxtens omöjlighet slå rot hos allt fler. Då kommer också drömmarna om ett annat samhälle kunna växa. Ett samhälle där jag kanske inte kan uppdatera garderoben varje vecka och inte betrakta elektronikprylar som slit- och slängvaror men där jag ta hand om mig själv och mina nära, där jag kan lära och odla, leka och sova. Och dessutom ha ork, lust och energi den tid jag tillbringar på arbetet.

Det dilemma vi har att hantera är hur vi får nog med stålar till de massiva investeringar vi behöver göra den närmaste tiden i sånt som hållbara transporter och förnybar energi samtidigt som vi arbetar mindre. Jag har inte alla svar på det. Jag vet bara att vi inte kan ducka för frågan. För att den eviga tillväxten är omöjlig och att konsumtionen måste ner innan den drar ner oss är helt klart.

Jag väntar nu otåligt på att Gustav Fridolin ska komma ut på banan i arbetstidsfrågan. Strax innan han blev språkrör deklarerade han att en sänkning av normalarbetstiden i arbetstidslagen inte var vägen att gå för att nå målet. Men vart går då vägen? Det är dags att lyfta den diskussionen. För inte var det väl så Gustav, att du bara ville ta död på frågan?

Det är mycket som skrämmer mig när jag tänker på framtiden. Men jag räds inte tanken på ett samhälle bortom idén om den eviga tillväxten. Tvärtom, jag längtar. Längtar efter ett liv i något lägre tempo och med mer plats för kärlek med de som lever omkring mig.

P.S.Andra sätt att möta kriser kan vara att lägga ner den offentliga sektorn eller göra unga upprorsmakare hemlösa. Det är ju skönt att det finns lite olika lösningar att välja bland. D.S.

Vågar vi formulera alternativ?

2011-08-12T10:55:00.003+02:00

Om ni hade orkat läsa gårdagens alldeles för långa blogginlägg om finanskrisen så hade ni förmodligen glömt att det avslutades med ett löfte om att återkomma med tankar om hur ett alternativ till Borgs och Reinfeldts passiva ”ansvarstagande” och värnande av statsfinanser kan formuleras utifrån insikten om att samhället måste ställas om till att bli hållbart.

Jag hoppas förstås att ett grönt parti ska vara med och formulera ett sådant alternativ, som på allvar möter de kriser vi befinner oss i. Vissa antydningar ser jag faktiskt också till det. Jag ser med glädje hur inte minst Gustav Fridolin försöker nå ut med en berättelse om hur klimatomställningen kan innebära möjligheter för en ny framtidstro att växa fram när bostadsområden rustas upp, nya jobb skapas och nya företag kan växa fram med kraft av nya idéer. Klimatomställningen kan bli det gemensamma projekt som kan hålla samman det samhälle vi nu ser splittras allt mer.

Jag älskar den berättelsen. Men den får inte ett uns av trovärdighet om vi inte samtidigt erkänner att det inte räcker med ny teknik och gröna jobb. Det talar sitt tydliga språk att de koldioxidutsläpp Sverige skryter över att ha fått ner med 17 procent sedan 1990 (och tar som intäckt för att utsläpps-minskningar kan kombineras med hög ekonomisk tillväxt) i själva verket ÖKAT om man räknar in konsumtion av varor som produceras i andra länder. Vi måste börja tala klarspråk – igen – om att vår konsumtion måste ner och att idén om den eviga tillväxten måste förpassas till historieböckerna.

Förutom att ta ett rejält grepp om frågan hur man får konsumtion på en hållbar nivå kan ett trovärdigt miljöparti inte fortsätta hymla med att vi måste äta mindre kött. En av de saker som en gång drog mig till Miljöpartiet var strävan efter att bygga politiken på beprövad kunskap. Och när vi nu vet att köttkonsumtionen står för större utsläpp än vad bilar och flygplan gör tillsammans, då funkar det inte att behandla köttfrosseriet som en icke-fråga.

Men kära hjärtaness vad tråkigt, kan man tänka. Ska skogsmulle komma och lägga beslag på både dina shoppingpåsar och din entrecote? Ja, det kan låta trist. Att mänskligheten håller på att utplånas är lite trist, tycker jag. Men att ta tag i de svåra frågorna, de som skär rakt in i vårt sätt att leva, behöver inte vara trist. Däri ligger tvärtom stora möjligheter till mänsklig utveckling, en bättre hälsa och ett roligare liv. Det är den övertygelse som bär mig, när larmrapporterna om att allt är på väg åt helvete duggar allt tätare. I kommande inlägg ska jag försöka mig på att beskriva de möjligheter jag ser. Jag lovar ingen stor underhållning, men jag lovar att låta den trotsiga optimist som bor i längst inne i mitt dystopiska väsen titta fram.

Och orkar ni inte tänka på förändringar, kan ni alltid läsa DN och SvD istället. Där är det mesta sig likt, än så länge.

Vågar vi förstå finanskrisen?

2011-08-11T11:29:00.004+02:00

Intensiv medierapportering matar oss nu med med ständiga börsuppdateringar och uttalanden från ekonomer och politiker med bekymrade rynkor i pannan. Rubrikerna är svulstiga och ingresserna ödesmättade. Men med växande frustration letar jag förgäves i dagstidningarna efter verklig analys och försök att sätta in det som sker i ett större sammanhang. För oavsett vilka orsaker som finns till den akuta kris vi nu ser, måste man vara en struts med osedvanligt lång hals för att låta bli att inse vi behöver förändra vårt sätt att leva för att på allvar kunna möta den ekonomiska krisen – och för att undvika en ännu mycket större kris.

Det är mycket man låter bli att prata om just nu. Få är exempelvis de röster som talar om de gränser som den här planeten sätter för oss människor och det ekonomiska system vi skapat. När Johan Berggren tillsammans med doktoranden i ekonomisk historia Daniel Berg i Ordfront magasin (tyvärr finns ingen länk till artikeln) visar på ett samband mellan finanskrisen och skenande råvarupriser till följd av en allt mer påtaglig brist på naturresurser fortsätter DN och Svenska Dagbladet lugnt att frossa i stereotypa beskrivningar av slarviga sydeuropéer. Det må vara bekvämare att förfasa sig över greker med ”låg skattemoral” än att ta in att jordklotet har sina begränsningar. Men ska vi diskutera hur vi ska få en sundare ekonomisk utveckling framöver då kanske det inte är så dumt ändå att tänka lite otäckare och lite krångligare tankar. Till exempel fundera över vad det kan innebära att priserna på råvaror, från olja till spannmål, stigit brant de senaste åren, på ett sätt som inte så lätt låter sig förklaras med spekulation. En av grundförutsättningarna för den ständiga ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden, har varit att priserna på råvaror stadigt sjunkit. Nu tycks vi se ett trendbrott. Mycket talar för att vi inte enbart står inför en oljepeak, utan också en vetepeak, mineralpeak och en alltingpeak. Vad jobbigt det blev. Plötsligt kanske det inte räcker att läxa upp sydeuropéer och lära dem budgetdisciplin. Kanske måste själva den västerländska livsstilen ifrågasättas.

Borg och Reinfeldt sitter nu i radio- och TV-studior och skrockar med illa dold förtjusning över länder som ”levt över sina tillgångar” och skryter över svenska statsfinanser i ordning. Att regeringen varit noga med budgetdisciplinen förtjänar man förvisso cred för. Vad man än vill åstadkomma politiskt krävs det förstås att man har koll på pengarna. Men i min värld innebär ansvarstagande mer än att vakta statens pengapåse. Jag önskar mig ett politiskt ledarskap som sätter igång och bygger ett samhälle som håller i längden. Ett samhälle där vi får mat på bordet även när olja och fosfor sinar och världens befolkning närmar sig tio miljarder. Ett samhälle där vi kan värma upp våra bostäder och resa till jobb och vänner med hjälp av förnybar energi. Jag ser inte en tillstymmelse till ett sådant ledarskap, åtminstone inte i regeringskansliet.

Jag ser i Reinfeldt och Borg pompösa, passiva förvaltare som vill invagga svenska folket i tron att vi står rustade att möta svåra stormar, men som inte gör mycket mer än klamrar sig fast ännu hårdare i masten, blundar och hoppas på det bästa. Det borde i det läget finnas gott om utrymme för krafter som vill åt en annan riktning. Inte minst för ett alternativ som visar på vägar mot ett samhälle där vi inte jagar livet ur varandra och planeten och där människor snarare än marknader har utrymme att växa. Om detta ber jag att få återkomma de närmaste dagarna.

Skolans hopp - trollspön eller satsningar?

2011-06-18T12:08:00.003+02:00

Under debatten om Huddinges budget upprepade vi med dårars envishet behovet av mer resurser till förskola och skola. Majoriteten svarade sin vana trogen med mantrat: ”resurser är inte allt”. Utan att förklara hur man ska höja den katastrofalt låga andelen behöriga lärare och förskollärare i kommunen utan att det kostar pengar. Något trollspö som helt gratis ger lärare och förskollärare högre lön, rejäl kompetensutveckling och tid för att utveckla pedagogiken lanserades inte. Men det kanske kommer.

Därför blir jag glad när jag läser på DN Debatt att Gustav Fridolin vill göra lärarnas löner och villkor till en riksangelägenhet. Det finns forskning så det räcker och blir över som visar att kompetenta lärare med tid att se sina elever är helt avgörande för en framgångsrik skola. Då kan inte staten dumpa över allt ansvar på trängda kommuner. Detta blev uppenbart för mig när vi formulerade vårt budgetalternativ för Huddinge. Trots att vi med största möjliga tydlighet prioriterade satsningar på förskola och skola – och valde bort såväl skattesänkning som andra angelägna satsningar – skrapade vi i ärlighetens namn inte ihop så mycket mer än kaffepengar till skolan. Med de 28 miljoner vi satsar utöver majoriteten pekar vi ut en riktning och sänder en signal till lärarna om att vi hör deras berättigade vrede, men räcker knappast för att över natten förändra deras arbetssituation i grunden. Att 28 miljoner läggs till en budget om 1,3 miljarder gör skillnad, men inga underverk.

Staten måste alltså med. Dess uppgift kan inte bara vara att lägga ytterligare arbetsbörda på lärarna genom ständiga organisationsförändringar. De måste ta sitt ansvar för att människor både väljer att utbilda sig till lärare och att stanna kvar i yrket.

Miljöpartiet är inte bara Huddinges skolparti som deklararerades i måndags. Miljöpartiet är hela Sveriges skolparti.

P.S. Vatten på våra kvarnar får vi också när OECD visar på att klyftorna i kunskap ökar i svensk skola mellan elever med olika social bakgrund. Barn till högutbildade preseterar allt högre resultat och barn till lågutbildade allt lägre. Skolverket konstaterar att skolresurserna idag inte riktas dit de bäst behövs. Därför vill Miljöpartiet öka den socioekonomiska fördelningen till skolorna för att komma till rätta med de helt oacceptabla skillnaderna mellan kommunens skolor. D.S.

Miljöpartiet Huddinges skolparti

2011-06-14T00:38:00.000+02:00

Idah inleddes debatten i kommunfullmäktige om Huddinges budget för 2012. Miljöpartiet kastade blygseln, tog klivet ut ur garderoben och deklarerade: Vi är Huddinges skolparti!

Samtidigt blev det tydligt hur majoriteten stod tomma på förslag om hur man möter stora problem med allt färre som uppnår grundskolans mål, enorma skillander i resultat mellan skolorna och en anmärkningsvärt liten andel behöriga lärare och förskollärare. Medan vi presenterade vi våra förslag ägnade sig majoriteten mest åt att försöka få kaffepengar till skolan att framstå som en storsatsning och åt att angripa oppositionen för påstådda räknefel.

Miljöpartiet tar insikten om att förskolan och skolan bygger morgondagens samhälle på största allvar. Därför väjer vi inte heller för de gigantiska utmaningar förskolan och skolan står inför i vår kommun.

Vi hör de växande protesterna från Huddinges lärare. Vi möter dem i deras berättigade vrede över ökad arbetsbörda och uteblivna reallöneökningar. Vi förstår att om Huddinge ska vända trenden med att allt färre elever uppnår behörighet till gymnasiet, då kan vi inte fortsätta ligga bottenträsket när det gäller andelen behöriga lärare. Och ska vi få fler behöriga lärare – och få de lärare som redan nu gör dagliga underverk i Huddinges skolor att stanna kvar – ja då måste vi satsa på lärarna. Då krävs högre löner, rejäla satsningar på kompetensutveckling och tid för att utveckla pedagogiken. Då krävs att Huddine kommun blir en arbetsgivare som lärarna har förtroende för.

Vi tänker långsiktigt. Vi väljer satsningar på skolan före sänkt skatt.

Förskolan är den första länken i vårt utbildningssystem. Det är här vi kan lägga grunden för ett livslångt lärande. Det tar Miljöpartiet på allvar. Därför avsätter vi också pengar för att ta krafttag mot bristen på förskollärare som nu är så akut i vår kommun att förvaltningen åker till Värmland för att rekrytera. Vi inser att vi – precis som i skolan – inte kommer att locka den kompetenta personal vi behöver, om vi inte visar att vi är en kommun som satsar på förskolan och satsar på personalen. Om inte lönerna stiger, om inte arbetsvillkoren förbättras, om det inte finns förutsättningar att driva den pedagogiska utvecklingen framåt, ja då kommer vi inte locka de förskollärare vi behöver, om vi så åker land och rike runt.

