söndag 26 augusti 2012

Arktis smälter - Löfven sitter fast

Arktis istäcke smälter i rekordfart. Snart är det mindre än det varit på tusentals år, rapporterar bland andra DN. Då isen har stor betydelse genom att den reflekterar solljus och håller temperaturen på jorden nere är detta en i raden av mycket alarmerande rapporter om klimatet. Så detta var vad det mesta kretsade kring när S-ledaren Stefan Löfven idag bröt sin kompakta tystnad och talade i Vasaparken – eller? Nej. Dagens besked från Löfven var att han applåderar Moderaternas prioritering av sänkt bolagsskatt och att arbetsgivarnas ansvar för den andra sjuklöneveckan ska avskaffas.

Man kan tycka vad man vill om Löfvens utspel i sak. Personligen tycker jag det om bolagsskatten är knasigt och det om sjuklöneansvaret välkommet. Men det viktigaste – och högst oroväckande – beskedet från Löfven är ändå hans totala ointresse för vår tids stora ödesfråga, klimatet. Visst, några pliktskyldiga formuleringar om "hållbarhet" emellanåt. Men inte en antydan om att vi står inför en gigantisk utmaning som kräver massiva insatser från alla håll i samhället. Inte i närheten av en insikt om att vi måste byta spår. Tvärtom. Ännu mer av det som satt världen på pottkanten tycks vara Löfvens melodi. Mer bilar, mer konsumtion. För en tid sedan bedyrade han exempelvis att Förbifart Stockholm behövs för att lösa Stockholms trafikproblem – trots att han naturligvis vet att det helt saknas stöd i forskning och erfarenhet för en sådan slutsats.

Ska Sverige utvecklas med Stefan Löfven vid makten behövs det en urstark grön rörelse som kan visa på såväl möjligheterna som nödvändigheten med en genomgripande grön omställning. Och därmed få loss Löfven ur betongen.

Fler som bloggar: Peter Andersson (S), HBT-sossen

söndag 19 augusti 2012

Visar Sjöstedt vägen?

Vänsterpartiet föreslår nu att det ska bli förbjudet för arbetsgivare att säga upp personal och ersätta dem med anställda på bemanningsföretag. Dessutom vill man ha ge fackföreningar möjlighet att lägga in sitt veto mot att anlita bemanningsföretag. Det framkom i Jonas Sjöstedts sommartal idag. Jag tycker det låter som utmärkta förslag i en tid när otryggheten breder ut sig på arbetsmarknaden. Att ha en fast anställning – och därmed möjlighet att planera sitt liv, skaffa bostad, ta ett lån till rimlig ränta etc – har blivit en lyx. Mycket praktiskt för arbetsgivarna vilka får tysta och lydiga anställda som aktar sig för att höja rösten mot taskig behandling och missförhållanden. I det läget måste politiken reagera.

Jag hoppas den gröna partiledningen tar intryck av Vänsterpartiets utspel. Vill vi vara ett parti i takt med tiden behöver vi ta ett rejält grepp om arbetsmarknadsfrågorna. Den som inte gör det kommer i slutändan sakna relevans för den unga generation som bemannar arméerna av springvikarier, Nisse från Manpower, projektanställda etc.

Jag hoppas också att vi gröna kan lära av Sjöstedts utspel när det gäller att ge raka besked. Att Miljöpartiets uppgång i opinionen brytits det senaste halvåret tror jag delvis kan förklaras med blygsel. Vi lockar inte människor genom att vara en grönare variant av ängsliga socialdemokrater som försöker vara alla till lags. Vi måste tala klarspråk. Jag har efterlyst det förr när det gäller bland annat konsumtionssamhället, köttfrosseriet och vinstutdelning i välfärden. Det vore också utmärkt om man kan formulera skarpa förslag som på allvar stärker löntagarnas rättigheter på arbetsmarknaden. Den som känner mig anar att jag i sammanhanget inte kan avhålla mig från att önska mig en arbetstidsförkortning. En sådan skulle hjälpa till att hålla tillbaka den arbetslöshet som är en viktig orsak till otrygghet på arbetsmarknaden.

På onsdag sommartalar språkröret Åsa Romson. Tar hon då chansen att tala klarspråk om dagens arbetsmarknad?   Fler som bloggar: Peter Andersson (S) - med en annan syn på Sjösteds tal, Samuel Sandberg och Jonas Sjöstedt själv

torsdag 16 augusti 2012

Lyft blicken från Lööf

Så var det då centerledaren Annie Lööfs tur att hamna i drevkarusellen. Först vräker medierna ut en massiv negativ rapportering. Sedan mäts förtroendet för henne, vilket naturligtvis dalat och när det rapporteras stärks den negativa bilden ytterligare. Spännande mediedramaturgi, måhända. Men blir vi klokare av att alla kameror nu riktas mot Annie Lööf? Knappast. Däremot borde vi ta chansen att föra en viktig debatt om vad vi kan göra åt att politiken är en egen värld på ljusårs avstånd från den de flesta medborgare bor i.

