torsdag 29 augusti 2013

Är det verkligen Grekland som är problemet?

För politiker som bär ansvaret för hög arbetslöshet, växande klyftor och svajande ekonomi är det bekvämt att ha syndabockar att peka på. För Nordeuropas politiker har Grekland blivit den perfekta syndabocken. Trots att man är medskyldiga till den svåra situation som råder i demokratins hemland. När Tysklands förbundskansler Angela Merkel nu bedriver valrörelse genom att peka finger mot Grekland känns det hela högst obehagligt.

Grekland borde aldrig släppts in i Eurozonen, uttalade Angela Merkel härom dagen. I Sverige har inte minst Anders Borg använt Grekland för att få den svenska ekonomiska politiken att framstå som ansvarsfull. Självklart finns det interna problem i Grekland, både i form av korruption och skattebefrielser för de rika. Detta har drabbat det grekiska folket mycket hårt. Men ingen nordeuropeisk politiker vill prata om hur problemen i Sydeuropa hänger samman med den politik de själva står för.

Ingen talar om att vi skapat en ekonomi som kräver ständig tillväxt byggd på lån. I Grekland är det främst staten som skuldsatt sig, i Spanien har enskilda lockats att ta billiga lån. Hjulen ska snurra och bankerna ska göra miljardvinster.

Få låtsas heller om det faktum om att en stor del av det kapital som skuldsatt Sydeuropa strömmat från norra Europa. I den mycket sevärda SVT-dokumentären Lönesänkarna beskrivs hur den politik som i nordeuropeiska länder lett till allt högre vinster för företagen är en del av problemet. Bland annat med hjälp av skattesänkningar har krav på löneökningar kunnat pressas tillbaka och vinsterna skjutit i höjden under de senaste decennierna. Den inhemska efterfrågan har dämpats något medan exporten skjutit i höjden. Det har uppstått stora exportöverskott. Men ett exportöverskott i ett land är alltid ett exportunderskott någon annanstans – i det här fallet Sydeuropa. Samtidigt blir det då en massa kapital ”över” i nord som via de internationella kapitalmarknaderna hamnar i syd där exportunderskottet följaktligen skapat ett behov av kapital, för att kunna köpa mer än man säljer.

Sammanfattningsvis kan sägas att nord har blivit rikare på syds bekostnad, i både syd- och nord har löntagarna förlorat på kapitalägarnas bekostnad och i slutändan kan den här obalansen mellan nord- och syd bidra till att hela systemet vräks omkull. Att i Nordeuropa stå och peka finger mot Sydeuropa är varken rättvist eller konstruktivt. Mer välgörande vore en grundläggande diskussion om hur vi skulle kunna skapa en ekonomi som är såväl ekologiskt som socialt hållbar.

Rimligtvis är arbetstidsförkortningar ett viktigt inslag i en ny, sundare ekonomi. Det borde inte vara för mycket begärt att löntagarna fick tillbaka något av de jättevinster man skapat åt företagen genom att producera allt mer effektivt. Arbetstidsförkortning är ett sätt att åstadkomma det, samtidigt som fler får dela på jobben och konsumtionen hamnar på en mer hållbar nivå. I längden är det knappast någon som vinner på att företagen gör groteska vinster som blir till kapital på en orolig penningmarknad. Fortsätter vi bygga upp stora spänningar inom och mellan länder kan följderna inte bli annat än katastrofala.

onsdag 28 augusti 2013

Trafikstrategin - en papperstiger?

Tidigare under året antog Huddinges politiker en trafikstrategi, som syftar till att prioritera gång-, cykel och kollektivtrafik, på bekostnad av biltrafiken. Som miljöpartist var det lätt att jubla över detta radikala ställningstagande, som vi drivit under alla år. Tyvärr verkar alliansen i Huddinge inte särskilt övertygande i sin vilja att genomföra den egna strategin.