Vi tänker långsiktigt. Vi väljer förstärkningar av förskolan före sänkt skatt.

Miljöpartiet är Huddinges skolparti. Vi vågar prioritera. För oss är det viktigare att rusta barn och ungdomar för att bygga morgondagens samhälle än att få några slantar till i plånboken. Därför har vi mer pengar än alla andra partier att satsa på förskola och skola. De 28 miljoner vi satsar utöver majoritetens förslag trollar inte bort alla problem i skolor och förskolor. Men med dessa pengar pekar vi ut en riktning. Den riktningen är framåt. Mot framtiden.

Ekonomisk våryra – då sparas på förskolan

2011-04-13T21:59:00.002+02:00

Idag presenterade Anders Borg regeringens budgetproposition. Trött, idéfattig och tom på åtgärder mot såväl jobbkris som klimatkris.

Igår presenterade också den borgliga majoriteten i förskolenämnden i Huddinge hur man ser på läget inför den budget kommunfullmäktige ska anta i juni. Hur jag ska beskriva detta förslag har jag svårt att hitta ord för. Dumsnålt är det snällaste jag kan säga. Komplett vansinnigt är en mer träffande beskrivning.

Efter ett år med 244 miljoner i överskott i kommunen så väljer Alliansen att i praktiken skära ner på förskoleverksamheten trots att förskolans behov är skriande. Gång på gång påpekar Huddinges styrande hur stark Huddinges ekonomi står, men att fullt ut kompensera förskolan för de pris – och löneökningar som väntar anser man sig inte ha råd med. Samtidigt kan man läsa i Mitt i Huddinge om att bristen på förskollärare i kommunen är så akut att förvaltningen åker till Karlstad för att ragga förskollärare. Jag kan bara önska förvaltningen lycka till med att försöka locka förskollärare från Värmland till en kommun som skär ner på förskollornas anslag till och med i de godaste ekonomiska tider.

Jag har flera gånger bloggat om den allvarliga situationen i Huddinges grundskolor, där allt färre elever uppnår gymnasiebehörighet. Om majoriteten menar allvar när de instämmer i problembilden måste den enda rimliga slutsatsen bli rejäla satsningar på hela utbildningssystemet. För många barn är en förskola av god kvalitet helt ovärderlig för den fortsatta kunskapsutvecklingen. Men om Huddinges styrande ska fortsätta behandla våra förskolor så styvmoderligt som nu sker så är risken stor att klyftorna kommer fortsätta att öka mellan de som lyckas och misslyckas i Huddinges skolor. Jag kan inte annat än hoppas att de borgliga tänker ett varv till innan det är dags att klubba budgeten i juni.

Något om kärnkraft

2011-03-15T09:44:00.005+01:00

I ett blogginlägg kommenterar Peter Andersson (S) med anledning av DN:s ledare huruvida man bör använda olyckorna vid kärnkraftverket Fukushima 1 som grund för att diskutera kärnkraftssäkerhet i Sverige eller generellt. Tesen i ledaren verkar vara att man inte kan det eftersom det är andra naturgeografiska förutsättningar i Japan än i Sverige.

Något som återkommer vad gäller kärnkraft oavsett om det handlar om "incidenter" i svenska kärnkraftverk eller naturkatastrofer i anslutning till japanska är dock att reservkraftsystem och andra säkerhetssystem inte säkert fungerar när de behövs (DN). Ett av problemen med kärnkraft är kanske att den är alltför driftsäker i kombination med att det är en högriskverksamhet - dvs det fungerar ofta väldigt bra, men hur hanterar man då avvikande situationer när det inte finns någon vana vid dem? Ett sätt att hantera det i svenska kärnkraftverk har ju varit att tänka att visserligen lyser den här lilla kontrollampan som varnar för något, men förmodligen är det bara något trassel med lampan. Det är lätt att raljera över - men inte så konstigt att det blir så när man känner sig trygg. Och det som gör denna inställning problematisk är naturligtvis de oerhörda konsekvenserna om något går fel.

Det finns en tendens att beskriva händelseförloppet i Japan ganska nedtonat (utöver att japanska myndigheter redan dem ger en nedtonad bild, antingen för att man inte har överblick eller för att man av olika skäl inte vill ge hela bilden). Det syns även i Peter Anderssons text där en explosion nämns och att läget inte riktigt verkar vara under kontroll. Man kan konstatera att det i skrivande stund har varit tre separata explosioner i tre reaktorer och att det brinner/har brunnit (branden anges som troligen släckt) i anslutning till använt bränsle i en fjärde reaktor (DN). Det här är inte på något sätt någonting man har kontroll över, och det har varit ytterst tveksamt i vilken utsträckning man har haft fog för att hävda det tidigare. Men vi vill ju så gärna tro att det inte ska vara så allvarligt, att det inte ska bli värre. Japans sätt att hålla fast vid låga förväntade dödstal - trots vad man sett av förödelsen efter tsunamin - inger dock inte heller något större förtroende. Visserligen verkar förödelsen efter själva jordskalven vara förhållandevis liten med tanke på skalvets storlek, men med de bilder som visades efter tsunamin kan man bara häpna över att man inte skrivit upp prognosen. Med detta i minne kan premiärministerns uttalande inte tas annat än på väldigt, väldigt stort allvar:

Allt har gjorts för att kyla ned reaktorhärden men det har inte lyckats. Nu
fortsätter anställda att försöka få igång kylningen och de försätter sig själva
i en mycket farlig situation, sa Kan

Man kan bara hysa det största medlidande med de anställda som tvingas/känner sig tvingade att utsätta sig för detta. Och det är också sådant man måste ta med i beräkningarna när man tar beslut om kärnkraftens vara eller inte vara i Sverige. Vilka är konsekvenserna i de mest extrema situationerna?

Politik - en vilja att påverka

2011-02-08T22:15:00.009+01:00

Jag funderade i samband med måndagens som vanligt mycket vältaliga kommunfullmäktigemöte (vilket även Peter Andersson, S, bloggat om) på i vilka ärenden man väljer att gå upp och prata. Min ytterst kortvariga erfarenhet av kommunfullmäktige får mig att tro att många väljer att gå upp i 'visionsärenden' där man har möjlighet att tala om vad man önskar sig och krydda med hur dumma 'andra sidan' är. Mer konkreta beslutsärenden verkar klaras av i raskare takt, trots att det möjligen är här man skulle kunna ha större chans att påverka, även om jag tvivlar på att just kommunfullmäktige är rätt arena för det annat än om man lyckas få igenom en motion.

Hur ser det då ut i nämnderna där ärendena stöts och blöts? Där måste det väl kunna fortgå en diskussion mer värd namnet, eftersom det handlar om mindre grupper och borde kunna vara mer prestigelöst? Tyvärr tycker jag det ser magert ut även på den fronten, att döma av min egen erfarenhet från förskolenämnden under förra mandatperioden där majoritetens representanter ofta satt tysta, sånär som på ordföranden Jelena Drenjanin som talade för hela majoriteten - när hon inte överlät åt förvaltningen att motivera förslagen till beslut. Det jag hör från andra nämnder vittnar om liknande mönster; en borgerlig ordförande står för pratet medan övriga majoritetsledamöter till stor del sitter tysta. Det är nästan omöjligt att få igång en diskussion som kan leda till bättre beslut. Jag kan inte låta bli att undra hur roligt det då är med politik och om inte den borgerliga ordföranden lika gärna kunde få en viktad röst i proportion till majoritetens övertag så slapp man betala arvoden till övriga majoritetsledamöter. Det är också ytterst sällan en majoritetsrepresentant vågar bryta sig ut och hålla med oppositionen ens när man har goda skäl att misstänka att de egentligen skulle vilja.

Men det är inte bara partipiskorna som viner i Huddinge och krymper utrymmet för konstruktiva diskussioner utan det finns även en övertro på och en tillit till förvaltningarnas tjänstemän och deras pålitlighet i framtagandet av tjänsteutlåtanden, vilket verkar ha lett till bristande initiativförmåga hos kommunens politiker. Tjänsteutlåtandena betraktas närmast som heliga och till och med i fall av uppenbara felaktigheter ser man inga problem med att gå till beslut på bristfälliga underlag. Däremot finns en stor nervositet hos både förvaltningar och politiker över initiativ från politikersidan, något som jag förmodar är bakgrunden till de sällsynta fall av ändringar och ordförandeförslag som vad jag har sett läggs. Tror Huddinges politiker att de är mindre ansvariga om de tar beslut i enlighet med tjänsteutlåtandet eller var kommer denna flathet ifrån? Jag vill inte på något sätt hänga ut Huddinges tjänstemän som ovanligt dåliga, det tror jag inte alls att de är - men även de är naturligtvis människor och kan göra misstag. Och ju mindre politikerna bryr sig om dessa misstag desto mer slarv kan tjänstemännen tillåta sig. Här är politikernas uppgift att ta ställning till om tjänsteutlåtandena följer de politiska intentionerna - och om de är tillräckligt tydliga för att utgöra ett gott beslutsunderlag.

Jag tror att stelbenta strukturer och få diskussioner värda namnet (kanske även inom partiernas interna arbete) gör att många av de krafter som skulle behövas i politiken väljer att engagera sig någon annanstans. Det tror jag är olyckligt för demokratin.

Ögonblick 3

2011-02-07T20:13:00.007+01:00

En fullmäktigesal med ledamöter
som alla valt att ägna timtals av en kväll
åt att debattera politiska ärenden.

En hel sal med människor
som viger sin tid åt beslut
som i praktiken ofta är fattade.

Jag vet inte om det är vackert
eller dåraktigt.

Mer om pendeltågsutrop

2011-02-05T07:52:00.004+01:00

Lördagsmorgon. Några minuters väntan på tåget. Det välbekanta plånget från högtalaren när förseningar ska meddelas och en ofrivillig suck av uppgivenhet redan innan meddelandet har påbörjats. Då säger högtalarrösten ungefär följande: 'Trafikinformation. Trafiksituationen är för närvarande god. Anslutningar i Västerhaninge går enligt tidtabell.' Har SL antagit en ny informationspolicy? MP brukar argumentera för att det krävs bättre information vid trafikstörningar men jag tror inte riktigt det var det här vi menade. Undrar om de som bor intill stationen uppskattar de nya utropen..?

Vem vill ha tillbaka Göran Persson!?

2011-02-04T09:35:00.004+01:00

Har svårt att tro mina ögon när det nu i flera sammanhang sägs att man önskar sig Göran Persson tillbaka som partiledare i sossarna. Peter Andersson skriver om det, liksom Aftonbladet. Jag vet inte om det är socialdemokraterna själva som vill tillbaka till sin patriarkaliska struktur, eller om det är media som regisserar detta. Klart är dock att det också finns krafter som önskar sig en modernare form av ledarskap. Emil Högberg (kommunalråd för S i Huddinge) var en av flera författare till en debattartikel i DN den 25 januari (som jag tyvärr inte hittar på DN.se) där man tvärtom argumenterade för att våga bryta sig loss från tanken om en patriark som ska leda partiet. Man kan notera att Aftonbladet plockar fram fem kandidater, varav endast en är kvinna. En alternativ partiledarkandidat som överhuvudtaget inte nämns av Aftonbladet är Lena Sommestad, vilket DN har uppmärksammat.

Det är naturligtvis upp till socialdemokraterna att välja sin partiledare - men om man från ett utifrånperspektiv önskar sig en modern socialdemokratisk rörelse så är det inte en ny patriark, eller ens en matriark, man ser framför sig, utan en person som har helt andra kvaliteter i sitt ledarskap.

Nysvenska pendeltågsutrop?

2011-02-04T08:22:00.005+01:00

Så'nt som man kan grunna på på morgonpromenaden: När Västerhaningetågen är försenade har man börjat använda en ny fras i utropen. Först kommer det vanliga förseningsbeskedet. Sedan frasen 'Anslutning mot Nynäshamn i Västerhaninge går enligt tidtabell' Det låter positivt och bra, inga sena tåg där i alla fall. Men jag undrar om det egentligen är nysvenska för 'så förvänta er inte att hinna med ert anslutningståg, det kommer precis ha avgått när vi anländer Västerhaninge'.

Vård i världsklass?

2011-02-02T20:27:00.001+01:00

Hanna Hellquists kåseri på Namn & Nytt i dagens pappersDN vittnar om hopplösa situationer i svensk sjukvård. Jag känner bara alltför väl igen det. Min senaste kontakt, eller snarare brist på kontakt, med psykiatrisk sjukvård var å en väns vägnar. Hen mådde inte alls bra och vi skulle ringa den lokala vårdgivaren. Efter en timme i telefonkö utan att ha kommit fram ringde vi journumret - ingen signal överhuvudtaget. Det tog två dagar innan min vän kunde upprätta någon som helst kontakt och då gavs beskedet att "läkaren ringer i nästa vecka". Detta krönte en höst som präglats av en gång på gång uppskjuten terapibehandling, vilken slutligen avskrevs helt med motiveringen att min vän ju genomgått något liknande för drygt 10 år sedan. Hen skickades sedan hem med en klapp på axeln och det goda rådet att försöka dra sig till minnes vad den tidigare behandlingen gick ut på. När läkaren väl ringde upp togs detta dock tillbaka - men ännu är utgången oviss, precis som Hellquist beskriver processen med sin remiss.

