söndag 30 december 2012

Hjälp MP tala klarspråk om köttet

Miljöpartiet håller på att ta fram ett nytt partiprogram. I en tid när såväl ekonomiska som ekologiska system rasar samman finns det gott om skäl att vara tydlig med behovet av kursändring för mänskligheten. Som partiprogramsombud för MP Huddinge kommer jag därför att arbeta för att utkastet till partiprogram ska vässas på viktiga punkter. En sådan viktig punkt är köttkonsumtionen.

Köttet är globalt den allra största klimatboven. Då måste naturligtvis Miljöpartiet ta köttkonsumtionen på största allvar om man vill vara trovärdiga i klimatfrågan. Det krävs politiskt ansvarstagande. Det duger inte att göra det till en fråga om vars och ens moraliska ställningstagande. Köttskatt eller andra former av ekonomiska styrmedel måste till.

I utkastet till partiprogram står nu följande under kapitel 3.3. Klimat, stycke 4:

För att klara klimatmålen måste takten i den miljötekniska utvecklingen snabbas på ytterligare. Men det räcker inte. Det krävs också en samhällsomställning och ändrade beteendemönster. Konsumtion som är starkt klimatpåverkande måste minska. Politiska insatser kan tillsammans med ett civilt engagemang samverka för en mer hållbar livsstil. En sådan livsstilsförändring kommer se olika ut för olika människor. Med ökade möjligheter att resa mer miljövänligt, handla mer lokalt producerat, äta mer vegetarisk mat, energieffektivisera hemmet och konsumera färre klimatpåverkande prylar, ökar möjligheten att leva ett gott liv inom de ramar miljön sätter.

Här är mitt förslag till skrivning:

För att klara klimatmålen måste takten i den miljötekniska utvecklingen snabbas på ytterligare. Men det räcker inte. Det krävs också en samhällsomställning och ändrade beteendemönster. Politiken ska utformas så att det blir billigt och enkelt att leva på ett mer hållbart sätt. Med hjälp av ekonomiska styrmedel och andra politiska insatser ska konsumtionen av kött och klimatpåverkande prylar minska. Miljövänligt resande, energieffektivisering och lokal produktion ska stimuleras. På så sätt ökar människors möjligheter att leva ett gott liv inom de ramar miljön sätter.

Vad tycker du? Kommentera gärna! Oavsett om du är medlem i Miljöpartiet eller inte kan du här också formulera egna och stödja andras förslag till skrivningar. Men dröj inte för länge! Den 6 januari stängs den digitala mötesplatsen.

Läs också: Södertäljeperspektiv där Karin Reuterswärd skriver att politik är att våga. Hans lilla Grönas nyårsönskning om återuppväckta politiska ideologier.

lördag 29 december 2012

Förskolebristen resultat av dålig politik

Det råder akut brist på förskoleplatser i Huddinge. Många barn och föräldrar kommer att få resa långt till förskolan och andra riskerar att bli helt utan plats. För att komma till rätta med problemen krävs en politisk kursomläggning i Huddinge. Barn måste prioriteras före industri och handel.

Kommunen förklarar situationen med brist på mark att bygga förskolor på. Men markbristen är inte ett öde som drabbat kommunen. Den är resultatet av den förda politiken. Den borgliga majoriteten har allt för lättvindigt sålt mark. Industrier och köpcentrum har satts före behovet av kommunal service. För att långsiktigt lösa situationenen måste kommunen bättre värna sin mark. Miljöpartiet ser gärna att kommunen också köper mark som kan användas för förskolor och annan välfärdsverksamhet. Barnen först – kommersen sist!

torsdag 20 december 2012

Mitt i undergången – seger för mänskligheten

Miljön och mänskligheten har vunnit en viktig seger! Igår fattade EU:s fiskeutskott nämligen beslut som innebär ett viktigt steg på vägen mot att rädda den fisk som hotas från utplåning i våra hav. Enligt beslutet ska fiskekvoterna i framtiden sättas utifrån vad bestånden klarar av för att vara livskraftiga. Kvoterna ska regleras i fleråriga planer istället för bara ett år i taget som idag. Detta för att undvika den ständiga huggsexa om kvoterna som idag allt som oftast slutar med seger för fiskelobbyn. Stor del i framgången för fisken och människan har Miljöpartiets EU-parlmentariker Isabella Lövin som arbetat oerhört hårt och konsekvent att få EU-kolossen att inse nödvändigheten av en ny fiskepolitik.