Med dagens kunskap om det hot mot vår välfärd som klimatförändringarna utgör, men också för att undvika en total trafikinfarkt i Stockholmsregionen, känns Huddinges trafikstrategi som en logisk utveckling. Äntligen hade vi ett gemensamt ställningstagande, tvärs över den politiska kartan, om att vi nu skulle ta tag i denna ödesfråga. Biltrafiken måste minska - dels för miljöns skull, men också för att de bilar som verkligen behövs ska kunna ta sig fram. Ett effektivt och hållbart transportsystem kan helt enkelt inte bygga på att varje person ska ta sig fram i en egen bil. Kollektivtrafik och cykel måste bli förstahandsval för arbetspendlare och bilen ett komplement där inget annat funkar. När det gäller godstransporter behöver så mycket som möjligt föras över från lastbilar till järnvägen.

Igår antog Huddinges miljönämnd svar på två stora infrastrukturremisser - en nationell plan och en länsplan för hur transportsystemet i Sverige respektive Stockholms län ska utvecklas under de kommande 20 åren. Mycket riktigt svarar miljönämnden att det bör finnas ett stort fokus på cykel och kollektivtrafik, samt ett ifrågasättande om de resurser som är planerade kommer att räcka till för att dessa färdsätt ska lyckas bli verkliga alternativ till bil- och lastbilstrafiken. Så långt var samtliga partier överens.

När man läser vidare i miljönämndens svar väcks dock frågetecken. De stora satsningarna som vi har framför oss tas upp en och en, och det blir smärtsamt tydligt att kommunens planering, trots de fina orden, fortsätter att utgå från det gamla tänkandet om stora trafikleder som prioriterade. Förbifart Stockholm ska genomföras till vilket pris som helst, trots att den äter upp de ekonomiska resurserna för möjlig kollektivtrafik i mer än 30 år framåt. Nedläggningen av planen på Södertörnsleden beklagas, och vägprojektet beskrivs som en förutsättning för fortsatt utveckling i Huddinge, speciellt då av den blivande regionala stadskärnan Flemingsberg. När vi kommer fram till planerna på nya spår för järnvägen genom Huddinge ändras dock tonen och dessa utbyggnadsplaner på hållbara transporter bemöts istället med att "ytterligare spår får inte begränsa denna utveckling utan alternativa sätt att tillgodose järnvägens kapacitetsbehov måste studeras exempelvis genom att spåren läggs i tunnel." Det nämns däremot inte om Huddinge kommun är beredd att skjuta till pengar för den enorma kostnadsökningen det skulle innebär att gräva ner samtliga järnvägsspår mellan Älvsjö och Flemingsberg i en tunnel. Däremot nämns också att järnvägen annars kan gå i andra sträckningar, utan att gå in på var dessa okända tomrum för framtida järnväg skulle kunna finnas.

Huddinge kommun ska alltså prioritera kollektivtrafik och godstransporter på järnväg, genom att insistera på att bygga ut infrastrukturen för bilar och lastbilar, och sätta käppar i hjulen för utvecklingen av järnvägen. Det håller inte. Det är inte hållbart att förespråka en sak, och samtidigt verka för motsatsen. Tyvärr var Miljöpartiet det enda parti som reserverade sig mot denna motsägelsefulla politik i miljönämnden.

Samma remisser kommer tas upp i samhällsbyggnadsnämnden på torsdag, och senare i kommunstyrelsen. Kommer alliansen hinna tänka nytt tills dess?

Den nationella planen, och miljöförvaltningens svar hittar du här.
Länsplanen, och miljöförvaltningens svar hittar du här.
Då planerna för Huddinges del handlar i stor utsträckning om samma satsningar, så är också svaren från förvaltningen i stort sett identiska.

söndag 25 augusti 2013

Tyskland visar vägen i energiomställningen

Om tio år ska kärnkraften vara avvecklad i Tyskland – det sjunde mest energiförbrukande landet i världen. Omöjligt att uppnå utan att öka användningen av fossila bränslen, att döma av den svenska debatten. Inte alls visar verkligheten. Där växer nu de förnybara energikällorna fram i rasande fart när kärnkraftverken slår igen, utan att fossilenergin totalt sett ökar – även om svenska statliga bolag öppnar nya kolkraftverk.