Jag blir därför inte ett dugg häpen över Hellquists vittnesmål, bara frustrerad över att få min bild bekräftad. Kanske är det som min gynekolog sa till mig efter senaste BB-vistelsen då avdelningsläkaren helt sonika lämnade rummet mitt i en diskussion när jag argumenterade för att det är orimligt att inte bli sjukskriven efter en sådan operation som ett kejsarsnitt innebär: Svensk sjukvård är väldigt avancerad, men den har lite svårt att hantera människor.

Vreden, välkommen tillbaka!

2010-12-07T19:49:00.003+01:00

Nu tar jag farväl av min eftervalsapati och hälsar vreden välkommen tillbaka. För trots allt har mänskligheten inte gått under ännu. Och så länge den inte gjort det kan jag inte se någon annan livshållning som håller än vredgad optimism.

Förr eller senare kommer sanningen ikapp de ynkryggar till politiska ledare som nu pekar på varandra runt handlingsborden på klimatmötet i Mexico istället för att kliva fram och ta ansvar. Och förr eller senare måste de Huddingepolitiker som fixar och trixar med lagtexter för att kunna bygga Södertörnsleden inse att det finns gränser för vad man kan göra i strid med lagar, vetenskap och medborgarnas intressen. Så jag tänker elda under min vrede. Så här formulerades den under fullmäktigedebatten om Södertörnsleden igår:

Jag måste erkänna att jag lite svårt att förstå. Jag har lite svårt att förstå hur hur en majoritet i en församling med kloka människor kan tycka att det är en bra idé att plöja en fyrfilig motorled, som inte löser Huddinges trafikproblem, rakt genom naturreservat med riksintresse. Jag förstår det inte, men jag får lov att respektera det. Vi har trots allt demokrati.

Däremot kan jag inte respektera hur man försöker driva igenom Södertörnsleden i strid med gällande lagar och regler. Jag kan inte respektera att detta projekt forceras fram, med hjälp av miljökonsekvensbeskrivningar från förra seklet, trots att trafikverket uppger att miljökvalitetsnormen för luft kommer överskridas och trots att riktvärden för buller också de riskerar att överskridas. Jag kan inte respektera att man kort sagt struntar i miljöbalken.

När medborgare bryter mot lagen i politiska syften kallas det för civil olydnad. Det brukar borgliga politiker ofta vara skeptiska emot. Därför blir jag förvånad när den borgliga majoriteten påhejad av socialdemokraterna, ägnar sig åt vad som då rimligen borde heta offentlig olydnad. Jag blir förvånad över den respektlöshet man visar gentemot lagar och regler som exempelvis ska skydda medborgarna från ohälsosamma nivåer av buller och utsläpp. När man ägnar sig åt civil olydnad, då kliver man fram och tar ansvar för det. Hur är det i det här fallet? Finns det någon ansvarig politiker som vill se medborgarna i ögonen och säga: ”Japp, vi tycker vägen är viktigare än lagen.” Vem tar det ansvaret?

Om jag fick svar? Jo, moderaten Anti Avsan klev upp i talarstolen och anklagade miljöpartiet för att ha lagt ut anonyma dokument utanför fullmäktigesalen. Så kan man ju också göra istället för att diskutera sakfrågan...

I stället för demokratiforum

2010-12-06T21:04:00.003+01:00

Som en bekräftelse på mina aningar om att många politiker ser delaktighet som att politikerna ska informera invånarna föreslås vid Huddinges kommunfullmäktige att de öppna nämndmötena kan utvecklas så det blir möjligt för åhörarna att ställa frågor till politikerna. Jag tror inte förslaget i sig är dåligt - men om det är ett bra alternativ till demokratiforum är mer tveksamt. Det är i alla fall inte delaktighet i den betydelse jag lägger i ordet.

På gång i Huddinge

2010-12-05T23:36:00.005+01:00

Inför måndagens kommunfullmäktige i Huddinge kan man uppmärksamma att den borgerliga majoriteten vill införa ett antal organisatoriska förändringar. De s.k. demokratiforum som finns i kommunens olika delar vill de borgerliga lägga ned. Dessa forum har varit remissinstans för kommundelsspecifika ärenden. De har arrangerat öppna möten om frågor som är aktuella i kommundelen. Och de har tjänat som en länk mellan medborgare och politiker. Det har inte varit odelat positivt, men det har funnits en ansats till att skapa dialog mellan Huddinges invånare och politikerna. Förvisso har nog dialogen ofta bestått av en monolog, som så ofta när Huddinge ska omsätta sin slogan om "delaktighet". Politikerna talar om för medborgarna hur det ska bli, och delaktighet likställs med informationsöverföring och möjlighet att ställa frågor. Delaktighet i betydelsen att faktiskt påverka från medborgarhåll har det varit mer tunnsått med. Men det betyder inte att demokratiforumen varit oviktiga. Nu vill de borgerliga lägga ned demokratiforumen - utan att ha något förslag på vad de ska ersättas med för att upprätthålla någon form av kommunikation mellan politiker och kommuninvånare. Detta ska utredas av den nya demokrati- och mångfaldsberedningen, en annan förändring i organisation. Här slås den tidigare demokratiberedningen ihop med det som har hetat rådet för jämställdhet, mångfald och likvärdiga villkor. Jag vill inte binda upp mig vid att själva förändringen nödvändigtvis är dålig - men oavsett vilken organisatorisk form man väljer för dessa frågor kräver det att arbetet leds av initiativtagande och kunniga politiker och tjänstemän med tillräckliga resurser till sitt förfogande för att kunna driva frågorna.

Vidare kommer ett ärende om nytt tilläggsavtal för Södertörnsleden upp. Här kan man häpna över att ett infrastrukturprojekt som drivits under flera tiotals år fortfarande är miljömässigt undermåligt, bland annat utan formella miljökonsekvensbeskrivningar, med hittills disparata prognossiffror och årtal för framtida trafik och med en ytterst tveksam dragning i ytläge genom naturreservatet Flemingsbergsskogen. Om denna väg slutligen byggs borde Huddinges politiker skämmas över att de inte ställt högre miljömässiga krav - det är ju inte så att det inte funnits tid för att göra förbättringar!

Handlingar till de flesta ärenden går att finna på kommunens hemsida.

Foto: Flemingsbergsviksområdet i vinterskrud (Karin Reuterswärd)

Ny fullmäktigegrupp i MP Huddinge efter valet

2010-11-29T21:13:00.003+01:00

I början av november hölls det första sammanträdet med den nya fullmäktigekonstellationen i Huddinge. Miljöpartiets fullmäktigegrupp består nu av fyra ordinarie ledamöter och två ersättare. De ordinarie ledamöterna är:

Marica Lindblad (gruppledare)
Olof Olsson
Karin Reuterswärd
Andreas Novotny

Ersättare är:
Birgitta Ljung och Mattias Bengtsson Byström

Det blir spännande att se vad vi kan göra av denna mandatperiod med ett så starkt gäng, både i och utanför kommunfullmäktige. Man kan dock konstatera att ett kommunfullmäktige är en tung koloss att handskas med. Om en vecka är det dags igen! Den 6:e december äger nästa sammanträde rum.

Vi får den kvalitet i skolan vi förtjänar!

2010-10-30T17:39:00.000+02:00

Under och efter valrörelsen infann sig en viss politikövermättnad, och efter valet har det varit mycket att ta hand om som gäller det mer interna arbetet. Men när jag läste dagens DN smög sig skrivlusten på igen.

Som så ofta när jag reagerar gäller det utbildningsväsendet, och i det här fallet fortsatt vikande resultat i skolan (artikeln finns i lördagens papperstidning, men jag har inte lyckats hitta den på nätet). Skolverket har återigen konstaterat att resultaten för svenska skolelever i matematik, läsförståelse och naturvetenskap går kräftgång. Samtidigt fortsätter politikerna mixtra med skola, lärarutbildning, kurs- och läroplaner osv - utan att någonsin låta systemen sätta sig. Björklund är inne och petar inte bara i religionsämnet och kristendomens ställning, utan även i geografi där han såvitt jag har förstått det vill förskjuta ämnet till att mer handla om den namngeografi som vi geografer förtvivlat försöker få bort som karaktäristisk egenskap för geografiämnet och från geografis kärnfrågor, dvs att se globala, regionala och lokala rumsliga samband utifrån platsers olika förutsättningar. Kristendomens roll i religionsämnet var av massmedialt intresse - förändringarna i geografi har gått mer spårlöst förbi i den mediala debatten. Kanske finns det fler ämnen som inte är lika brännande att skriva om där Björklund pekar med hela handen och kör över både Skolverk och ämnesföreträdare?

Vidare rivs lärarutbildningen återigen upp, trots att den senaste förändringen inte har hunnit sätta sig - dessutom har den nya versionen hastats fram med motiveringen att de borgerliga partierna ser den som så viktig att man inte vill vänta enligt vad statssekreterare Honeth på utbildningsdepartementet har uttryckt i en tidigare DN-artikel (som inte heller verkar finnas på nätet). Hellre en dålig ny utbildning än en existerande, som det egentligen var för tidigt att säga vare sig bu eller bä om. Det här är inte ensidigt förbehållet borgerliga partier, även om Björklunds vilja att gå in och detaljstyra är oerhört problematisk och även Krantz som högskoleminister körde över hela högskolesektorn både när det handlade om att införa nytt kvalitetsutvärderinssystem och nya antagningsregler. Men hade vi fått en "rödgrön" valseger hade det säkert funnits en vilja att förändra andra saker.

Det är det här som är problematiskt, att förändringarna sker som stora reformer långt innan man egentligen vet hur det aktuella systemet egentligen fungerar - eller helt enkelt mot bättre vetande. Vad som behövs är ju i stället att låta systemen sätta sig, verka inom befintliga system genom att möjliggöra för skolor, enskilda lärare och andra aktörer att förbättra, fortbilda och vidareutveckla fungerande rutiner - och inte minst sprida fungerande modeller. Min 8-åriga dotter går i en klass med 27 andra barn. Vissa lektioner delas klassen i halv grupp, men i övrigt är det en enda lärare som ska hinna med att inte bara se och uppmärksamma alla barnen i tillräcklig utsträckning, utan också ge feedback, se till den individuella utvecklingen för varje barn, ge uppgifter osv osv. Det blir inte många minuter per vecka som kan ägnas åt varje barn. Det här syns också i läxuppgifterna, som kräver en till 100% engagerad vuxen person för att kunna göras. Naturligtvis påverkas redan här förutsättningarna framåt. Alla barn har inte föräldrar som engagerar sig. Alla barn har inte föräldrar som kan se till så att stavningen i skrivläxan blir korrekt. Lärartäthet är inte nödvändigtvis den enda avgörande faktorn, men nog har det betydelse!

De vikande skolresultaten ska också ses i sammanahanget att man väljer väg allt längre ned i åldrarna - val som görs i årskurs fem påverkar barnens möjligheter till högskoleutbildning enligt vad DN skriver i dag! Detta gör att man propsar på bättre studievägledning så att barnen och deras föräldrar ska förstå konsekvenserna av de val som görs - men hur många barn vet i "mellanstadie"åldern något om hur ens framtida karriär kan tänkas se ut?! För min egen del gick jag igenom hela grundskole- och gymnasieutbildningen genom att konsekvent försöka undvika att "stänga dörrar", jag gjorde alltså val som möjliggjorde en så öppen fortsättning som möjligt. Så har jag också haft möjlighet att samla högskolepoäng från tre olika fakulteter, naturvetenskaplig, humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet. Men de val jag gjorde för detta började som allra tidigast när jag valde språk inför årskurs 7, och egentligen inte förrän jag sökte mig vidare till gymnasiet. I de åldrarna hade jag en klar uppfattning om att det fanns många olika områden som jag tyckte var intressanta. Några år tidigare, i 11-årsåldern, hade jag absolut ingen aning.

Även om man i sammanhanget propsar på fler och mer professionella studievägledare kan jag inte tänka mig annat än att denna utveckling med val lägre ned i åldrarna kommer att leda till större skillnader mellan barn från t ex akademikerhem jämfört med barn från studieovana miljöer. En utveckling som enligt artikeln i dagens papperstidning (DN) redan syns! Detta måste också betraktas som en tillbakagång för den svenska skolan!

Majoritet för rätt till mer tid i förskolan?

2010-09-04T12:48:00.005+02:00

Trots att folkpartiet under hela mandatperioden varit med om att rösta emot miljöpartiets, socialdemokraternas och vänsterns förslag om att öka tiden för barn till arbetslösa och föräldralediga i förskolan säger man nu i sitt kommunalpolitiska valmaterial att man går till val på att öka tiden för dessa barn. I Malin Danielssons (kommunalråd FP) personvalskampanj specificeras siffran till att nuvarande "15-timmarsbarn" ska ha rätt till 30 timmar. Betyder det att oavsett vilka partier som bildar majoritet i Huddinge efter valet kommer tiden att utökas om majoritet i frågan kan nås över blockgränsen? Man kan bara hoppas, för det är inte rimligt att barns rätt till förskola ska begränsas i sådan utsträckning av föräldrarnas situation när forskningen visar vilka fördelar man t ex sedan har i skolan om man har haft tillgång till förskolan och dess pedagogik.

Bonusar som morötter - är det hållbart?