Beskedet från Bryssel är särskilt viktigt i den tid av undergångsstämning vi lever i. Jag tänker inte främst på oron över att Mayakalendern sägs ta slut imorgon (från och med i morgon är det för övrigt tomt även i min egen almenacka, men det uttolkar jag inte som armagedon utan tvärtom som jullov). Snarare syftar jag på de allt svartare rapporter om tillståndet för planeten som sköljer över oss, däribland Världsbankens larm nyligen om risk för fyra graders global uppvärmning till 2060. Därför tänker jag att det är särskilt viktigt att uppmärksamma också det som trots allt går åt rätt håll. Beskedet om en ny fiskepolitik hör definitivt dit. Tack snälla Isabella Lövin för hopp i juletid. Kanske är det inte undergången som väntar. Kanske befinner vi oss bara vid mänsklighetens vintersolstånd.

söndag 16 december 2012

Centern vågar drömma

Håll i dig nu. Här kommer något som aldrig tidigare hamrats fram på mitt tangentbord: Ett positivt inlägg om Centerpartiet. För första första gången under åtminstone den här mandatperioden får ett riksdagsparti medialt genomslag med ett förslag som kan kallas visionärt. Och det är det just Centern av alla som är avsändaren. I förslaget till nytt idéprogram förs nämligen idén om fri invandring fram. Jag kan inte annat än applådera – både över att partiet så tydligt lyfter fram invandring som något positivt för vårt land och över att man vågar drömma lite och levererar ett radikalt förslag i en annars allt sömnigare och mer teknokratisk inrikespolitisk debatt.

Den som känner mig vet att jag sällan är helt utan invändningar. Inte heller nu. Den argumentation man använder finns all anledning att ifrågasätta. Enligt ideprogramsgruppens ordförande Per Ankarsjö ”finns ett väldigt stort behov av arbetskraft i vissa typer av jobb som svenskar inte vill ha”. Invandrare ska alltså komma hit för att ta jobb med låg lön och låg status, som många infödda svenskar ratar. Det är lätt att konstatera att det många gånger fungerar så idag. Men till skillnad från Ankarsjö tycker jag att klassklyftor ska bekämpas.

Den grumliga argumentationen förtar inte min glädje över att Centern vågar befatta sig med en vision. Jag står gärna på samma sida som Ankarsjö när det handlar om att slåss för öppnare gränser. Det hindrar inte att jag hatar det klassamhälle han försvarar och att jag avfärdar hans arbetsmarknadspolitik som leder till att människor med små resurser utnyttjas.

Fler som bloggar: Birger Schlaug, Röda Malmö

söndag 9 december 2012

Myten om klimatsmart kärnkraft

Klimattoppmötet i Doha är över och den väntade katastrofen ett faktum. Man är så långt ifrån de nödvändiga besluten att man kan ifrågasätta poängen med att överhuvud taget arrangera klimattoppmöten. Här hemma rapporterar Aftonbladet att den svenska regeringen inte räknar med en fullständig omställning till förnybar energi. I veckan presenteras underlaget till ”Färdplan 2050”, Sveriges långsiktiga klimatpolitik. Där utgår man från att Sverige har lika mycket kärnkraft 2050 som idag. Logiskt, menar Jan Björklund och andra kärnkraftskramare som ivrigt odlar myten om att kärnkraft är del av lösningen av klimatfrågan. En myt som det är hög tid att slå hål på.