Inte minst är det den småskaliga solenergin som väller fram på bred front. Medel-Müller har satt solpaneler på taket – och ser fram emot att spara stora pengar på det. Ersättningen per kilowattimme som producenterna får är fastställd för 20 år framåt, vilket också gör bankerna trygga med att bevilja lån. Dessuotm har elen från sol och vind företräde i kraftnäten. När det finns överskott på el är det kol- och kärnkraftverket som får lätta på gasen.

Det tyska exemplet visar på vikten av en tydlig politisk vilja. Vi kan få se samma utveckling i Sverige. Men då måste politikerna tydligt deklarera att kärnkraften ska bort och formulera långsiktiga spelregler som främjar det förnybara.

Läs mer eller lyssna på Vetenskapsradion klotets webbplats.

torsdag 22 augusti 2013

”Alliansens Sverige är en förarlös bil”

Alliansen har gjort Sverige till en förarlös bil. Det konstaterade språkröret Åsa Romson när hon sommartalade på Medborgarplatsen i Stockholm idag. Med jobbskatteavdrag ett, två, tre, fyra, fem förser man medel- och höginkomsttagare med mer pengar i plånboken, men saknar visioner för hur vi ska ta oss ur klimatkris, jobbkris och välfärdskris.

Är nya jobbskatteavdrag det som Sverige behöver när allt fler ger upp hoppet om att någonsin få ett jobb? När människor låter bli att ställa sig i bostadskö för att de tänker att det ändå inte är någon idé? När landsändar och bostadsområden töms på framtidstro och fylls av känslan av att vara åsidostatt?

Är ett par hundra mer i månaden vad vi längtar efter när var åttonde elev går ut grundskolan utan behörighet till gymnasiet? När barnmorskor får avstå från såväl lunch som toalettbesök på grund av underbemanning? När rapporterna om vanvård av äldre kommer som ett brev på posten efter år av nedskärningar?

Är skattetrycket den stora framtidsutmaningen när isarna smälter? När tågen står still, rälsen vittrar sönder och järnvägsarbetarna varnar för säkerhetsrisker till följd av det eftersatta underhållet? När Sverige missar 14 av 16 miljömål och inte längre är ett föregångsland?

Sverige behöver en riktning. Sverige behöver en regering som vet vart den vill. Därför är jag glad att Miljöpartiet säger bestämt nej till ytterligareskattesänkningar för att kunna investera i jobb, klimat och välfärd. Det är hög tid att bygga ett samhälle igen.

söndag 18 augusti 2013

Skolkonkurser föräldrarnas ansvar?

Begär ut bokslut innan du sätter dina barn i en friskola. Det rådet får föräldrar av skolinspektionen efter att JB-koncernens konkurs tvingat tusentals elever att byta skola. Nej, nu får det väl räcka ändå? Nu måste gränsen ha passerats för hur mycket man vältra över samhällsproblem på enskilda individer. Nu är det tid för politik. Inte minst är det hög tid att sätta stopp för vinstdrivande företag i välfärden.

Skolinspektionen konstaterar att de själva inte har den kompetens de behöver för att kunna bedöma skolornas ekonomi. Men käcka uppmaningar till föräldrar om att vara kritiska och frågvisa drar man sig inte för, även om man harklande tillstår att det inte är lika enkelt för alla föräldrar att agera jobbiga kunder.

Jag kräks. Jag vill inte vara kund. Jag vill vara medborgare i ett land där vi kan lita på att alla skolor är bra skolor. Jag vill ha ett samhälle där vi löser problem gemensamt, inte ett där arbetslöshet blir ett problem endast för den arbetslöse, miljöproblem blir en samvetsfråga för ensamma konsumenter och skolkonkurser något som drabbar slarviga familjer som inte haft koll på bokföringen. Politik vill jag ha. En politik som bygger ett samhälle. Som rustar välfärden och sätter stopp för de vinstuttag som dränerar våra gemensamma resurser och urholkar kvaliteten i vård och skola.

