måndag 25 juni 2012

Politik med substans bygger förtroende

Det sägs att Moderaternas PR-guru Per Schlingmann ska ha liknat de politiska budskapen med pyttipanna. Det som får väljaren att bestämma sig på valdagen följer samma principer som när vi väljer vilken pyttipanna vi väljer i frysdisken. Liknelsen används för att betona att politikens innehåll kommer i andra hand, medan förpackning och marknadsföring är det som verkligen hjälper oss att välja.

Oavsett om det är sant eller inte att just Schlingmann gjort denna liknelse så säger det något om vårt politiska klimat. Alltför ofta verkar det som att det är viktigare att säga sådant som låter bra, än att det finns någon substans bakom orden. One-liners och rappa replikskiften fungerar bättre i ett uppskruvat mediatempo och sällan finns tid till att utveckla resonemang. Eftersom TV-tittaren sällan ges möjlighet att granska vad som döljer sig bakom de vackra orden blir politiken också mer personfixerad. Det blir viktigare att se förtroendeingivande ut, än att faktiskt kunna underbygga en argumentation.

Som tur är verkar inte detta vara hela sanningen. Idag presenterade Westander sin återkommande Sifo-undersökning om väljarnas förtroende i klimatfrågan. Att Miljöpartiet får överlägset högst förtroende är ett kvitto på att substans faktiskt lönar sig. Miljöpartiet får högst betyg av 46 % av de tillfrågade, medan tvåan Socialdemokraterna får blygsamma 9 %. Centerpartiet, som gärna pratar miljö men i handling får agera grönt alibi åt Moderaterna, får högst förtroende av endast 4 %. Viktigt i sammanhanget är att Miljöpartiets förtroende ökar, medan allianspartiernas förtroende minskar, trots att alliansen lagt stor möda vid att försöka ge sken av att driva en klimatpolitik värd namnet.

Alliansens engagemang i klimatfrågan kunde inte ha blivit tydligare än i förra veckan. Under den stora miljökonferensen Rio +20 hade Moderaterna tre debattartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. En komfrån regeringen och handlade om klimatfrågan och Rio +20. Budskapet var tydligt – vår livsstil är ohållbar men lösningen är att ”andra ska bli bättre” och att näringslivet måste bli kreativt i att hitta tekniska lösningar, så att vi kan köra på som vanligt. Självkritiken eller ansvarsfulla satsningar lös med sin frånvaro. De andra två debattartiklarna handlade om att få Eurovision tillStockholm och om vikten att bygga Förbifart Stockholm, som inte är något annat än en rejäl björntjänst för klimatet.

Det är tydligt att det finns två sätt att föra politik. Antingen kan politikens retorik och innehåll höra ihop, eller så kan så mycket fokus läggas på varumärkesutveckling att produkten som ska saluföras glöms bort på vägen. Om de tillfrågade av Westander/Sifo får bestämma så är det första alternativet det vinnande konceptet. När allt kommer omkring är det one-liners och PR-byråer som kommer i andra hand. Politik handlar om att vilja, och förtroende byggs genom att stå för vad vi verkligen vill.

söndag 24 juni 2012

Kärlek med olika spelregler

Efter att jag sett flera av varandra oberoende personer kommentera säsongens första sommarprogram, som jag helt traditionsenligt glömde bort, på facebook kände jag visst motstånd mot att lyssna i efterhand. Visserligen var omdömena lyriska - men det verkade också framgå att Anja Pärson "kommit ut", något som fyller mig med motstridiga känslor. Inte för att man gör det - utan för att det "måste" göras. Inte minst om man är en offentlig person. Annars jagar media inte bara en själv utan även familj, vänner, släktingar osv. Med Kajsa Bergqvists exempel i färskt minne hade jag svårt att bestämma mig för om jag, nu när jag hade förstått vad programmet skulle handla om, ville stödja denna mediala "komma ut"-industri så att det ytterligare verkar visa på någon sorts allmänintresse som rättfärdigar medias argument om att till varje pris kräva att få göra intervjuer angående vilket kön kända personers partners har.