Att kärnkraften skulle vara fossilfri är helt enkelt inte sant. Vid såväl brytning som upparbetning av uran går det åt olja. Dessutom är den hårt subventionerade kärnkraften en bromskloss på utbyggnaden av förnybar energi. Att regeringen vill bygga fast oss i ett system som bygger på en ändlig resurs kan därför knappast glädja någon mer än kärnkraftslobbyn.

I Oskarshamns kärnkraftverk står en reaktor still. Strålskyddsmyndigheten ansåg säkerhetsbristerna vara så stora att man tog till den extremt ovanliga åtgärden att tvångsstoppa en reaktor. Tack vare vårt sårbara energisystem som bygger på storskalig kärnkraft riskerar vi nu få brist på el i vinter. Vi kan bara hoppas att det kan bli en välbehövlig väckarklocka som får oss att se behovet av en ny modern energipolitik. Då behövs en grön offensiv i debatten som kan slå hål på de myter som frodas om kärnkraftens "nödvändighet".

Fler som bloggar: Hans Wåhlberg (MP), Birger Schlaug

tisdag 4 december 2012

SDs stöd ett symptom på sjukdomen utanförskap

Den bruna högerns kostymklädda fasad har fått väldigt mycket uppmärksamhet den senaste tiden och knappast någon i Sverige lär ha missat hur riksdagsledamöter för SD beväpnat sig med järnrör i ett rasistiskt motiverat bråk. Samtidigt tycks stödet för SD orubbat av dessa veckor av turbulens, där skandalerna avlöst varandra. Såväl journalister som politiker har avlöst varandra med att vara förvånandsvärt förvånande.

Det sitter visserligen en bit inne att erkänna det, men den bästa och mest träffsäkra kommentaren till detta fenomen som jag uppfattat i den mediala störtfloden kom från Anders Björck (M), som jag extremt sällan brukar hålla med. I någon av alla morgonsoffor leverade han svaret att SD är ett missnöjesparti och för ett sådant finns det inget bättre än att bli attackerad av etablissemanget. Ett sådant parti arbetar medvetet och enträget på att odla sin egen offerstämpel och att få ett sådant här drev serverat är rena julafton för ett parti vars hela existens bygger på ett självpåtaget martyrskap.

Även om analysen är klockren så kanske den inte är tillfredsställande. Vi ställer oss upprepat frågan "men varför, VARFÖR, ser inte väljarna igenom SDs fasad ens när rasismen visas upp på bästa sändningstid, med bildbevis och allt?". För att finna svaret tror jag vi måste granska våra egna glasögon - hur vi ser på världen och på det vi sysslar med.

Politik ses av de flesta inom de demokratiskt lagda partierna och hos majoriteten av den seriösa journalistkåren som en intellektuell verksamhet. Vi granskar samhällsproblem och vi debatterar lösningar och söker stöd hos väljarna för dessa. Ett problem som granskats och debatterats friskt är till exempel att ett parti med uppenbart rasistiska värderingar växer så pass mycket att de kommit in i riksdagen. Vi försöker febrilt hitta den rationella orsaken och den minst lika rationella lösningen. Ska vi ta debatten eller tysta ihjäl? Ska vi köpa deras problembeskrivning men erbjuda en annan lösning? Eller ska vi rent av anamma bitar av deras politik för att neutralisera partiets stöd?

Jag tror att alla dessa frågeställningar bygger på en naiv syn på politikens rationalitet och alla dessa strategier kan vara dömda att misslyckas. Ett missnöjesparti är inte rationellt. Det mobiliserar inte stöd med hjälp av rationella argument eller samhällsförändrande visioner. Det mobiliserar utifrån en känsla av att vara utanför, att det är någonting som är fel på etablissemanget och att någon behöver röra om i grytan, strunt samma i hur, varför eller vad det leder till.