Det är utmärkt att vänsterledaren Jonas Sjöstedt spelar så högt i vinstfrågan och gång på gång upprepar att man inte sätter sig i en regering som ”fortsätter privatiseringspolitiken”. Kanske kommer Stefan Löfven med illa dold lättnad låta sig köras över av vänstern. På så sätt kan han blidka den massiva opinion av socialdemokratiska väljare och gräsrötter som liksom folket i övrigt fått nog av det slöseri med skattemedel som vinsterna innebär.

fredag 16 augusti 2013

På väg mot human flyktingpolitik

Få saker gör mig mer hoppfull om det här landets framtid som det sjudande engagemang som finns för en human flyktingpolitik. Idag samlades hundratals människor på Medborgarplatsen i Stockholm när Asylstafetten gick i mål. Ett antal envisa, uthålliga människor har gått de 73 milen från Malmö och åtskilliga har anslutit sig längs med vägen för att uppmärksamma att svensk flyktingpolitik har långt kvar till anständighet.

Det arbete asylrörelsen uträttar runt om i Sverige kan inte nog lovprisas. För det första finns asylgrupperna till hands för de människor som hör till de allra mest utsatta. De stöder asylsökande och papperslösa med allt från att hitta en bra advokat till skjuta till pengar när det fattas för medicin eller mat. De stöttar och lyssnar på människor som det svenska samhället gjort nära nog rättslösa.
För det andra sätter asylgrupperna ljuset på den politik som innebär att människor sänds tillbaka till ständig skräck för att utsättas för våld, tortyr eller dödsstraff för att de tillhör fel folkgrupp, har fel åsikter eller är kära i fel personer. Genom att hålla den diskussionen levande kan steg tas i rätt riktning. Genom att sprida kunskap om hur svensk flyktingpolitik ser ut tillåts Sverigedemokraterna inte styra den migrationspolitiska debatten. En majoritet av svenska folket har trots allt solidariteten i ryggmärgen – vi behöver bara påminnas i bland.
 
Imorgon avslutas Asylstafetten med bland annat seminarier och festligheter – läs mer här.
 

P.S. Appropå mänskliga rättigheter - Heja Emma Green Tregaro! D.S

söndag 11 augusti 2013

Vad har MP och FP gemensamt?

Har tvingat mig igenom major Björklunds sommartal. Försöker förtvivlat förstå de som talar om Folkpartiet som en möjlig samarbetspartner för Miljöpartiet på riksplanet efter valet. Letar förgäves efter ett enda politikområde där förutsättningarna för genomslag för grön politik skulle vara bättre med Folkpartiet än genom ett samarbete vänsterut. Jag avskyr när jag inte fattar. Så snälla: ring mig, du som ser beröringspunkterna mellan MP och FP.

Det här har jag förstått av Folkpartiets politik: De gapar om att bygga ny kärnkraft samtidigt som hundratals ton radioaktivt vatten dagligen pumpas ut i Stilla havet från det havererade kraftverket i Fukushima, med oöverblickbara konsekvenser för ekosystem och fiske. De svarar lik förbaskat ”KÄRNKRAFT” när de avkrävs svar på hur man löser klimatfrågan. De vill driva Sverige in i Nato och därmed tvinga fram en rejäl upprustning av försvaret, riskera att kasta in Sverige i folkrättsvidrig krigsföring och göra det än mer avlägset med en självständig svensk utrikespolitik. De ropar fritt fram till alla riskkapitalister som vill tjäna pengar på svensk välfärd. De tror att kunskapsnivån i Sverige ökar om den som är trött på skolan bara slipper undervisning på gymnasiet. De har ivrigt hejat på det moderata arbetslinjeprojekt som inte skapat jobb, men varit lyckosamt med att göra människor otrygga, fogliga och tysta.

På alla dessa för Miljöpartet mycket centrala områden har Folkpartiet en politik som går helt på tvärs med gröna idéer. Det handlar inte om att MP och FP vill gå olika långt, i olika takt. Man vill helt enkelt helt olika. Så om grunden för ett samarbete inte handlar om klimat, energi, arbetsmarknad, Sveriges roll i världen, välfärd eller skola – vad handlar det om? Snälla, berätta du som begriper!

Till saken hör att på samtliga dessa områden finns däremot klara beröringspunkter med Vänsterpartiet. V är som bekant det enda partiet som i likhet MP-kongressen i våras vill sätta stopp för vinster i välfärden och som vill sänka arbetstiden. Kärnkraftmotståndet sitter i ryggmärgen och de är ensamma om att kunna mäta sig med de gröna när det handlar om klimatinvesteringar. Och inte minst viktigt: de har alltid konsekvent stått upp för en human flyktingpolitik.