Jag försvarar inte för ett ögonblick vidlyftig representation alá Lööf eller kulbo-bidrag alá Juholt. Men snarare än att kasta mig över de personer som medierna sätter ljuset på skulle jag vilja diskutera vad det är som skapar en kultur där denna fartblindhet uppstår. Vad är det som gör att makthavares känsla för vad som i medborgarnas ögon är rimligt tycks gå förlorad? Jag tror att det handlar mycket om att topppolitiken mer än något annat blivit en karriär. Alldeles för många politiker har inte ägnat sig åt annat än politik, åtminstone inte på mycket länge. Och de omges av andra evighetspolitiker.

Vi behöver fler som går in och ut ur politiken. Löner och ersättningar ska inte vara så höga att den som en gång kommit in i politiken inte vill lämna den. Vänsterpartiet har varit föredömliga när de gått före genom att kräva en rejäl partiskatt av sina högavlönade proffspolitiker. Miljöpartiets rotationsprinciper som gör att man inte kan ha samma uppdrag år ut och år in skulle andra må bra av att ta efter, tror jag.

Gärna debatt om politikens villkor, alltså. Men den som kastar all skit på Annie Lööf gör det väldigt lätt för sig. Dessutom saknar drevet mot Lööf, för att inte tala om det mot Juholt, alla proportioner. Jag säger bara Carl Bildt. Killen bedriver utrikespolitik utifrån sina privata affärsintressen. Som när han åker till arktiska rådet och säger att arktis ska kunna nyttjas av de olje- och gasbolag som gjort honom så rik. Var är drevet då?

Läs Hans Wåhlbergs (MP) läsvärda inlägg på delvis samma tema!

onsdag 15 augusti 2012

Muterade fjärilseffekten


Fjärilseffekten. En filosofisk teori om kaos och händelsers samband. En fjäril slår sina vingar i ett fjärran land. Med tiden har detta vingslags påverkan på partiklarna rott upp en storm långt långt bort. Sambandet mellan dessa händelser är omöjlig att följa, ändå kan vingslagen vara det frö som startade det hela. Fjärilseffekten är en tankegång för att förklara dynamiska system i en tillsynes kaotiskt tillvaro.

Om en fjäril slår med sina muterade vingar på grund av skador på dess gener, vingar som inte ens är flygdugliga, är det inte en storm från dess vingslag vi främst ska vänta oss. När fjärilen muteras på grund av oss och våra val av teknik hänger skapandet av denna storm på oss. Och stormen är inte en påverkan på partiklar utan av opinion. Ska vi acceptera en teknik som kan ha denna inverkan på liv? Som i ett ögonblick förstör livsförutsättningarna för allt i dess väg. Där följderna inte alltid är uppenbara direkt utan kan visa sig långt senare, långt långt bort, men sambandet går inte att ta miste på.

Foto: EPA/Handout/Joji Otaki. En bild på en muterad fjäril av arten zizeeria maha


Denna mutation skedde exempelvis i samband med de havererade reaktorerna i Fukushima. Fjärilarna som vid tiden för explosionen bara var larver är idag stympade och inte bara så att det påverkat dem utan deras gener är förstörda så att för varje generation som avlas fram blir antalet muterade fjärilar allt större andel av populationen. Självklart är det så att fjärilar inte är unika i att påverkats av radioaktiviteten. Sannolikt gäller det alla arter, alla livsformer som kom i strålningens väg.

Fjärilseffekten är även en teori för att reda ordning i kaoset. Då termen även innefattar att man kan gå bakvägen och hitta sambanden och om möjligt åtgärda, göra om eller eliminera. När det gäller sambandet mellan mutationer och radioaktivitet är det uppenbart. Det är dags att reda ordning i kaoset. Idag vet vi effekterna av en potentiell katastrof. Om dessa var kända för allmänheten i kärnkraftens begynnelse där är det knappast troligt att tekniken möts med så öppna armar.

söndag 12 augusti 2012

Arbetslinjen i bråk med våra gener

Aj! Det gör ont i mina gener. Imorgon är nämligen semestern över. Och börja-jobba-ångest är helt enkelt ett utslag av att vi är skapade för en helt annan tillvaro än den dagens arbetsliv erbjuder. Det förstår jag efter att ha läst Lasse Bergs fantastiska böcker om människans utveckling.