Men Sverigedemokraterna är inte bara ett missnöjesparti, och här skiljer de sig från sina föregångare i Ny Demokrati. Sverigedemokraterna är också ett fascistiskt parti. Fascismen är i sig en anti-intellektuell ideologi vars världssyn bygger på en känsla av en svunnen guldera då allt var bra, som sedan har förfallit, degenererats, förvanskats av en intellektuell elit. Det är upp till fascisterna, som är de enda som "sett ljuset" att väcka nationen och rädda nationen från undergång. Om detta sker med våld, som i till exempel Pinochets Chile, eller med brett folkligt stöd, det är av mindre betydelse. Målet helgar medlen.

För att få ett brett folkligt stöd behöver fascismen den explosiva laddningen som endast riktigt dåliga tider kan leverera. Det är när fascismen kan dra nytta av missnöjesröster som den har möjlighet till ökat väljarstöd. Det är ingen slump att Hitler kunde få över 30 % av tyska väljare med sig under den värsta ekonomiska depression som Europa då hade upplevt i modern tid. Det är heller ingen slump att det enda land i Europa som idag har ett öppet nazistiskt parti i sitt parlament är krisens Grekland. Och det är ingen slump att Sverigedemokraternas stöd ökar i ett Sverige med hög arbetslöshet och där regeringens recept bygger på att öka klyftorna, försämra trygghetssystemen och därmed öka utanförskapet.

Det är inte så att 30-talets tyskar var mer antisemitiska än övriga européer, eller att dagens greker för den delen skulle vara det. Det är inte heller så att svenskar idag är mer rasistiska än före 2006. Det är när samhället drabbas av sjukdomen utanförskap och känslan av hopplöshet som den fascistiska infektionen får bäst möjlighet att bita sig fast och växa. Ju extremare utanförskap, dessto extremare blir missnöjesreaktionen. Och inget enar ett allmänt missnöje lika effektivt som en syndabock. Om det är judar, muslimer eller "kulturmarxister" spelar mindre roll. Det viktigaste är att allt som är fel är någon annans fel. Att argumenten inte håller för en intellektuell, kritisk granskning spelar inte heller roll. Det är känslan av att allt är åt helvete och det är "deras" fel som mobiliserar.

Jag är övertygad om att endast en liten klick av Sverigedemokraternas väljare är fascister. Det är den kategorin som hängt med partiet sedan man kallade sig Bevara Sverige Svenskt och man skanderade "Sverige åt svenskarna - sha la la la la". Nu skanderar man det oskyldigare "Jimmie Åkesson - sha la la la la", men järngänget är det samma. Väljarna däremot har man endast fått genom att klä sig i kostym, putsa retoriken och försöka framstå som ett respektabelt parti som vanliga missnöjesväljare kan lägga sin röst på för att uttrycka sin ilska.

Därför tror jag att debatten om att "ta debatten eller ej" fokuserar fel. Debatten ska tas, men den kommer inte att besegra fascismen. Vid hög feber och huvudvärk kan smärtstillande lindra, men inte bota. Missnöjesrösterna är ett symptom, men sjukdomen är att många faktiskt har skäl att vara missnöjda. Inte för att det är invandrarnas, judarnas, muslimernas, kulturmarxisternas eller medias fel. Det berättigade missnöjet orsakas av arbetslöshet i kombination med att grundtryggheten dragits undan från under våra fötter. Att hela lokalsamhällen läggs på soptippen när jobben försvinner, att staten har satt en tidsgräns för hur länge man kan vara sjuk, oavsett medicinska faktum, att arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst tvingas agera den utsattes värsta fiende istället för en stödjande hand.