2010-09-03T21:50:00.001+02:00

Dagens industri och DN skrev för ett par veckor sedan om ekonomijournalisten Bengt Ericsons bok "Den nya överklassen". Det är intressant, inte bara för att det visar på en utveckling där ett toppskikt av chefer tjänar absurda summor pengar, utan för att bonussystemet som morot för att utföra ett bra jobb blir alltmer ifrågasatt, t ex av Unionen på DN debatt i juli i år och även i en tidigare artikel på DN debatt. Men frestelsen att berika sig verkar vara stor och när personerna ingår i samma kretsar och är beroende av varandra skapas ett system som underhåller sig självt - men som också skapar inneboende spänningar i samhället genom ökande klyftor. För hur motiverar man att man som chef får en 51 gånger högre årslön än en industriarbetare?! Arbetar man 51 gånger mer? Nej, så många timmar finns inte på dygnet. Tar man 51 gånger mer ansvar? Knappast, det blir om inte annat tydligt i de fall chefen gör bort sig - och lämnar företaget med en väl tilltagen fallskärm som belöning. Ericsons tes verkar vara att mediokra chefer genom att ingå i rätt nätverk helt enkelt får ohemult mycket betalt, samtidigt som det alltså är tveksamt om bonussystem överhuvudtaget leder till bättre resultat.

Som DN frågar får väljarna svar

2010-08-26T21:39:00.003+02:00

Idag presenterade Demoskop en opinionsundersökning som visar att en majoritet av Stockholmarna föredrar stora satsningar på kollektivtrafik framför förbifart Stockholm.

Samtidigt basunerar Alliansens inofficella organ Dagens Nyheter ut nyheten att stockholmarna vill ha förbifarten. Hur är det möjligt? Jo, DN presenterar nämligen en helt annan undersökning med frågan: Är du för eller emot att förbifart Stockholm byggs? Majoriteten är för när frågan formuleras på detta vis. Att det finns en annan undersökning som pekar i en helt annan riktning låtsas naturligtvis inte DN om när man drar sina slutsatser.

Det är mycket man vill ha. Personligen tycker jag att det vore kalas med fri tillgång till vaniljhjärtan. Men tvingas jag välja mellan att satsa skattepengar på vaniljhjärtesubventioner eller schysstare skolor och förskolor föredrar jag det sistnämnda.

Politik är att välja. Därför är undersökningen som ställer alternativen mot varandra så mycket mer relevant. Den som låtsas att det finns pengar kvar för stora kollektivtrafiksatsningar efter att man plöjt ner 28 miljarder i förbifarten är inte trovärdig någonstans utanför Bil Swedens konferensrum. Vi måste välja. Jag väljer det all forskning visar är enda vägen att minska bilköerna: kollektivtrafik.

Tack för lånet, ungar – vi betalar när vi får råd

2010-08-21T17:48:00.001+02:00

Från och med idag lånar vi resurser från kommande generationer. Världsnaturfonden räknar varje år ut hur länge, från nyåret räknat, naturens resurser räcker för en långsiktigt hållbar konsumtion. Förra året räckte resurserna till slutet av september. I år knaprar vi alltså redan på naturens kapital, fastän vi inte hunnit längre än till den 21 augusti.

Med den vetskapen – vad tycker du valröreslen ska handla om: burkor, tunnelbanebutlers och skatteavdrag för hundpassning eller jordens och mänsklighetens framtid?

Jag röstar för det senare. Särskilt som ett intensivt arbete för en hållbar utveckling också innebär så stora möjligheter till nya gröna jobb och ett modernare samhälle. Det finns helt enkelt ingen anledning att stoppa huvudet i sanden. Vill vi så kan vi välja en hållbar väg. Välja järnvägar före motorvägar. Satsningar på förnybara bränslen före billig bensin. Lokal handel nära människor före monster-köpcentrum. Och så vidare, och så vidare. Vi måste bara inse att miljöproblem inte är ett oundvikligt öde som drabbar oss. Det är politiska val det handlar om. Om detta måste vi berätta. Dag och natt till den 19 september.

Demokrati - en fråga om din plånbok?

2010-08-15T21:24:00.007+02:00

I Aftonbladets värld är valet en fajt om våra plånböcker. Allt handlar om att om att lista ut vilket alternativ som passar den egna privatekonomin, vilket tidningen hjälper till med. Enkelt och smidigt.

I min värld är valet en fajt om framtiden. I min värld är det ett hån mot demokratin att förminska valet till en fråga om vem som ”vinner” och vem som ”förlorar” på de olika alternativen. Jag tror inte jag är ensam. Jag tror svenskarna söker svar på större frågor än de Aftonbladet ger svar på i dagens tidning. Och tyvärr tycks det som om vi får söka noga för att finna. Aftonbladet är inte ensamma i medielandskapet med sin besatthet av plånboken.

Jag är övertygad om att såväl det rödgröna alternativet som i längden hela demokratin har allt att vinna på att lyfta blicken och spana mot framtiden. Vad rustar förskola och skola våra barn med – prestationsångest och tinnitus eller kunskap, trygghet och självförtroende? Vad väntar de unga när skolan är över – ska de få vara med och bygga ett modernt samhälle eller slängs de ut i arbetslöshet? Ska vi stanna kvar i fossilsamhället tills det rasar samman av sig självt eller ska vi skapa ett hållbart samhälle med förnybar engergi, ny teknik och världens bästa kollektivtrafik? Det är frågor jag vill ta mig an i valrörelsen.

Att demokratin är större än den egna plånboken betyder inte att privatekonomi är oviktigt. Tvärtom är det för många människor ovärderligt med mer pengar i plånboken för att tillvaron ska gå ihop. Och om detta ska vi naturligtvis också tala. Att vi får en A-kassa och en sjukförsäkring som människor kan känna sig trygga med, att pensionärer inte ska betala mer skatt än de som jobbar och att ensamföräldrars situation förbättras är mycket viktiga åtgärder för att skapa ett samhälle som håller ihop.

Valet handlar om framtiden. Om livet. Mindre pompöst än så förmår jag inte uttrycka mig.

Ut och jobba!

2010-08-10T18:58:00.003+02:00

En Sifo-undersökning visar att ytterst få väljare ser miljöpartiet som främsta parti när det gäller jobbpolitiken.

Märkligt, kan vi som är övertygade om att grön politik är rätt väg till nya jobb muttra. Men det lär ju inte hjälpa. Vi måste ut i valrörelsen och jobba häcken av oss för att kopplingen mellan klimatfrågan och jobbfrågan ska bli tydlig för det stora flertalet. Vi måste tjata, tjata, tjata om att en grön omställning ger oss nya, moderna, hållbara jobb. Och skryta, skryta, skryta över en grön politik för entrepenörskap, med bl.a. sänkt tjänstemoms och sänkta arbetsgivaravgifter. Mycket av vår politik för fler och växande företag har vi dessutom fått med oss S och V på i den överenskommelse som presenterades idag.

Kort sagt: Ut och jobba, miljöpartister!

Rödgrönt slagläge

2010-08-08T13:20:00.002+02:00

Dagens SIFO-mätning visar på en knapp ledning för Alliansen när valrörelsen startar på allvar. Oroväckande, kan man tycka. Men jag ser flera skäl till att se fram emot valrörelsen med rödgrön tillförsikt:

1. Valrörelser vinner man genom att tala om framtiden.

Under Almedalsveckan blev det närmast övertydligt att de rödgröna är framtidsalternativet i svensk politik. Det är vi som har en politik för att rusta skolan, vården och omsorgen. Det är vi som är beredda att ta krafttag mot arbetslösheten med investeringar i utbildning, välfärd och klimatomställning. Det är vi som pekar ut riktningen mot ett fossilfritt samhälle. Allt medan allianspartierna dels gör populistiska utspel i icke-frågor och dels försöker låtsas som om ”ansvarstagande” är det samma som passivitet. Det är min fasta övertygelse att om vi lyckas få valrörelsen att handla om de stora vägvalen vinner de rödgröna.

2. Sahlin har stått pall för stormen

Kampanjen mot Mona Sahlin har varit lång och smutsig. Ändå står hon upp. Ändå var hon den lysande stjärnan under Almedalsveckan, där hennes höjdpunkt var ett visionärt och framtidsinriktat tal. Rimligtvis kommer Mona Sahlin vinna respekt under valrörelsen om hon fortsätter att enträget tala om en ny färdrikting för Sverige medan motståndarna kastar dynga på henne.

3. Många, många är osäkra

Andelen väljare som bestämmer sig sent har ökat val efter val. Inget tyder på att trenden skulle brytas i årets val. Det finns alltså gott om väljare att vinna. Miljöpartiet har en tydlig kampanj med ett positivt budskap: Modernisera Sverige! Jag tror chanserna är goda för att den gröna framgångsvågen rullar vidare den 19 september och att detta säkrar en rödgrön seger. Du hänger väl med?

Efter Pride

2010-08-02T08:53:00.005+02:00

Jag trodde att jag skulle skriva flera blogginlägg under Prideveckan i synnerhet som media har fyllts av "pride-rapportering", men det har inte riktigt velat sig. Ambivalensen mellan att hbtq-personer en enda vecka på året lyfts fram och gullas med som något exotiskt samtidigt som många av dessa människor lever med en kontinuerlig otrygghet som Andreas Novotny beskriver i sin blogg har inte lämnat mig någon riktig ro. DN:s "komma ut"-serie handlar ju till stor del om rätten att oreflekterat kunna tala om för vänner och bekanta och visa offentligt att jag är kär, något som borde vara en självklarhet.

Politikerna sluter upp till Pride-paraden, och visst ska de det - motsatsen vore förskräcklig - man får bara hoppas att det även åtföljs av handling, t ex genom förändring av det regelverk som omgärdar personer som är aktuella för könsbyte och där alla partier verkar vara överens enligt DN.

Och jag kan inte låta bli att leka med tanken; hur skulle det vara med festivalveckor för andra grupper som utsätts för hot, diskriminering och oförståelse i samhället? För funktionshindrade? För invandrade? Nej, hbtq-folket motsvarar våra förväntningar på det lagom exotiska, något som till och med får oss att acceptera en festival i huvudstaden, vilket DN:s Jens Liljestrand skriver träffande om.

Parallellt med Pride har DN rapporterat om att Frankrike agerar mot sin romska befolkning, något som redan är gamla nyheter från Italien - och nu beskriver DN hur Sverige utvisar romer på ibland godtyckliga grunder. Rosa Taikon kommenterar utvisningarna och migrationsminister Tobias Billströms ställningstagande och Henrik Berggren påpekar i DN att detta är varningstecken att ta på allvar, när etniska grupper utpekas och särbehandlas. Öppenhet och tolerans gentemot hbt-personer beskrivs av DN:s Peter Wolodarski som ett mått på hur fritt ett samhälle är - benägenheten att göra syndabockar av etniska folkgrupper är absolut ett annat.

Hbtq-personer är inte (heller) en homogen grupp

2010-07-27T11:08:00.000+02:00

Det är Pridesäsong i Stockholm, vilket kulminerar med lördagens parad. Som någorlunda normföljande i detta fall kan jag bara försöka föreställa mig hur det skulle vara om ens identitet kritiserades, ifrågasattes och diskuterades på det sätt som görs vad gäller hbtq-personer. För att inte tala om hur det skulle vara om ens val av kärlekspartner gav upphov till våld inom eller utanför familjen, vilket DN skriver om i gårdagens papperstidning.

Massmedia hade i går ett antal artiklar inklusive på ledarplats (t ex DN och Aftonbladet) apropå Pride, där de bla tog upp homosexualitet och kränkningar inom familjen (DN:s papperstidning). Det framgår att bland unga hbt-personer har nästan 20 procent utsatts för våld eller och andra kränkningar pga deras sexuella läggning. Som om det inte var svårt nog att forma sin identitet som ung, utan att utsättas för direkta hot eller omgivningens avståndstagande. Diskrimineringsombudspersonen Katri Linna skriver på DN Debatt om hur hbt-personer bemöts i vården.

Och det är så lätt att slinta när man gör skillnad på folk och folk, när den sexuella läggningen avgör hur andra personer bemöter en och/eller hur man bemöter andra. Det gäller även när hbtq-personer behandlas som en homogen grupp personer, hopklumpade under ett och samma visserligen regnbågsfärgade paraply. Som den avslöjande frågan i DN:s (pappersupplagan i går) intervju med Pridegeneralen Pär Wiktorsson: "Slutligen, i år uppträder Dr Bombay, är inte det mer svennebanan än gay?" Vi och de, vi och de. Hbtq-folket gör bäst i att vara glamourglittriga partypinglor med en lätt definierad musiksmak, så att de som följer heteronormen tryggt kan låta sig lockas med i festyran en gång om året* (vilket också återspeglas av att DN.se i går satsade på att under samlingsnamnet Stockholm Pride 2010 lyfta fram folkfesten, medan den artikel i gårdagens papperstidning som redogjorde för våld och kränkningar i familjen inte återfanns på nätet vad jag kunde se. Det gör dock dagens artikel om att det finns brister i ärendehanteringen när Migrationsverket möter hbt-personer). Att musiksmaken hos denna heterogena grupp människor, som egentligen bara hålls samman av att de avviker från den heterosexuella normen och därmed utsätts för ökad risk för våld och trakasserier, kan vara lika varierad som hos resten av folket är en tanke som verkar ganska avlägsen i medias priderapportering. Just därför behövs naturligtvis Pride fortfarande, i synnerhet i den tappning som programmet faktiskt kommer i, där festligheter och konserter växlar med seminarier och debatter.

*jag konstaterade något liknande i samband med ett inlägg om Pride förra året

När är man för gammal för att studera?