Att som den gröna partiledningen inte kunna välja mellan V och FP känns mot den här bakgrunden inte seriöst. Miljöpartiet måste vara ett parti för människor som vill förändra Sverige. Att då ge legimitet åt ett batongparti som tror att 60-talets kärnkraftsdrömmande energipolitik, 50-talets klassegregerade skola och 20-talets arbetstagarfientliga arbetsmarknadspolitik är svaret på Sveriges framtidsutmaningar stärker knappast trovärdigheten för ett grönt parti med anspråk på mandat för att bygga ett modernare Sverige.

Jag kan inte se att den öppna dörren högerut är något annat än taktiserande av ett slag som jag tycker att vi i vårt parti ska hålla oss för goda för. Att partiledningen på allvar ser Folkpartiet som en tänkbar samarbetspartner har jag mycket svårt att tänka mig. Jag utgår från att Fridolin och Romson inser att man med ett sådant samarbete skulle riskera en massflykt av både väljare och medlemmar. Om jag nu inte råkat missa något väldigt centralt i Folkpartiets politik, då ser jag alltså fram emot upplysning. För att undvika missförstånd vill jag också noga påpeka att det här inlägget uteslutande handlar om rikspolitik. Lokalt kan förutsättningarna vara mycket olika.

Fler som bloggar: Birger Schlaug

fredag 9 augusti 2013

Hur bygger vi en ekonomi som håller?

Vi måste bygga en ny ekonomi. Den ekonomi som är beroende av tillväxt är helt ohållbar inte minst eftersom den förbrukar mer naturresurser än vi förfogar över och leder till större koldioxidutsläpp än vad planeten klarar. Detta var vad jag försökte visa i onsdagens inlägg. Idag ställer jag frågan hur en ny ekonomi kan se ut. Och hur ska vi klara av att växla ner och skapa en mindre ekonomi med mindre konsumtion och samtidigt få resurser till att göra de massiva investeringar i ny teknik som också krävs för ett hållbart samhälle? Jag lovar inga färdiga svar. Men jag lovar att ställa frågorna om och om igen tills det är dessa frågor mänsklighetens samlade hjärnor ägnar sig åt att söka svaret på.

Vad är jag för ett bortskämt yngel som sitter och gapar över att ekonomin trots allt ännu växer? Vill jag ha recession och se människor kastas ut i hopplöshet och massarbetslöshet? Nej. Men det är just det vi gång på gång tvingas göra i en tillväxtberoende ekonomi. Förr eller senare spricker bubblorna och de hjul som alltid måste snurra stannar. Amerikanerna tog under 00-talet lydigt lån efter lån för att kunna upprätthålla konsumtionen, men till slut var kraschen oundviklig. Spanjorerna tvingades sedan i samma fälla. I Grekland är det statens skulder som till slut blivit övermäktiga. Hur länge den svenska ekonomin hålls någorlunda uppe är det ingen som vet, men skuldsättningen (om man lägger ihop privata och offentliga skulder) är lika stor som i Grekland.
 
Kanske finns det ett sätt att både dra ner på den konsumtion som hotar livet på jorden och att undvika de kriser med förödande sociala konsekvenser vi ser utspela sig när tillväxten dalar. Kanske är det dags att korta arbetstiden. Istället för att människor drabbas av arbetslöshet och samhället av social oro när ekonomin bromsar in kan vi dela på de jobb som finns. Om ekonomin skulle växa under en period kan vi arbeta lite mer igen. I ett slag har vi fått ett mer stabilt, mer ekologiskt hållbart och mer rättvist samhälle där utrymmet för konsumtion är mindre, men där det finns desto mer plats för relationer, eftertanke, idrott och kultur.