Människan har levt som jägare och samlare under så gott som hela sin tid på jorden. Jordbruk är en nymodighet vi ägnat oss åt de senaste promillarna av vårt släktes 2,5 miljoner år långa historia. Det är alltså jägar/samlarlivet vi är evolutionärt anpassade till. Och det var ett annat liv det, än det vi lever på dagens arbetsmarknad – om vi hör till de som är lyckligt lottade och har ett jobb.

Man beräknar att en jägar/samlare la ner ungefär 2-3 timmar per dag på arbete. Resten av tiden ägnades åt återhämtning och åt att ta hand om varandra. Timme efter timme (även om själva timmarna förstås inte var konstruerade) av måltider, samtal, dans, berättelser och religiösa riter. Sådant som stärkte gruppens sammanhållning, vilken var så avgörande för överlevnaden. Det var tack vare vår förmåga att samarbeta som vår art klarade sig när så många andra gick under. Alla behövdes, ingen tycks ha lämnats utanför.

Människor är naturligtvis så oändligt mycket mer än sina gener. Normalt sett brukar jag akta mig för att använda evolutionen som argument för hur vi bör organisera vårt samhälle. Men kunskap om jägar/samlarnas tillvaro kan ge oss en nyttig tankeställare. Vad är det egentligen vi pysslar med när somliga sliter ihjäl sig och andra stängs ute från arbetsmarknaden?
 



Knivskarpa satirtecknaren Max Gustafson.





torsdag 9 augusti 2012

Biffen är bränd

Sommarens svåra torka i USA kan att få livsmedelspriserna att skjuta i höjden. Världens fattiga riskerar nu att drabbas hårt. En debatt pågår om huruvida det blivit dags att reglera priserna på politisk väg, t.ex. genom att bygga upp buffertlager med spannmål. En dålig idé, skriver Jordbruksverkets chefsekonom på SvD Brännpunkt. Vem bryr sig? vill jag utbrista. För om vi fortsätter frossa i kött lär det inte spela så stor roll vad vi gör i övrigt. Det funkar helt enkelt inte att föda en växande världsbefolkning när vi ger bort det vi odlar till kossor och grisar. Och allt sämre funkar det i takt med att torka och översvämningar breder ut sig i klimatförändringarnas spår. De klimatförändringar som köttproduktionens växthusgasutsläpp är en viktig orsak till.

Miljöpartiet har många gånger slagit fast att köttkonsumtionen måste minska. Nu är jag otålig. Var är de konkreta förslagen? Partiledningen får gärna fundera på det över den här smarriga morotssoppan. Förresten, de behöver nog något mer mättande i magen om det ska bli någon verkstad. Varför inte de här saftiga rödbetsbiffarna?

Fler och fler inser problemet. Inte bara Way out west-festivalen som väckt debatt genom sitt val att rata kött. Till och med flygbolag har numera köttfria måndagar. Folk är inte rädda för vegetarisk mat längre. Jag tror inte ens särskilt många utanför LRF:s PR-avdelning är rädda för sanningen om köttfrosseriets omöjlighet. Hur gott det än må vara att sleva i sig 86 kilo kött om året, tvivlar jag på att människor tycker världsvält, klimatkaos och ändtarmscancer är ett rimligt pris att betala.

P.S. Sur-Olle vill ge MP-toppen beröm också. Utmärkt att man nu KU-anmäler Carl Bildt för hans senaste bravader. Någon gräns måste det väl finnas för hur mycket dumheter den mannen kan komma undan med? D.S.

lördag 4 augusti 2012

Nu rockar vi röven av hetronormen!

Politiskt arbete kan kännas tröstlöst ibland. Världen verkar gå åt helvete. Desto större anledning att glädjas åt det som faktiskt går åt rätt håll. Därför är dagens Prideparad en fest. En manifestation över att frihet och förnuft vunnit viktiga segrar de senaste decennierna. För mindre än 80 år sedan var det kriminellt att leva som homosexuell, för mindre än 40 år sedan sågs det som en sjukdom. Idag är Pride en folkfest för alla.

Ja, nästan alla. För visst lever ännu homofobin. Även om den kan te sig så 50-tal att den är svår att ta på allvar när man ser den tryckt i tidningen i form av citerade sverigedemokrater, vet vi att den är en realitet på så gott som varje arbetsplats och varje skolgård. För att inte tala om situationen på många håll i Europa där främlingsfientliga krafter gör gemensam sak med förstockade religiösa makthavare som glömt allt vad kärleksbud heter.

Därför ska dagens parad i första hand mana till fortsatt kamp för friheten. Det finns mycket att göra, både för oss alla i vardagen runt fikaborden och när det gäller politiska beslut. Exempelvis ska den som råkar ut för diskriminering ges reella möjligheter att få rätt i domstol, bl.a. genom förändrade regler kring rättegångskostnader. Det behövs massiva utbildningsinsatser för att bryta det hetronormativa tänkandet i skolan, i vården och på andra håll i samhället. Förföljda HBT-personers rätt till asyl måste stärkas. Och så vidare.