2010-07-26T06:26:00.003+02:00

Regeringen ska visserligen utreda om de nya antagningsreglerna strider mot EG-rätten, men i svaren från utbildningsdepartementet till de sökande som missgynnas pga att värderingen av betyg och kurser har ändrats sägs enligt DN att de har haft tillräckligt med tid att påbörja en utbildning. Av DN:s artikel om att antagningsreglerna kan strida mot EG-rätten att döma är det de fall där sökande från andra nordiska och europeiska länder missgynnas pga kvotgruppssystem som man vill se över. Dock inte förrän nu, när reglerna redan har trätt i kraft, vilket jag också har tagit upp i ett tidigare inlägg. Enligt DN har Högskoleverket och Verket för högskoleservice kritiserat utbildningsdepartementet för att gå för fort fram med de nya antagningsreglerna. "Där har regeringen helt enkelt haft en annan åsikt" säger Peter Honeth enligt DN. Detta har uppenbarligen även gällt kvalitetsarbetet inom högskolan, vilket slutade med universitetskansler Anders Flodströms avgång när, får man förmoda, regeringen hade en annan åsikt. Regeringens (om det nu är högskoleministers Tobias Krantz eller statssekreterare Peter Honeths) åsikt ska tydligen drivas igenom till varje pris, oavsett vad de egna myndigheterna och högskolesektorn själv har för argument emot och även om det blir i form av hastverk.

Både vad gäller att betygen har blivit för gamla och i anslutning till förslaget om att införa treterminssystem inom högskolan som jag också har bloggat om har ett av de "problem" som anförts varit att åldern på svenska studenter är för hög. Det finns säkert nackdelar med äldre studenter - men det finns också nackdelar med att ha en stor andel studenter som kommer direkt från gymnasiet. Äldre studenter för in sina perspektiv utifrån olika erfarenheter, yngre tillför sina. Men jag har svårt att tänka mig att det är skadligt att ha vidgat sina egna perspektiv på världen innan man ger sig in i en högre utbildning, där man förväntas tänka kritiskt och vara självständig. Och jag har aldrig hört någon av mina äldre studenter på en vänlig fråga om personen ville ha sin dricka till matsäckslunchen svara "Nej, den smakar bajs!"

Våga välja

2010-07-25T14:42:00.004+02:00

Kraftig algblomning, hotande massutrotning av fåglar och bottendöd i Östersjön. Ny forskning om insjöar som släpper ifrån sig mer koldioxid när temperaturen stiger. Globala värmerekord månad efter månad.

Miljölarmen står som spön i backen. Föga sensationellt egentligen. Rapporterna ligger väl i linje med vad forskare varnat för under lång tid. Det som oroar mig utöver det alarmerande innehållet är att nyheterna genomgående presenteras som rena vetenskapsnyheter, helt utan politiska kopplingar. Inga frågor ställs till jordbruksministrar som gett bönder lägre skatt på handelsgödsel. Inga statsministrar ställs till svars för en klimatpolitik som först gick ut på att få andra att ta ansvar – och som nu sedan det internationella misslyckandet blivit uppenbart – helt lyser med sin frånvaro.

Den gröna rörelsen har en viktig uppgift i att synliggöra att politik gör skillnad – även på miljöområdet. Miljöproblemen är inte något ofrånkomligt öde. I den stundande valrörelsen ska vi gröna sträcka på oss och stå upp för en politik som visar vägen mot ett hållbart samhälle. En politik som vågar välja. Järnvägar före motorvägar. Alternativa bränslen före billig bensin. Grön omställning före skattesänkningar.

Den kunskap vi har om tillståndet för vår planet måste börja få politiska konsekvenser. En ny regering den 19 september är en början.

Sticker "sommarlovet" i ögonen?

2010-07-24T15:48:00.004+02:00

Treterminssystem är på förslag igen, vilket jag kommenterade på bloggen häromdagen, i SVT i går och det diskuterades även i TV4 och har tagits upp i flera artiklar i DN. Jag skrev redan i det tidigare inlägget att det vore bättre att börja i andra änden med att ta ett kvalitetsgrepp på högskoleutbildningar - och inte minst tillföra resurser eftersom dessa har urholkats sedan 1990-talet (se tex en rapport från SFS och Mats Pertofts (MP) kommentar till treterminsförslaget där han redogör för miljöpartiets linje). Kommer man ur ett kvalitetsperspektiv (och då med hänsyn tagen till att universitetens lärare har både undervisnings- och forskningsplikter) fram till att ett treterminssystem är den ultimata lösningen, så för all del. Men man ska vara medveten om att det skulle krävas ytterligare ökade resurser eftersom det är svårt, för att inte säga omöjligt, att öka arbetsbördan för nuvarande lärarkår. (Jag misstänker för övrigt att denna arbetsbörda skulle kunna vara en delorsak till riksrevisionsverkets kritik av ansamlade forskningsmedel på lärosätena som DN rapporterar om. Många gånger tvingas nämligen lärare som sökt forskningsanslag be om uppskov för användandet av dessa eftersom man inte hinner forska i önskad utsträckning pga att undervisningen tar för stor del av tiden. Kanske är det inte den största anledningen eftersom det även finns andra faktorer, som att tillsättningar av tjänster tar oförsvarligt lång tid - förmodligen delvis för att sakkunnigarbete inte direkt är något man - heller - får tillräcklig tidskompensation för att utföra.)

Stefan Nordlund (dekan för naturvetenskapliga fakulteten på Stockholms universitet) påpekade i TV4:s diskussion om terminsindelningen att en rimligare väg kunde vara att förbättra villkoren för att anordna sommarkurser, vilket skulle förbättra möjligheterna för studenter att läsa relevanta kurser under sommaren. Men det kanske helt enkelt är så att sommaruppehållet sticker i ögonen på folk, på samma sätt som grundskole- och gymnasielärarnas långa sommarledighet (som ska uppväga en längre veckoarbetstid under terminerna) då och då poppar upp till diskussion. Åtminstone tyder Ulrika Carlssons (riksdagsledamot för C) kommentar i TV4 på det när hon påstår att högskolor står tomma, i princip, tre månader. Visst, det är inte så många studenter där, men hon avslöjar en oförståelse för hur arbetsvillkoren för lärarna ser ut och att uppehållet inte alls består av helt ledig tid utan av efter- och förarbete till undervisningen, forskning och den lagstadgade semester om upp till 7 veckor som lärarna till största delen förväntas ta ut under sommaren. Man får lust att fråga sig: hur ser det ut i riksdagen på sommaren?

Är tre terminer inom högskolan ett bra förslag?

2010-07-22T10:47:00.001+02:00

Fick frukosten i vrångstrupen när jag i dagens DN läste om förslaget att införa treterminssystem inom högskolan, vilket tydligen centern, sossarna och nu kanske resten av de borgerliga partierna verkar vara på väg att enas om (SvD refererar till DNs artikel i en notis).

Min spontana reaktion som universitetslärare är "Åh, nej!" Det är illa nog som det är för undervisande personal att när höstterminen övergår i vårtermin har man både fullt upp med att avsluta höstens kurser och förbereda och köra igång vårens. Eftersom terminssystemet i dag dessutom är konstruerat så att brytningen mellan terminerna ligger i mitten på januari för att höst- och vårtermin ska bli lika långa brukar uppehållet mellan terminerna endast vara en helg. Eftersom tentamina och uppsatsinlämningar av förklarliga skäl brukar ligga sent på kursen har man därför fullt med tentor och uppsatser att läsa medan man drar igång vårterminens kurser. Det långa uppehållet under sommaren mellan vår- och hösttermin är på så sätt väldigt viktigt för lärarna - man fortsätter med efterarbetet (samt en del förberedelser för höstterminen) åtminstone till midsommar eller veckorna därefter. En liten bit in i augusti är det så dags att på allvar sätta igång med höstterminens förberedelser. Med tre terminer förmodar jag att samtliga pauser mellan terminerna blir korta - när ska man då hinna hämta andan? Kommer all ledighet att ätas upp?

Tar man ett steg tillbaka inser man dock att grundproblemet inte ligger i två eller tre terminer utan att man som universitetslärare ständigt har otillräckligt med tid för den arbetsinsats som ska göras, vilket innebär att undervisningen spiller över på den tid som är tänkt att användas till forskning - eller till fritiden. Med en massiv förbättring av arbetsförhållandena inom högskolevärlden skulle det kanske inte vara något problem. Några tecken på sådana förbättringar finns mig veterligen inte.

Nå, är en omläggning till tre terminer då en förbättring för studenterna? I DN argumenterar Krantz och och centerns utbildningspolitiska talesperson Ulrika Carlsson för att ett treterminssystem är bättre ur ett samhällsekonomiskt perspektiv eftersom genomströmningen av studenter förväntas öka. Carlsson menar också att studenterna vinner ekonomiskt på att utbildningarna då tar kortare tid att läsa (i betydelsen att man ägnar färre men mer intensiva år åt en utbildning). Det sägs däremot inget om hur kvaliteten kan komma att påverkas. Kanske är ett treterminssystem bättre ur kvalitetsperspektiv, kanske inte - men jag skulle önska att en sådan här förändring tog sin utgångspunkt i en önskan just i att förbättra kvaliteten, snarare än från en rent ekonomisk bevekelsegrund. Om man nu vill öka genomströmningen kanske det vore en idé att se till att förutsättningarna för lärarna att göra bra utbildningar finns och att de studenter som antas till utbildningarna har tillräckligt med sig från gymnasieskolan för att kunna läsa på högskolenivå. Ett exempel: Sverige är ett litet land och långt ifrån all litteratur finns tillgänglig på svenska. Då blir det problem om studenterna inte klarar av att ta sig igenom kurslitteratur på engelska. För dessa studenter, som i dagsläget ägnar sommaren åt att läsa ikapp och sedan tenta om kurser, vore knappast en tredje termin till hjälp, utan riskerar snarare att leda till att genomströmningen minskar - eller kanske att allt färre klarar av högskolestudier?

Man kan ju alltid drömma om en bred politisk överenskommelse om att verkligen satsa på kvaliteten i högskolan, t ex genom bättre anställningsförhållanden, där inte forskning och undervisning hela tiden hamnar i motsatsställning (se även tidigare inlägg), massiva satsningar på högskolepedagogik och möjligheter till pedagogisk utveckling och inte minst en kvalitetshöjning även inom grund- och gymnasieskola. Men detta riskerar att ses som en ren utgift (oavsett potential för att även öka genomströmning) - medan förslag som det om ett treterminssystem kan presenteras som en vinstmöjlighet (oavsett att det lär kosta pengar att genomföra denna omstrukturering).

På bilden: studenter på exkursion i grustag i rullstensås (Foto: Karin Reuterswärd)

Nya antagningsregler till högskolan - ska ses över...

2010-07-21T15:47:00.006+02:00

De nya antagningsreglerna till högskolan kommer att utredas just när de börjat gälla. Enligt artiklar i DN och SvD säger högskoleminister Tobias Krantz till SR:s ekoredaktion att konsekvenserna av de ändrade reglerna inte kunnat överblickas - trots att den kritik som nu föranleder översynen (bl a att man kan få högre betyg med hjälp av meritkurser nuförtiden, än tidigare maxbetyg möjliggör) har luftats sedan planerna blev kända. Med debaclet kring kvalitetsarbetet inom högskolan där ministern gått emot i princip hela sektorn bland annat med resultatet att universitetskanslern Anders Flodström såg sig tvungen att avgå träder alltmer en bild fram av en minister som till varje pris driver igenom sin egen linje. I det här fallet backar regeringen dock och utreder - efter införandet. Kunde man möjligen ha tänkt sig någon form av konsekvensananlys innan? Men Krantz uttalade sig på ett tidigt stadium om att det inte spelar någon roll att personer med äldre betyg stängs ute - de hade redan haft sin chans - så det var ett mycket medvetet ställningstagande att bortse från att denna grupp skulle drabbas.

Miljöpartiets utbildningspolitiskt ansvarige, Mats Pertoft, uttalar sig i ett pressmeddelande.

BNP som mått på framgång

2010-07-21T14:55:00.008+02:00

I dag ifrågasätter SvD:s Jacob Bursell i en krönika den allmänna tron på ökande BNP och tillväxt som mått på framgång. Jag har tidigare varit inne på ekologisk ekonomi och ekonomers och andras tro på att människor tar (ekonomiskt) rationella beslut i alla situationer. Än viktigare är naturligtvis vårt samhälles uppenbara oförmåga att kritiskt granska de ekonomiska teorier som vi bygger hela vår tillvaro på. Rationella ekonomiska beslut? Nja, snarare en strutsmentalitet där man hela tiden stoppar huvudet i sanden och hoppas på att marknaden och/eller ny teknik ska lösa alla problem. Nog kan vi väl bättre än så?!

Foto: Karin Reuterswärd

Klimat eller väder?

2010-07-20T21:35:00.004+02:00

DN skriver om svårigheterna med att förklara årets värmerekord med klimatförändringar och global uppvärmning orsakad av människor. De har helt rätt i att man inte kan förklara sommarens enskilda värmebölja med klimatförändringar, lika lite som att man kan förklara en mild vinter med klimatförändring - eller för den delen säga att det var visst ingen fara med klimatet eftersom vi i Sverige hade en riktig vargavinter med snökaos i år. Dessa händelser handlar nämligen mer om skillnader i väder än om förändringar i klimat. Klimat är de mer långsiktiga förhållanden som till exempel gör att vi i vår del av världen kan förvänta oss somrar och vintrar. Vädret är mer kortsiktigt och en period av ovanligt varmt väder i juli kan göra att vi får värmerekord - det innebär dock inte nödvändigtvis att klimatet har förändrat sig. Det som gör de upprepade värmerekorden mer oroande, och som kunde lyfts fram tydligare i DN:s artikel är att det börjar handla om klimatmässigt relevanta tidsserier. DN skriver:

"Juni var exempelvis den 304:e månaden i rad som var varmare än snittet för 1900-talet. Senast en månad låg under snittet var i februari 1985, för över ett kvartssekel sedan."