Den kanske allra knepigaste frågan vi har att brottas med är den om hur vi får resurser till investeringar samtidigt som vi sänker takten i ekonomin och konsumerar mindre. Hur får vi stålar till alla vindkraftverk, solpaneler och all räls om inte hjulen fortsätter att snurra fortfortfort? Som Tim Jackson argumenterar för i mycket läsvärda Välfärd utan tillväxt behöver vi gå från dagens ekonomi byggd på lån och konsumtion till en ekonomi som är betydligt mer inriktad på sparande och investeringar. Det säger sig självt att det inte håller i längden att hålla de ekonomiska hjulen snurrande genom att ideligen pumpa ut nya pengar genom lån som folk ska lockas ta med hjälp av låga räntor, räntebidrag och andra morötter.

Hur vi förverkligar skiftet från lån och konsumtion till sparande och investeringar och hur vi ser till att sparandet och investerandet inriktas mot en grön omställning är nästa tiotusenkronorsfråga. Klart är att det kräver en mycket stark politisk vilja. Politiken måste börja ta plats igen, på marknadens bekostnad. Krafterna som håller emot är naturligtvis mäktiga. Men i spåren av de kriser vi ännu bara är i början av bör stora förändringar bli möjliga. Låt oss ta chansen att bygga något nytt. Kanske något mindre storslaget, men mer robust. Vad tror du? Hur bygger vi något som håller i längden?


Som enskild individ kan man gå före och spara pengar i Ekobanken. Då används sparpengarna till exempelvis till produktion av förnyelsebar energi.

onsdag 7 augusti 2013

Välfärd utan tillväxt

Diverse ekonomiska rapporter duggar tätt nu. Som för det mesta. Här om dagen berättades om ”inköpschefsindex” som tyder på tillväxt i tjänstesektorn, idag rapporteras om hur den amerikanska exporten överträffat förväntningarna. Siffrorna presenteras ungefär som sportresultat, sällan med tillsammans med någon sorts analys. Aldrig någonsin med en antydan om att det skulle vara möjligt att ifrågasätta att mer alltid är bättre. Inte ett endaste knyst någonstans (åtminstone inte när SvD:s lysande undantag Andreas Cervenka har semester) om att fler konsumerade varor och tjänster idag kanske snarare bäddar för djup fattigdom imorgon – när naturresurserna sinar och klimatet skenar.

Jag undrar hur man gör för att undgå att bli galen i den störtflod av information som sköljer över oss utan att för en enda sekund lämna utrymme för eftertanke. Hur man gör för att låta bli att gå ut på balkongen och gallskrika ut de frågor som konsekvent undviks i de medier som gör anspråk på att berätta om tillståndet i världen. HALLÅ! Kan ett jordklot som redan går på knäna palla ännu mer konsumtion? Om inte - hur kan vi bygga en ekonomi som inte är beroende av tillväxt?

Det är onekligen lockande att tro på de som säger att vi går mot en samhälle där vi kommer förbruka mindre naturresuser och släppa ut mindre koldioxid samtidigt som ekonomin kommer fortsätta att växa. Tanken bygger på att ekonomin blir mer inriktad på tjänster och mindre på varor och att de varor som även framgent prackas på oss kommer att tillverkas mycket mer effektivt, med mindre utsläpp som följd.

Men den som hävdar att ekonomisk tillväxt går att förena med ekologisk hållbarhet har mycket att bevisa. Hur emotståndlig tanken om att ny teknik och nya konsumtionsmönster fixar omställningen till ett hållbart samhälle än är, så är det extremt svårt att hitta stöd för den i verkligheten. Professor Tim Jackson gör fullständigt mos av dessa drömmar i boken Välfärd utan tillväxt skulle jag vilja påstå, även om han själv har ett mer ödmjukt sätt att uttrycka sig.

Jackson konstaterar visserligen att ekonomin är något mindre ”kolintensiv” idag än för 30 år sedan. 1980 gav varje dollar i världsekonomin upphov till ett kilo koldioxid. 2006 gick det istället 770 gram koldioxid på varje dollar. Men samtidigt som kolintensiteten har sjunkit med knappt 25 procent har världsekonomin under samma period vuxit med över 400 procent och utsläppen alltså mer än tredubblats. För att nå de utsläppsnivåer FN:s klimatpanel menar är hållbara år 2050 – då FN räknar med att vi är 9 miljarder människor på jorden – krävs att kolintenisiteten minskar med minst 95 procent om världsekonomin ska fortsätta växa i samma takt som idag. Snällt räknat. Kort sagt: vi är idag inte ens nästan nära en hållbar utveckling.