Idag är det fest. Vi firar de segrar som vunnits, men ännu mer de som måste komma. Så låt oss greppa regnbågsflaggorna, dansa ut på Stockholms gator och rocka röven av hetronormen!

Här kan du läsa om en rad gröna förslag för ett öppnare samhälle.

onsdag 1 augusti 2012

Vi behöver rörelser som ruskar om

Den parlamentariska demokratin är otillräcklig. Ska vi skapa förutsättningar för ett gott liv på vår planet framöver behövs också livaktiga utomparlamentariska rörelser som kan ruska om de parlamentariska församlingarna – och de ekonomiska intressen som har inflytande över de folkvalda. Detta argumenterade jag för i gårdagens inlägg, genom att ondgöra mig över hur särintressens resurser snarare än goda sakargrument ofta avgör vilka beslut som fattas. Idag tänkte jag göra en kort historisk tillbakablick till demokratins genombrott och upprättandet av det svenska välfärdssamhället, då det fanns starka samhällsomstörtande rörelser som satte fart på etablissemanget. Jag tänkte också drömma lite, om nya framåtriktade rörelser.

Kampen för allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor hade pågått i årtionden när genombrottet kom efter första världskriget. Var det liberalers och socialdemokraters gnetande som hade burit frukt? Med all respekt för enträget politiskt opinionsarbete, det som fick de konservativa i riksdagens första kammare att falla till föga och acceptera demokratin var hotet om revolution. Knappast hade socialdemokratin heller varit så lyckosam med sitt välfärdsbygge under efterkrigstiden om det inte funnits en rädsla hos kapitalägarna för samhällsomstörtande krafter. Utan rädsla för revolutionärer hade den historiska kompromissen mellan arbete och kapital som gjorde Sverige till en förebild för så många ute i världen inte kommit till stånd. Sedan denna rädsla försvunnit under de senaste decennierna har också kapitalägarna följaktligen lämnat kompromissandet bakom sig, vilket bland annat de senaste årens attacker mot fackföreningsrörelsen är ett uttryck för. Makten har blivit trygg och i lugn och ro kunnat slå sönder alla andras trygghet.

Missförstå mig rätt. Det här var ett ögonkast i den historiska backspegeln. För framtiden önskar jag mig inte en bakåtblickande nykommunistisk rörelse som svävar på målet om demokratiska värden. Men jag önskar mig rörelser som inte är rädda för att utmana vare sig ekonomisk eller politisk makt. Rörelser med fantasi nog att tänka bortom dagspolitikens horisonter där det sällan ryms mer än skattesatser och symbolfrågor ens när världen omkring tycks rämna. Rörelser som är fria nog att inte kompromissa, vilket de som befinner sig innanför parlamentens väggar måste göra.

Occupyrörelsen hade kunnat vara ett embryo till en sådan rörelse. Med tanke på vilken bryskhet den slogs ned med, tycks det åtminstone funnits de som fruktat det. Kanske är det inte försent för dem. Den kris vi ser breda ut sig i Europa lär hur som helst fortsätta att göda motstånd. Förhoppningsvis kan detta motstånd bli konstruktivt. I bästa fall kraftfullt, frimodigt och kreativt. Ett konsekvent avståndstagande från våld är en förutsättning för en lyckosam utveckling. Gärna blockader, vilda strejker och okonventionella metoder för att göra livet surt för makten. Men aldrig våld.

Sådana rörelser måste gröna partier vara beredda att lyssna på och prata med. Om Miljöpartiet ska förmå att både utöva makt och vara den samhällsomvandlande kraft man skapades för att vara behövs syre utifrån. Jag hoppas vi miljöpartister inte är så upptagna med att fundera över maktpositioner att vi inte inser det. Om det samhälle vi lever i ska finna en ny färdriktning innan det kollapsar behövs det ett förändringstryck på såväl insidan som utsidan av parlamenten. Det är ingenting man uppnår under några nattmanglingar med grå partier som ännu tror att det funkar att ta ord som hållbarhet i sin mun och samtidigt bygga motorleder i mångmiljardklassen.

För det är bråttom nu. Det förstår man när Grönland rinner ut i havet. Eller när man i krisens spår hör ekot från 30-talet då Europa slits isär och folk ställs mot folk och ingen ser att däremellan finns människor. Men kanske kan just de där människorna i kläm bli de som visar vägen. Vägen ut, vägen framåt.

Birger Schlaug om den gröna amerikanska presidentkandidaten som också är en del av Occupyrörelsen.