Det finns alltså all anledning att dra öronen åt sig, inte över rekordvärmen just nu, utan över de trender som visar på att vi varje månad under de senaste 25 åren har legat över motsvarande månads medeltemperatur för hela 1900-talet. Då är det klimat vi diskuterar.

Även Eko-bloggen kommenterar DN-artikeln.

Miljöpartiet på bilisternas sida

2010-07-10T12:13:00.004+02:00

Ska man tro politiska förstå-sig-påare var det bl.a. beskedet om att de rödgröna höjer bensinskatten vid en valseger i höst som fick alliansen att ta ledningen i opinionen. Men Maria Wetterstrand räds inte en debatt om bensinskatten. Det var tydligt när hon talade i Almedalen idag.

Även efter att miljöpartiet gjort verklighet av den massiva utbyggnad av kollektivtrafiken man planerar för kommer det finnas människor i Sverige, inte minst på landsbygden, som behöver bil. För dessa människor är det helt avgörande med en ansvarsfull politik som genomför den omställning från fossila till förnybara bränslen som behövs. Att höja skatten är ett av flera sätt att få fart på framställningen av moderna bränslen.

Ett annat sätt är stimulera produktionen av biogas. Bland annat vill miljöpartiet återinföra det klimatinvesteringsprogram (KLIMP) som regeringen skrotat, vilket kan hjälpa kommuner att göra investeringar i biogasanläggningar och andra viktiga insatser för klimatomställningen. Som jag bloggat om tidigare har vi i Miljöpartiet i Huddinge en offensiv politik för att få fart på produktionen av biogas i kommunen och för att få fram fler tankställen.

Låt de som behöver bil slippa bli stående med tom tank och tom plånbok den dag som oljepriset skenar – för den dagen kommer. Skjut inte upp den omställning som kan ge oss både fler jobb och ett modernare Sverige. Ställ dig på bilisternas sida och rösta grönt i höst!

Blicken framåt

2010-07-08T20:32:00.002+02:00

Ikväll talade nästa statsminister i Almedalen. Sveriges första kvinnliga statsminister. Det är känslan efter att ha lyssnat.

Det är tydligt att Mona Sahlin ställt in blicken framåt. Talet var befriande glest på attacker på motståndarna, det var visionerna om ett mänskligare Sverige som stod i centrum. (DN:s Henrik Brors har dock uppenbarligen hört ett helt annat tal.)

Att förtroendet för Mona Sahlin nu visar sig öka kraftigt tror jag är en följd av just denna framtidsinriktning. Kontrasten mot Reinfeldt, som ägnar all tid åt att marknadsföra sitt ”ansvarstagande” för ekonomin, är total. Sahlin är, som ledare för de rödgröna, tydlig med att ansvarstagande inte är passivitet. När var fjärde ungdom saknar arbete är det handling som behövs. Likaså när allt färre elever tar sig in på gymnasiet. För att inte tala om när klimathotet sätter vår överlevnad på spel.

Jag tror att Mona Sahlin blir en utmärkt statsminister. Men även om jag gav stående ovationer framför svt play ikväll är ett starkt grönt inflytande en nödvändighet för en politik som håller ihop. Ingen politik som tar framtidens utmaningar på allvar kan undgå massiva insatser för att ställa om Sverige till ett hållbart samhälle. Därför ser jag fram emot lördagens tal av de gröna språkrören. Då vill jag att de visar vägen bort från ett samhälle beroende av olja, kol och bilar. Mot ett modernt samhälle med plats för människor att växa.

Drömmar och visioner

2010-07-08T18:26:00.007+02:00

Medan vänner och bekanta både jobbar och firar semester i "den snackande klassens" Almedalen som Gust a v Fridolin träffande uttrycker det är jag fullständigt nöjd med att slippa åka dit. Jag delar mycket av den skepsis DN:s Jacques Wallner uttrycker i sina krönikeartade kommentarer från Visby (av allt att döma endast i papperstidningen) där han bland annat liknar Almedalen vid en politikens Kiviks marknad och ifrågasätter vilken kvalitet journalistiken därifrån är av. DN:s Johan Croneman är inne på samma spår i sin TV-krönika, där han kommenterar hur journalistena lydigt hugger på varje utspel. Andra är mer positiva, som Daniel Helldén (MP) som poängterar att det inte är särskilt vanligt i andra sammanhang att folk lyssnar på 45 minuters politiska tal. Även Peter Andersson (S) bloggar, både om bloggar och om utspel, och säkert många, många fler.

På väg med bil in mot vårt bostadsområde en av högsommareftermiddagarna får vi en liten pojke på 4-5 år framför oss. Han cyklar på vägen efter vad jag antar är en förälder med ytterligare ett barn i barnsadel bakom sig. Föräldern är fullt upptagen med att prata i mobilen och märker nog överhuvudtaget inte vår närvaro, men lillkillen vrider nästan nacken ur led och vinglar ut lite i vägen. Vi avvaktar med att köra om. Man kan bli irriterad på den ouppmärksamma föräldern - jag skulle inte våga ta ut min 4-åring (och knappt min 8-åring heller) på cykel på trafikerad väg. Inte för att de inte kan cykla eller visa någorlunda "trafikvett", utan för att jag har sett så många exempel på att de i plötsligt uppkomna situationer (på gång- och cykelvägar) inte vet hur de ska reagera. Men man kan också börja fundera på varför de cyklade där. Kanske var de på väg från en härlig eftermiddag vid badstranden? För långt för att gå och äldsta barnet för stort för vagnen? Inte vill vi att de ska ta bilen dit. Nej, cykeln är ett utmärkt transportmedel utan att curla barnet med att skjutsa i bil eller vagn. Men då behövs vettiga trafiklösningar. Om det var från badstranden de kom hade de cyklat några hundra meter antingen på en mer kraftigt trafikerad väg, eller på dess ämligt smala trottoar innan de svängde in på den väg vi såg dem på, där de också var hänvisade antingen till körbanan eller till en trottoar som man inte får cykla på. Och det är det här som är viktigt! Hur planerar man ett samhälle där det inte hela tiden är bilen som går först?! Hur får man till nät av cykel- och gångvägar som är funktionella (för dem som ska använda dem, inte i första hand för bilisterna)? Vi gör det ju oreflekterat för bilar, ser till att det finns farbara vägar varthelst man ska. Varför gör vi det inte för cyklar och gående? Jag tror att en del av svaret ligger i att det saknas visioner. Som Fridolin i helt annat sammanhang skriver:

Vad Sverige behöver är givetvis en ny politik, men det räcker inte. Vi måste också bygga oss en ny dröm, en bättre idé om vilket samhälle vi vill ha.

I det samhället är det inte nödvändigtvis bilisterna som ensamma ska komma i första rummet. Och det gäller att tänka brett så att man får med både genusperspektiv, barnperspektiv, folkhälsoperspektiv och klimatperspektiv (bland andra) i både samhällsplaneringen och visionerna.

Nu blir skolan också en vinnarfråga!

2010-07-07T10:58:00.002+02:00

De rödgröna är överens om skolpolitiken. Med satsningar på fler behöriga lärare och mindre klasser och fokus på vad varje elev behöver har de rödgröna nu chans att göra skolan till en vinnarfråga.

Jag har aldrig förespråkat tidigare betyg, men om man får sina första betyg i sexan, sjuan eller åttan är inte den stora frågan. Kompromissen med betyg från 7:an tycker jag är fullt rimlig. Man ger också ett mycket viktigt besked när man säger nej till betygsliknande omdömen i tidigare åldrar. Sexåringar ska inte få en stämpel i pannan!

Jag har flera gånger bloggat om de stora behoven i skolan, inte minst i Huddinge. Med rödgröna löften om satsningar på välfärden i allmänhet och skolan i synnerhet hoppas jag nu att uppmärksamheten kan riktas mot dessa behov, snarare än mot betygsfrågan där blocken nu ligger nära varandra.

Jag längtar efter att prata skolpolitik i valrörelsen! S-bloggaren Peter Andersson kan foga skolan till listan över rödgröna vinnarfrågor.

Till sist välkomnar jag avhoppade C-ledamoten Solveig Ternström till det rödgröna lägret. Svensk politik behöver fler rakryggade människor som dig!

Modern föräldraförsäkring rödgrön vinnarfråga

2010-07-06T13:07:00.001+02:00

SCB presenterar idag statistik som visar på behovet av en offensiv jämställdhetspolitik. På en del områden kan små framsteg noteras, men helhetsintrycket är att män och kvinnor står och stampar i åtskilda spiltor.

Exempelvis tar män fortfarande ut bara lite drygt 20 procent av föräldraledigheten. Att få ett mer jämställt uttag av föräldraledighet tänker jag på många sätt är en nyckelfråga för att få ett mer jämställt samhälle. Ett skäl är att förväntningarna på att kvinnor ska ta merparten av föräldrarledigheten är förödande för jämställdheten på arbetsmarknaden. Kvinnor får sämre karriärmöjlgheter, sämre löneutveckling och lägre pension. Män som vill ta ut förädraledighet ifrågasätts av sina arbetsgivare.

Men jag ser också en mer jämställd föräldraförsäkring som en central fråga därför att det handlar om vilka relationer föräldrar skapar till sina barn. Föräldraledigheten kan vara en hjälp för pappor som själva växt upp med mer eller mindre frånvarande pappor att knyta nära band till sina barn. Och dessa barn kommer i sin tur vara befriade från föreställningar om att omsorg och omhändertagande är förbehållet kvinnor.

Svenska folket består inte av dinosaurier. Jag är säker på att såväl män som kvinnor är angelägna om att vi får en annan ordning än vi har idag. Så en mer individualiserad föräldraförsäkring är ett svar på S-bloggaren Peter Anderssons utmaning ”Vilka ser du som de rödgröna fördelarna på valdagen?”. Jag hoppas därför att det kommer en rödgrön uppgörelse i den här frågan och jag hoppas att man vågar ta rejäla steg mot en individualisering.

Men vadå? Har inte var och en rätt att bestämma själv? Jo, var och en får leva precis hur ojämställt som helst. Men skattepengar ska inte subventionera ojämställdhet. Basta.

Nytt fokus i skolpolitiken

2010-07-05T11:54:00.006+02:00

Det är dags för ett nytt fokus i skolpolitiken. Diskussionen om för eller emot kepsar och mobiltelefoner har inte gett oss en skola för alla. Tvärtom visar nu Lärarnas riksförbund – som i vanliga fall agerar megafon åt Jan Björklund – hur betygsskillnaderna mellan fattiga och rika ökar.

Jag har tidigare skrivit om de fullständigt oacceptabla skillnaderna mellan resultaten i Huddinges skolor. Vi har elever i Huddinge som går på en skola där inte ens hälften av klasskamraterna kommer in på gymnasiet. Vad det betyder för dessa elevers studiemotivation och tro på att kunna lyckas vågar jag knappt tänka på.

Detta måste vi sätta ljuset på i valrörelsen! Allt annat är att svika unga människor vars skoltid inte går i repris. Vi ska stå upp för en skola på vetenskaplig grund. En skola som till skillnad från folkpartiets flumskola ägnar sig åt sådant man genom forskning och erfarenhet vet fungerar. Det handlar INTE om tidigare betyg, utan exempelvis om att satsa på modersmålsundervisning och ämnesundervisning på modersmålet – vilket man vet kan vara avgörande för flerspråkiga elevers skolframgång.

Men hur rätt man än använder pengarna kommer man inte ifrån frågan om resurser. Huddinges skolor ligger långt under genomsnittet när det gäller lärartäthet och satsade pengar på skolan. Här är klasser med över 30 elever ingen ovanlighet. Detta handlar förstås om att ge lärare och elever förutsättningar att göra ett bra jobb. Men som 23 göteborgska psykologer larmade om i lördags är mindre klasser också en fråga om elevernas välbefinnande. Den stress det innebär för barn och unga att vistas i för stora grupper kan vara en hälsofara. Tydligare än så kan knappast behovet av de rödgrönas satsningar på välfärden illustreras.

Folkpartiets paroller har mött verkligheten. Med en grön skolpolitik kan vi förbättra svensk skola på riktigt.

Klimat, jobb och välfärd - rätt rödgrön väg!

2010-07-03T20:07:00.008+02:00

De rödgröna partierna är överens. Det är satsningar på välfärd, jobb och klimatinvesteringar som gäller. Till detta kommer de rödgröna använda varje krona som regeringen föreslår i ytterligare skattesänkningar.

Jag kan inte göra annat än att applådera. (Jo, jag skulle förstås kunna skriva en kritisk betraktelse över utspelspolitiken och över att båda blocken tycks förhålla sig mer till varandra än till framtiden. Men det får bli en annan gång, nu gäller det att tydliggöra alternativen.)

Menar vi allvar med att ställa om till ett hållbart samhälle då är det offensiva satsningar NU som gäller. Och ska vi med trovärdighet tala om vikten av god utbildning för att möta framtiden krävs handling när förskolegrupper med över 20 barn och lågstadieklasser med runt 30 elever är legio.