Optimisten invänder att det är de rikaste industriländerna man ska titta på för att få ett hum om hur en ljusnande framtid kan te sig. Titta på Sverige, här har vi förenat en stadig tillväxt med utsläppsminskningar. Problemet är bara att utsläppsstatisken är djupt missvisande om vi vill förstå hur vår livsstil påverkar planeten. I statistiktabellerna – som bygger på det som produceras i ett land, inte det som konsumeras – kunde vi exempelvis stoltsera med att ha minskat våra koldioxidutsläpp med 9 procent mellan 1990 och 2008. Inte i närheten av de utsläppsminskningar som krävs, men ändå en minskning. Men när man räknar in utsläpp som importerade varor orsakat tar det roliga slut. Då ökade Sveriges utsläpp istället med 17 procent. 

Så här kan man hålla på och rabbla siffor in i evigheten. Men jag ska inte göra mer våld på mina läsare än jag redan gjort. För den som vill finns mer pedagogiskt presenterade siffor och räkneexempel att smaska på i Jacksons bok. Jag hoppas min poäng redan nått fram: att vi måste bygga en ekonomi som kan ge oss det vi behöver för att må bra utan tillväxt. Det är vad vi ska samla all mänsklig tankeförmåga kring. Att förlita sig på teknisk utveckling förefaller inte vara något annat än självbedrägeri. Visst har 2000-talet gett oss bilar som förbrukar mindre bränsle och elektroniska prylar som drar mindre ström. Men vad gör vi med pengarna som blir över genom effektiveringarna? Jo, som de duktiga medborgare vi är ser vi till att hålla tillväxten uppe och flyger till Thailand eller proppar shoppingpåsarna fulla med prylar och kläder.

Vi behöver alltså en ny sorts ekonomi, om det ska bli några fler generationer på jorden. På fredag ska jag med Tim Jacksons hjälp fundera vidare på hur en sådan kan se ut.

lördag 3 augusti 2013

Happy pride!

Dags för Prideparad. Vi tar gatorna i besittning för att uppleva en explosion i färg och glädje över liv och kärlek. Men också för att påminna om att kampen för mänskliga rättigheter måste fortsätta såväl globalt som i kvarteret där vi bor.

Under Prideveckan har mycket fokus legat på situationen för HBTQ-personer i Ryssland. På goda grunder. Fientligheten mot HBTQ-personer tar sig där allt otäckare uttryck. Gårdagens besked om att lagen som förbjuder ”homosexuell propaganda” inte kommer att tillämpas mot tävlande i vinter-OS nästa år är en klen tröst för de ryska HBTQ-personer som dagligen utsätts för angrepp och lagstödd diskriminering. Men om idrottare och ledare tar chansen skulle OS kunna bli till en manifestation för mänskliga rättigheter. Vad säger till exempel SOK om att förse tävlingsdräkterna med regnbågsflaggor? För visst är idrott alltid politik, frågan är bara på vems villkor.

Samtidigt får vi inte tro att kampen är färdig på hemmaplan för att gatorna idag förvandlas till ett böljande hav av regnbågsflaggor. Normerna som förutsätter heterosexuell tvåsamhet är djupt rotade. Vi måste göra allt vi kan för att rucka på de normerna och under tiden se till att frizonerna är så vida och många som möjligt. Miljöpartiet iStockholms stads förslag i veckan om att succesivt HBT-certifiera i princip all kommunal verksamhet är därför utmärkt. Oavsett om du har dina barn på en förskola, är en ung person som vänder dig till skolhälsovården eller flyttar till ett äldreboende i slutet av livet ska du känna dig trygg med att mötas av personal som utbildats för att möta dig som individ, utan att sitta fast i förlegade normer kring kön och sexualitet. När Huddinge kommunfullmäktige sammanträder igen i höst planerar jag att lägga en liknande motion.

Imorgon kavlar vi upp armarna. Men idag är det fest. Happy Pride!

Fler som bloggar: Jens Fagerlind  Bengt Held