Botemedlet mot samhällets utanförskapssjuka är att bygga upp grundtryggheten igen, inte att fortsätta nedmonteringen. Satsa på en skola värd namnet istället för skatteavdrag för läxhjälp, satsa på att anpassa samhället för framtidens utmaningar genom en klimatomställning, istället för att passivt se på när klimatprognoserna skenar mot stupet. Utbildning, demokratisk delaktighet och gröna jobb. Det skapar framtidstro och engagemang. Genom att vända trenden och skapa en känsla av att vi är på väg mot något bättre snarare än mot undergång - det är vad som på sikt kan förpassa järnrörsdemagoger åter till periferin.

söndag 2 december 2012

Dra undan mattan för järnrörshögern

Sverigedemokraterna har löpt gatlopp i medierna de senaste veckorna. Ändå – eller kanske just därför – ökar de i opinionen. Jag tror att Sverigedemokraterna kan oskadliggöras. Men då krävs en radikal opposition som vågar ta strid mot regeringen och att samtliga partier som tror på människors lika värde står upp för en human flyktingpolitik, bland annat genom att ge kommunerna förutsättningar för ett bra flyktingmottagande.

Indignationen över skränande och järnrörsvevande sverigedemokrater har vällt fram på såväl sociala som i asociala medier den senaste tiden. Med rätta, naturligtvis. Den människosyn som blottläggs i Kent Ekeroths film ”Tre nyanser av brunt” borde inte höra hemma i vårt samhälle. Men den som läst SD:s principprogram kan knappast bli förvånad över rasismen och sexismen. Den är inte fyllesnack, utan noggrant utmejslad politik. Därmed är det inte heller något att förvånas över att Sverigedemokraterna ökar i opinionen. Den som upprörs av sexism och rasism gör rimligen ett annat partival oavsett vad som står på Expressens löpsedlar.

Jag tror att Sverigedemokraterna kan förpassas ur riksdagen. Men det hänger inte i första hand på hur deras egna företrädare sköter sina kort. Viktigare är hur de övriga partierna agerar. Med en livaktig opposition som formulerar tydliga alternativ till alliansen kommer SD:s utrymme minska väsentligt. SD uppfattas idag av vissa väljare som det enda parti som står emot regeringen. Det är visserligen inte sant. Sverigedemokraterna hjälper regeringen att driva igenom en politik som ökar klyftorna och minskar tryggheten. Men när oppositionen hellre presenterar affärsplaner än fångar upp den vrede och oro som som uppstår med stigande arbetslöshet och försämrad välfärd kan en röst på Sverigedemokraterna framstå som ett sätt att protestera mot att ingen på allvar tar tag i samhällsproblemen.

En radikal politik drar undan mattan för främlingsfientliga krafter. En radikal politik som minskar klyftorna istället för att ställa grupper mot varandra. En radikal politik som ger oss trygghet när vi blir sjuka och arbetslösa istället för att sprida rädsla. En radikal politik som bekämpar arbetslösheten istället för de arbetslösa, gärna genom stärkt utbildning, grön omställning och arbetstidsförkortning.

Om Sverigedemokraterna inte ska få jordmån att växa i vill det också till att övriga partier står upp för en human flyktingpolitik. Det är sorgligt nog inte fallet idag. Samtidigt som bilderna från krigets Syrien sköljer över oss som flodvågor av blod och trasighet säger alltfler kommuner nej till att ta emot fler flyktingar. Om inte staten tar sitt ansvar och ökar ersättningen till kommunerna för mottagandet är risken stor att många flyktingar får en sämre start i Sverige. Men inte nog med det. Faran är också stor för att människor börjar se på flyktingmottagande som en börda istället för en möjlighet och som ett självklart sätt att visa solidaritet med utsatta människor. I längden vinner vi alla på att det kommer nya människor till vårt land. Men det går inte att blunda för att själva mottagandet kan innebära påfrestningar på redan hårt ansträngda kommunbudgetar. Staten måste därför säkerställa att öppenhet och solidaritet lönar sig varje dag. Då minskar samtidigt utrymmet för järnrörshögern.

Mer att läsa: Södertäljeperspektiv (vår nya tvillingblogg där Karin Reuterswärd skriver sedan hon flyttat till Södertälje), Flyktingbloggen, Maria Ferm (MP), Jan Guillious krönika i Aftonbladet