Samtidigt slår 23 psykologer i Göteborg larm om att de stora grupperna i många förskolor och skolor leder till en stress hos barnen som kan ge bestående skador. Jag jobbar själv på en förskola med över 20 barn i grupperna och tvivlar inte på att psykologerna har fog för sin oro. (Läs vad Karin tidigare har skrivit i ämnet här och här.

Var det allt, Alliansen?

2010-06-22T20:12:00.002+02:00

Igår presenterade Alliansen sin miljö- och klimatpolitik. Efter att ha läst frågar jag mig: var det allt? Några vaga meingar om ekonomiska styrmedel, men inga konkreta förslag som riskerar att skrämma någon väljare. Vackra ord om kollektivtrafikens betydelse, men inte en antydan om att ompröva sin prioritering av vägar före järnvägar. Slentrianmässiga formuleringar om att ”stärka Sveriges roll i de internationella klimatförhandlingarna”, men ingen insikt om att detta kräver att man gör sitt på hemmaplan.

Att det krävs åtgärder för att minska utsläppen tänker Alliansen uppenbarligen inte låtsas om, nu när vi går in i en jämn valkamp. Istället förlitar man sig på att andra länder ska ta sitt ansvar och på att koldioxid så småningom ska kunna tryckas ner i marken.

Jag är övertygad om att Alliansens klimatdefensiv inte bara är fullständigt ansvarslös, utan också en strategisk missbedömning. Jag är säker på att de flesta väljare förväntar sig politiker som tar ansvar i klimatfrågan. Dessutom tror jag att fler och fler ser de stora möjligheter som ligger i en grön omställning. Med en tydlig klimatpolitik skapas jobb. Med en satsning på klimatsmart teknik skapas nya svenska exportsuccéer.

Jag längtar efter att ge mig ut i valrörelsen och stolt prata om rödgrön klimatpoltik: rekordsatsningar på järnvägar och annan kollektivtrafik, kilometerskatt på lastbilstransporter, en riskkapitalfond för miljöteknik, upprustning och energieffektivisering av miljonprogramsområden, storsastningar på förnybar energi. Och så vidare.

Ögonblick 2

2010-06-20T10:41:00.001+02:00

Politiken nuförtiden är bra på vackra ord
om miljömål, uthållighet och ideal,
men sämre på att genomföra.
Man kunde tro att den bestod av poeter.

Förskolan som arbetsmiljö - för barn och vuxna!

2010-06-19T14:31:00.000+02:00

DN skriver i dag om buller i förskolan, apropå en Umeåbaserad studie om detta. En stor andel av personalen har problem med t ex tinnitus och behöver en helt ljudfri miljö utanför arbetet. Visst jobbas det med olika ljuddämpande metoder - men det som verkar vara en genomgående lösning är att minska barngruppernas storlek. Jag har tagit upp frågan nyligen, apropå Stockholmsmoderaternas utspel och snabba återtagande om att slopa maxantalet för barngrupperna. Här finns ytterligare skäl att tänka sig för vad gäller storleken på barngrupper. Det är inte bara personaltäthet det handlar om. Och det vet ju egentligen varje människa att det är stimmigare, rörigare och mindre personligt att röra sig i en stor grupp än i en liten. Det är märkligt att det så lätt förträngs att det är både barns och vuxnas arbetsmiljö det handlar om!

I det senaste numret av Barnens bokklubbs tidning Barnposten tas också vikten av interaktion för barns utveckling upp med hänvisning till brittisk forskning. Min fasta övertygelse är att det blir lättare att se till att den interaktionen fungerar i mindre grupper än i stora. Man visar också att treåringar som dagligen får höra berättelser ligger före vid skolstart inte bara vad gäller språk och kommunikation utan också med andra förmågor som matte, och att detta är ett försprång som de behåller. Däremot ger det ingen vinst att kunna alfabetet eller att kunna räkna tidigt, det försprånget tar de andra snart ikapp.

Vad gäller barngruppernas storlek är detta också något som är synnerligen relevant för fritidshemmen där de ofta är mångdubbelt större jämfört med förskolan. Visst klarar större barn större grupper - men i många fall är de på fritidshemmen så stora att det inte finns något utrymme att bedriva en vettig pedagogisk verksamhet. Det vore intressant att få en bullerstudie från den miljön också!

Apropå övergången förskola-förskoleklass (men i min värld också fritidshem) skriver bloggen På förskolan om det märkliga i hur fort nyfikna förskolebarn tappar lusten för att lära när de hamnar i skolmiljön. Som man ser av kommentarerna är det olika inställningar till hur generaliserbart detta är, men det är en utmaning att få denna övergång att bli lustfylld och utmanande. Jag har en ännu inte färdigbearbetad tanke om att de stora grupper som även är i förskoleklassen och sedan de lägre årskurserna gör att det blir svårt för läraren/lärarna att hinna med alla barn, vilket innebär att stödet hemifrån kanske i synnerhet från årskurs ett blir centralt och att de barn som inte stöttas lika mycket hemma redan från början riskerar att halka efter - något som inte stimulerar nyfikenhet och inlärning.

Centern + kärnkraft = sant

2010-06-18T08:35:00.006+02:00

Gårdagens kärnkraftsbeslut måste ju kommenteras på något sätt, samtidigt känns ämnet efter maratondebatten i riksdagen och dess föregående diskussioner på gränsen till uttömt. Vad kan man säga som gör någon skillnad? Möjligen tycker DN.se samma sak eftersom "nyheten" om att stödet för monarkin sjunker* ligger högre upp på sidan än riksdagens med knapp marginal röstade ja till nya kärnkraftsreaktorer i Sverige. Även rapporteringen andas en viss trötthet, med temat "Energibolagen jublar, miljöorganisationerna är besvikna" - vad annat var att vänta? Också SvD skriver. Friederike Gerlach har bloggat om säkerhetsaspekterna och har man missat det kan man lyssna på Maria Wetterstrands anförande i efterhand. I sammanhanget går det ju heller inte att komma undan Tage Danielssons monolog Om sannolikhet.

Jag tror ändå att jag nöjer mig med att konstatera att jag helt enkelt inte begriper mig på centern. Det parti som en gång för länge, länge sedan gjorde mig lite, lite intresserad av politik - inte minst för att jag uppfattat att Thorbjörn Fälldin hade får, och en person som är fårägare var i mitt barnasinne en trovärdig och sympatisk person. Det parti som nu fullständigt har sålt ut de hjärtefrågor som jag har sympatiserat med och lämnar kvar ett tomt skal av svikna ideal. (Thorbjörn Fälldin och Lennart Daléus har för övrigt ifrågasatt centerns ställningstagande för kärnkraft i en artikel i Aftonbladet) Tage Danielsson riktade sig visserligen mot sossarna, men frågorna i hans sång skulle i dag likaväl kunna ställas till centern:

Var blev ni av, ljuva drömmar,
om en rimligare jord?
Ett nytt sätt att leva,
var det bara tomma ord?

Jag har bloggat på temat om centerns förvandling tidigare, t ex här och här. Andra som har bloggat om centerns ändrade ståndpunkt är Daniel Helldén (MP) och Peter Andersson (S) och i gårdagens Aftonbladet hade MP:s språkrör Peter Eriksson och Maria Wetterstrand en debattartikel på temat.

För den som vill höra Monica Zetterlund sjunga Tage Danielssons rader, så finns den på youtube. Det gör även Hasse och Tages "Inte mod" som skulle kunna tillägnas centerpartisterna Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren som gick emot partiets nya ståndpunkt och i DN förklarar varför.

*Jag ser snabbt i DN:s ingress om det svaga stödet för monarkin att detta anses vara "Trots ett år av massiv medierapportering inför bröllopet" Det är lite roligt. Jag har hört ett antal personer som tidigare har tyckt att det är bra med monarki som just på grund av den fullständigt oproportionerliga mediebevakningen, festivaler och annat ändrat inställning under den senaste tiden. Det kan nog kallas övermättnad. Man får hoppas att motsvarande inte drabbar valet i september, för med den uppsjö av opinionsmätningar som regnar över oss kan nog riskerna vara likartade.

Män och kvinnor i offentligheten

2010-06-17T12:20:00.004+02:00

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när en bekant på facebook kritiserar Andreas Carlgrens sätt att under riksdagsdebatten konsekvent benämna Maria Wetterstrand med enbart förnamn - och den kommentaren omedelbart föranleder hätska påhopp från en man om att kvinnor bara är fåfänga. Det kan man kanske tycka med ett enda exempel ryckt ur sitt sammanhang - men omvänt använder Wetterstrand hela namnet på Carlgren. Och det handlar inte om ett enda exempel, utan detta gäller genomgående i media etc för kvinnor - det är Mona, Maud och Maria men sällan Fredrik, Anders eller Jan. Utom när Reinfeldt skulle vara "kvinnornas Fredrik", förstås...

Någon frågade en gång* "vad var det nu sossarnas kvinnliga försvarsminister hette" och jag svarade Björklund, varpå det blev tyst en stund medan alla tänkte på Jan Björklund och undrade vad jag menade - tills poletten trillade ner: ja just det LENI. Kvinnor associeras sällan till sina efternamn - och använder man efternamnet är det i kombination med förnamnet. Det går bra att säga Björklund eller Borg eller Reinfeldt - men vem tänker på Filippa om man säger enbart Reinfeldt?

Men när sådana här strukturer och mönster tas upp går en del män igång och börjar slå vilt omkring sig med påhopp om att det tjafsas (man kan observera ordvalet - män beskylls sällan för att tjafsa, de argumenterar), det är inte att agera (ett manligt, pålitligt verb), och plötsligt är man inne i en fullständigt fruktlös diskussion där kvinnorna får höra att de "springer som höns när tuppen gal". För mig är det obegripligt att man kan sänka sig till den nivån - och att man kan känna ett sådant raseri mot kvinnor som grupp, för det är ju det som lyser fram.

Vi uppmanades att skriva utåt (dvs agera), inte bara "tjafsa" på facebook, vilket härmed har verkställts - om nu bloggen får betraktas som mer åtåtriktad. Jag vill även minnas att jag har tagit upp frågan om hur kön kan tänkas spela in i politiska/mediesammanhang tidigare, t ex här och här.

*roligt nog var det vid den genusutbildningsdag som kommunen anordnade som frågan om försvarsministern ställdes, vilket möjligen gjorde frågeställarna mer benägna att uppmärksamma sin egen tolkning

Framtidens lärare?

2010-06-16T16:40:00.001+02:00

Stockholms universitet anordnar seminarium i Almedalen under rubriken "Lärarna, framtiden och forskningen – om vilka krav som ska ställas på framtidens lärare". Då handlar det om gymnasium och grundskola, och för att förbättra skolan ställs frågan: "Hur skulle det vara om lärarna kunde forska kring skolan på samma sätt som läkarna forskar parallellt med sitt kliniska arbete?" Kring rollen som universitetslärare anordnar Stockholms universitet vad jag vet inga seminarier i Almedalen. För att vara en god universitetslärare räcker det med att ha några poäng från högskolepedagogisk utbildning, bara man är en framgångsrik forskare inom sitt ämnesområde. De signaler som ges från kvalitetsarbetet i högskolevärlden är inte heller särskilt förtroendeingivande vad gäller pedagogisk utveckling (se t ex avgående universitetskansler Anders Flodströms kommentarer här och här).

Jag skulle tycka att det var intressant om frågan ställdes: "Hur skulle det vara om universitetslärarna kunde forska kring undervisning på samma sätt som läkarna forskar parallellt med sitt kliniska arbete?" Men visst nej, till det ges i stort sett inga forskningspengar. Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga gren ger nästan bara bidrag till forskning om utbildning inom andra områden än högskola och universitet. Och jag skriver "nästan bara" för att gardera mig, men de som är mer insatta än jag i detta har inte kunnat ge ett enda exempel på högskoleinriktad utbildningsvetenskaplig forskning som fått anslag från Vetenskapsrådet de senaste åren.

Vad gäller skolan tror jag att frågan om forskning är viktig att ställa - men jag tror också att en mer brännande fråga är: "Hur skulle det vara om skolorna fick rimliga resurser för att utföra det uppdrag de har, samt om lärarna fick förutsättningar för att klara alla uppgifter de redan i dag är ålagda." Jag vet inte vilka resurser t ex Rosengårdsskolan fått, men jag blir arg när statssekreterare Bertil Österberg citeras i DN (papperstidningen lördagen 12 juni) angående att skolan inte kan skylla dåliga betyg på bostadssegregation: "Även i Rosengård måste man upprätthålla ambitionsnivån i skolan". Det är naturligtvis sant - men man måste också ha möjlighet att göra det och en sådan kommentar tyder på att man sitter långt, väldigt långt, från verkligheten. Jag är rädd att även den som tror att forskningsanknytning för lärarna är Lösningen med stort L på skolans problem sitter långt från verkligheten. Det är dock intressant att följa svängningarna i debatten om lärarnas funktion och lärarutbildningens innehåll. Jag har uppfattat det som att man vill stärka lärarnas ämneskunskaper - men formuleringen i frågan att "forska kring skolan" tyder på att man vill lyfta fram och stärka den pedagogiska kompetensen. Min egen ståndpunkt är att båda är lika viktiga och att ett utökat samarbete mellan de olika institutioner som står för utbildningen i ämneskunskap respektive ämnesdidaktik inom lärarutbildningarna skulle vara av godo. Och kanske är man lite, lite hemmablind när man från universitetshåll tror att forskningsanknytning ska göra läraryrket mer attraktivt - jag tror att en minst lika bra grund för att bli en bra lärare är en önskan att visa på vägar till kunskap, om man bara får möjlighet att göra det under vettiga arbetsförhållanden och utan att bränna ut sig!