Med de berömmande orden jag läste på facebook valde jag ändå att efterhandslyssna eftersom jag ju faktiskt hade tänkt höra programmet på ordinarie sändningstid, då ovetande om innehållet. Och jag instämmer i berömmet: Jag tycker Anja Pärson gjorde ett jättefint program om kärlek. Men jag tycker också att det skorrar lite falskt när man känner till bakgrunden. Varför ska kärlek mellan två människor av samma kön nödvändigtvis 'talas ut' om!? Kan folk inte bara få vara kära i varandra utan att behöva redogöra för sina bevekelsegrunder. Vi skulle ju leva i ett betydligt trevligare samhälle om hon valt tema för sommarprogrammet för att det var det hon helst ville prata om, snarare än för att hon/de kände att de behövde offentliggöra förhållandet och på det här sättet lyckades skapa sig ett tillfälle att få ge en beskrivning med sina egna ord. Jag kan bara hoppas att media nu respekterar deras uttalade önskan om att få bli lämnade i fred om detta. Och att döma av artiklarna i t ex SvD och DN så respekterar man deras önskemål - eller har bara inte lyckats få tag i dem. Att jag själv väljer att länka till ett par av de ganska många artiklar som kommer upp när man i dag googlar på Anja Pärson var inte någon självklarhet. Även då kan mitt inlägg bidra till att rättfärdiga rapporteringen. Samtidigt vill jag visa på de goda (?) exemplen. Om de nu är så goda. I SvD konstaterar krönikören att media har respekterat parets önskemål om att inte omskrivas som ett par. Anja Pärsons sommarprogram vittnade om att detta har skett till priset av nattliga telefonsamtal med påtryckningar om att avslöja förhållandet inte bara till dem själva, utan även till personer som känner dem eller är släkt med dem. Kajsa Bergqvist vittnade om precis samma sak. Jag är inte säker på att jag kallar detta att respektera någons önskemål även om man i slutänden inte har publicerat något.

lördag 23 juni 2012

Efter Riomötet: Vem törs ta ledartröjan?

FN-mötet i Rio om Hållbar utveckling är över. Resultatet är lika väntat som katastrofalt: noll. 45 000 deltagare åker hem utan att ett enda krav på klimatåtgärder ställs på undertecknarna av slutdokumentet. Det är uppenbart att det behövs länder och lokalsamhällen som går före om det ska bli någon grön omställning. Den svenska regeringens inställning att man inte ska göra mer förrän de största utsläppsländerna tar sitt ansvar har nått vägs ände
.
Det är hög tid att sluta se på klimatåtgärder som en börda. Att som världens ledare sitta med armarna i kors är inte bara djupt orättfärdigt mot de som ska bebo vår planet om femtio, hundra och tusen år. Det är att förvägra alla vi som lever här och nu ett bättre samhälle. Att investera i kollektivtrafik, förnybar energi och energieffektivisering kan blåsa liv i samhällen som förlorat hoppet. Att förkorta arbetstiden ger lycka både åt dem som då får ett jobb och för dem som får mer tid för sitt liv, sin kropp, sin själ och sina nära. Visst är det att utmana gigantiska ekonomiska intressen, det ska gudarna veta. Men för den politiker som ser medborgarna som sin uppdragsgivare borde det inte vara farligt att ta på sig ledartröjan.

Härmed tar jag semester från bloggen. Om inget särskilt händer som drar mig till tangenterna, är jag åter i augusti.

Fler som bloggar: Pyttiminpanna (med en novell om ett framtida samhälle drabbat av klimatförändingar) Röda Malmö och Röger Jönsson (S)

söndag 17 juni 2012

Greklands kris är allas

Dagens grekiska val är ett ödesval för hela Europa. Det intrycket får man lätt när man tar del av medierapporteringen. Men den som vill lägga hela krisen i Greklands eller för den delen Sydeuropas knä gör det väldigt lätt för sig. Den katastrof vi står inför i Europa och världen om vi inte ställer om kursen mot en hållbar ekonomi och ett hållbart samhälle är gemensam. Även om de första offren är grekiska barn som lämnas bort av föräldrar som inte förmår försörja dem och grekiska äldre som tar sina liv för att inte vara en börda för sina barn.

Grekerna har levt över sina tillgångar, muttras det. Hycklande nordeuropeiska politiker nämner inte med ett ord att överskridandet av tillgångarna är vad ekonomin bygger på. Idén om evig tillväxt – som är så helig att inte ens gröna politiker vill tala högt om dess omöjlighet – förutsätter att vi konsumerar mer än vi har råd med, ekonomiskt såväl som ekologiskt. Nu straffas det grekiska folket för att eliten levt loppan med skattemedel – till gagn för nordeuropeiska storföretag. På samma sätt som det amerikanska folket straffades för några år sedan efter att man så lydigt tagit de billiga lån man påprackats för att "hålla hjulen igång".