Vad gäller Huddinge har Olof tidigare bloggat om resultat och resurser i kommunens skolor.

Vanligt folk

2010-06-16T08:26:00.003+02:00

Lyssnar på någon sorts morgonTV i ett väntrum och hör hovets Tarras-Wahlberg (?) deklarera att till kvällens fest i samband med prinsessebröllop så har landshövdingarna fått bjuda med representanter för Svenska Folket, och det ska inte vara några höjdare utan vanliga människor som rap-artister och ishockeyspelare. Undrar om det är samma människor som Hägglund (KD) refererar till med sitt verklighetens folk?

Ögonblick 1

2010-06-12T11:54:00.006+02:00

Ibland räcker inte tiden till strukturerade blogginlägg, men till ögonblicksiakttagelser. Denna är några år gammal, men inte mindre aktuell för det, särskilt inte vid den här tiden på året. Alltså, inte på allmän begäran men på uppmaning av någon som jag har stort förtroende för (trots att h*n envist hänger med ett helt annat parti...).

turistbussarna
vaggar som stora valar
uråldriga dinosaurier
runt sta’n

obligatoriska stopp vid
Slottet, Stadshuset
Vasamuséet

grupper av japaner
tyskar fransoser
breda amerikaner

var finns kenyanerna
moçambiqanerna?
de fick inga visum
kvalificerar sig inte
som turister

Ansvarsfullt, Borg?

2010-06-07T22:33:00.002+02:00

Finansminister Borg är trovärdig. Borg har varit ansvarsfull genom den ekonomiska krisen och Borg är den trygga skeppare vi kan lita på ifall stormen skulle tillta. Den bilden har moderata spinndoktorer varit framgångsrika med att etablera i medierna.

I det sammanhanget blir det lite intressant när han bedyrar att Eurons kris inte fått honom att omvärdera ett svenskt medlemsskap. Detta samtidigt som ledande brittiska ekonomer i en annan tidning spår att Eurosamarbetet som det ser ut idag är på väg att spricka.

Jag undrar hur ansvarsfullt svenska väljare tycker det är att vår finansminister vill driva oss in i en krisande valutaunion?

En köksbordsreflektion

2010-06-06T16:21:00.006+02:00

Ibland blir det så tokigt. Jag satt och slöläste på paketet med ekologisk leverpastej till frukosten - är man läsberoende läser man tvångsmässigt det som finns framför ögonen om man inte har något bättre att tillgå för stunden ;-) Hur som helst sjönk texten så småningom in. Pastejköket påstår att deras ekologiska leverpastej utgår från naturens "behov". Grisarnas behov av att födas upp (på ekologiskt odlat foder som inte besprutats) för att bli leverpastej då? Nej, självklart utgår den ekologiska leverpastejen, precis som alla andra pastejer och livsmedel, från människans behov (eller begär). Med den ekologiska har man förhoppningsvis sett till att minska negativa effekter på miljön och ha drägliga uppfödningsförhållanden för djuren. Det är det Pastejköket borde skriva på förpackningen. Men det låter väl inte lika trevligt.

Min djupaste respekt

2010-05-31T19:28:00.003+02:00

Just nu har jag inga meningar. Jag har bara känslor. Och den djupaste respekt och vördnad för följande ofattbart modiga människor:

Dror Feiler, Henning Mankell, Mattias Gardell, Edda Manga, Viktoria Strand, Mehmet Kaplan, Saman Ali, Ulf Carmesund, Henry Ascher, Kimberly Soto Aguayo och Amil Sarsour.

Maxantal eller inte i förskolans barngrupper

2010-05-30T21:21:00.007+02:00

Jag hann aldrig skriva något inlägg om förskolan i går, då både SvD och DN (inte hittat på nätet) tog upp barngruppernas storlek. DN med en artikel om att det inte är personaltäthet (dvs proportionen pedagoger-barn) som är det viktigaste, utan att det även spelar stor roll hur stora barngrupperna är i absoluta tal. SvD redogjorde för att moderaterna i Stockholm ville slopa taket för hur många barn man ska ha per grupp.

När jag nu satte mig för att skriva har moderaterna enligt SvD redan vänt och vill inte längre ta bort max-taket, åtminstone inte under kommande mandatperiod. Jag känner dock igen tongångarna från Förskolenämnden i Huddinge där man inte heller gärna diskuterar maxantal i absoluta tal, utan driver tesen att det viktiga är personaltätheten och hur man delar in avdelningen i mindre grupper, något som i DN motsägs både av Skolverket och psykologen Birgitta Lidholt. Lidholt lyfter fram barnens behov och att dessa inte tillgodoses i alltför stora grupper, men påpekar också att förskollärare är en av de yrkesgrupper som löper störst risk att drabbas av utmattningsdepression. Även om detta har flera skäl så underlättar knappast stora barngrupper arbetet.

Naturligtvis är inte allt frid och fröjd med "rätt" antal barn i barngruppen, annan kvalitetsgranskning måste också till, men det är en riktningsangivelse. Utan tak blir "allt" OK. Jag kan t ex konstatera att Huddinge åtminstone i de förskolor jag känner till ligger långt från Skolverkets rekommendationer om att 15 barn på 3 heltidstjänster är lagom för 3-5-åringarna, medan de yngre barnen behöver mindre grupper. Mina egna erfarenheter som förskoleföräldrar säger att det är vanligare med 15 barn per yngrebarnsgrupp med 3 personal och 20-21 för äldre barn. Och utöver barnens behov och personalens utsatthet för stress undrar jag hur smittospridning påverkas av ju fler barn man har per grupp. (Detta gäller kanske i ännu högre grad på fritidshemmen där det inte är ovanligt i Huddinge att man har 50-talet barn (eller fler) per fritidshemsavdelning - det är väl inte märkligt att t ex löss vandrar runt runt mellan barnen, för hur får man under en längre period 50 familjer att luskamma sina barn återkommande och samtidigt?! Och detta är våra barns och personalens arbetsmiljö!)

Också Pedagogiska magasinet har skrivit om svensk förskolas kvalitet (se Lärarnas nyheter) och när förhoppningen om att den bok som Lidholt bidragit till (tillsammans med Magnus Kihlbom och Gunilla Niss) ska skapa en konstruktiv diskussion om kvaliteten i förskolan. Vi får hoppas på det!

Biogas rena klimatmedicinen

2010-05-24T22:34:00.004+02:00

Biogas från gödsel ger 140 procent lägre utsläpp än bensin - det är alltså mer än klimatneutralt. Det visar en undersökning från Lunds tekniska högskola. Anledningen till att biogasen kan ge upphov till utsläpp som är mindre än noll är att när man gör biogas av gödseln ligger den inte i en gödselstack och pyr metan.

Den omdebatterade etanolen är enligt undersökningen klart bättre än bensin med 65 procent utsläpp, men alltså långt från biogasen.

Miljöpartiet i Huddinge går till val på en rejäl satsning på biogas i kommunen. Det handlar både om att vi ska få fart på produktionen av biogas och om att det ska finnas ett flertal tankställen för biogas i kommunen.

Nu gasar vi för ett grönare Huddinge!

Grön politik ger Sverige krisberedskap

2010-05-23T23:05:00.004+02:00

Världsekonomin är åter i gungning. Dagligen läser vi om problemen i Sydeuropa och Storbritannien. USA:s budgetunderskott överstiger vår fattningsförmåga och från Kina, ”världens tillväxtmotor”, rapporteras om stigande arbetslöshet.

Mycket talar för att den ekonomiska osäkerheten kommer att prägla den kommande valrörelsen. Politiska förstå-sig-påare och opinionsinstitut tycks vara överens om att detta i så fall kommer att gynna regeringen, som får chansen att framställa sig själva som det trygga och ansvarstagande alternativet.

Att ta ansvar skulle vara rusta Sverige. Göra oss redo att möta en framtid som kommer ställa krav på modernisering och omställning, för att klara såväl ekonomi och välfärd som klimat. Att satsa på forskning och utbildning så att människor kan ta sig an de utmaningar vi står inför. Att bryta vårt oljeberoende så att vi är redo den dag när oljepriset börjar skena på allvar. Att ersätta gammal enerigslukande teknik med ny, modern och snål.

Gör inte regeringen det här? Nej. De har ”tagit ansvar” genom att skrota klimatinvesteringsprogram och sänka skatter med lånade pengar.

Kommer de rödgröna göra det här? Ja, faktiskt, även om inriktningen kan bli ännu tydligare. Ju starkare grönt inflytande desto mer framtidsinriktad politik. Och desto bättre blir vår krisberedskap.

Svanberg om sannolikheten

2010-05-22T09:59:00.008+02:00

BP:s svenska VD Carl-Henrik Svanberg vågade sig igår äntligen på att kommentera den gigantiska oljekatastrofen i Mexikanska golfen. Var då? I aktuelltstudion? Nej, på Youtube förstås.

Svanberg spår att olyckan kommer förändra oljebranschen och jämför med kärnkraftsolyckan i Harrisburg 1979. Däremot vill han inte tillstå att det finns höga risker med att borra på stort djup. Han säger:

”Det finns 1.000 borrhål som är 1.000 meter djupa i Mexikanska golfen ... och det har inte skett nån explosion på åratal”.

Aha. Det kanske nästan är bra att det som hände i Mexikanska golfen har hänt, om det nu har gjort det. För då är ju sannolikheten att det skulle hända igen löjligt jätteliten.

Älskade Tage Danielsson, du behövs i vår tid.

Skit i skalbaggarna - men jag vill andas ren luft

2010-05-09T18:00:00.007+02:00

Idag skriver tre miljöpartister på Svenska dagbladets debattsida om vikten av att bevara de s.k. gröna kilarna, de tio sammanhängande grönområden där man kan vandra i nästan obruten natur från Stockholmsregionens centrala delar ut mot Östersjön och landsbygden.

De gröna kilarna är hotade. I den regionplan som landstinget förväntas anta i veckan offras exempelvis Hanvedenkilen som löper genom Huddinge. Detta för att ge plats åt Södertörnsleden.

Är detta verkligen ett problem? Är det inte mossigt och utvecklingsfientligt att snacka om skogar? Om en och annan utrotningshotad skalbagge skulle stryka med, är inte det ett rimligt pris för att vi ska slippa bilköer?`

För hundraelfte gången: Vi slipper inte bilköer genom vägbyggen. Tvärtom genererar nya vägar ny trafik och på sikt ännu längre köer. Och ärligt talat skiter jag i skalbaggarna. Däremot bryr jag mig om människor. Och även vi civiliserade och utvecklingsorienterade storstadsmänniskor behöver frisk luft, rent vatten och en rad andra tjänster som naturen ger oss.

Att värna de gröna kilarna handlar om att värna människan. Därför behövs många gröna röster i landstingsvalet i höst för att det vansinnesbeslut som sannolikt kommer fattas i veckan inte förverkligas. Slå in gröna kilar i sossars och borgares betongallians!

De rödgröna pekar ut riktningen

2010-05-02T18:34:00.005+02:00

De rödgröna drar ifrån i opinionsmätningarna. Samtidigt rapporteras att förtroendet för regeringen ökar. Motsägelsefullt kan tyckas. Men jag tycker inte att det är så konstigt. Regeringen har lyckats ganska bra med att måla upp bilden - sann eller falsk - av att man hanterat den ekonomiska krisen väl.

Nu handlar ett val inte främst om det som har gjorts, utan om hur man vill forma framtiden. Och medan de borgliga ägnar sig åt att vara i oppoisition mot oppositionen pekar de rödgröna ut riktningen för framtiden. För varje rödgrön överenskommelse som kommer blir det allt tydligare: de rödgröna utgör det moderna, framtidsinriktade regeringsalternativet. Ny kollektivtrafik, inte fler bilberoende. Smart energibesparing och förnybar energi, inte dyr och ineffektiv kärnkraft. Kunskap och utbildning, inte vatten och bröd för arbetslösa. Och så vidare.

Jag har tidigare reflekterat över hur de rödgröna vinner i opionionen så länge debatten handlar om politiskt innehåll. Nu ser vi det återigen. Och vi ser också hur de borgliga desperat tar till alla medel för att få diskussionen att handla om annat. Om vi som vill något med framtiden inte går i fällan, utan ihärdigt och energiskt, använder varje dag fram till den 19 september till att prata om vår politik - då kommer vi att vinna. Haka på, det är roligare om man är många.

Politik för smaklökarna

2010-04-24T19:33:00.004+02:00

Mat engagerar. Och mat är inte längre bara en fråga om receptutbyte. Mat är också politik. Igår skrev bl.a. miljöpartiets oppostionslandstingsråd Raymond Wigg i DN om hur maten på skolor och sjukhus kan bli både nyttig, god och ekologiskt hållbar. Idag ger språkröret Peter Eriksson ut en kokbok.

Jag har ägnat dagen åt att servera människor i Huddinge centrum en bulgursallad som inte bara var klimatsmart och hälsosam utan också fick huddingebornas smaklökar att jubla. En sak tycks alla vara överens om: Bra mat är viktigt!

Det är inte okej att kommuner och landsting serverar fabriksproducerad mat med tveksamt näringsinnehåll till dem som allra bäst behöver bra mat: unga, sjuka och gamla. De har alla rätt till hälsosam och ekologiskt hållbar mat som lagas från grunden. Därför ska miljöpartiets valrörelse dofta mat.