Det är inte grekerna det är fel på. Det är den ekonomi som driver oss på jakt efter mer, mer, mer. Det är den politik som vidgar klyftorna, mellan grannar och mellan nationer och som splittrar oss när vi mer än någonsin behöver dra åt samma håll. Det är det samhälle som sitter fast i de fossila bränslenas återvändsgränd vi måste ändra på. Antingen ser vi det nu och ställer om kursen eller så går vi under. Mindre dramatiskt än så tror jag inte det kan uttryckas om vi ärligt ska beskriva vilket ödesval det är vi står inför.

Mer att läsa:
Underbara Theodor Kalifatides skildrar livet i Athen

torsdag 14 juni 2012

Maline Holmlund: Fattiga barn eller ojämlikhet?

 Maline Holmlund, statsvetare är idag gästskribent på Huddingeperspektiv.

Den 11 maj sände P1:s Barnen ett utmärkt program med rubriken ”Vissa har saker, andra inte”. Modern var utförsäkrad och familjen hade knappt med pengar. Barnen fick uttala sig om hur de tyckte det var att inte ha egna rum, hur det var att sova på madrasser på vardagsrumsgolvet. Äldste pojken, 9 år, oroade sig för att hans läkarbesök när han haft ont i örat kostat för mycket pengar och att de nu kanske inte hade pengar till allt annat. Barnen i programmet hade generellt svårt att förstå varför vissa människor skulle vara så mycket rikare än andra. Varför skulle vissa människor ha miljoner, kunde inte dessa ge till dem som hade mindre?

Många kommer liksom jag få tillbaka en del på skatten nu i juni. Jobbskatteavdrag står det på min deklaration. Det är klart att det är roligt att ha ”mer pengar i plånboken” – denna fras som har läst på otaliga löpsedlar de senaste åren. Men när jag lyssnar på programmet om den utförsäkrade mamman känner jag att jag hellre hade betalat för en vettig välfärd.

Förra månaden råkade statsministern i blåsväder för sitt uttalande om att arbetslösheten var låg för ”etniska svenskar mitt i livet” (14 maj 2012, TT). Anklagelserna om rasism duggade tätt. Jag tänkte snarare på vilken typ av syn på välfärdssamhället som uttalandet förmedlade. De medelålders svenska mitt i livet med heltidsjobb är de som kan åtnjuta jobbskatteavdrag, rutavdrag och andra privilegier för de som ingår för det nya klassamhällets vinnare. Unga vuxna, utlandsfödda och utförsäkrade långtidssjukskrivna hör till några av förlorarna. Och barnen då, tydligen, eller i alla fall vissa barn. Det talas i ökad utsträckning om barnfattigdomen. A-kassenivåerna är lägre än tidigare och kraven högre på förankring på arbetsmarknaden för att få tillgång till försäkringen. Stora besparingar har gjorts inom Försäkringskassan och fler människor som tvingas söka stöd hos kommunerna eller kyrkan. Studiestödet är lågt och bostadssituationen för unga i storstäderna mycket svår.

När barnen står i fokus är steget till att beskylla föräldrarna inte stort. Kan de inte bara ta sig i kragen – de har ju ett försörjningsansvar? För ett barn kan inte vara fattigt om inte en vuxen är det. Problemet flyttas från struktur till individ. De etniska svenskar mitt i livet som har privilegiet att ha tillsvidareanställningar ställs mot den verklighet med inhyrda bemanningsanställda, visstidsanställningar och behovsanställningar som blivit allt vanligare för oss andra – anställningsformer som ofta ger ett påvert fackligt skydd. Alliansens arbetslinje är arbetsgivarnas linje, och utgår från att skapa så många jobb som möjligt, ofta anställningar som gynnar arbetsgivarna och ger dem bidrag från staten (exempelvis nystartsjobb).

En arbetsmarknad där allt fler står utanför trygghetssystemen, får svårt att ta lån och skaffa sig bostad skapar en ökad fattigdom. Men barn kan faktiskt inte vara fattiga. Barn har inte egna pengar. Det är deras föräldrars fattigdom som måste vara politikens mål att stävja. Vad händer med den generella välfärdsmodellen där vi alla betalar solidariskt för varandra om vi som jobbar heltid ska uppmuntras att känna oss förtjänta av skatteavdrag? Vad händer med empatin och solidariteten när barn och inte vuxna står i fokus när klasskillnader diskuteras?

Maline Holmlund
Statsvetare

tisdag 12 juni 2012

Mer verkstad i skolpolitiken!

Miljöpartiet är det nya skolpartiet. I dagens budgetdebatt stred vi gröna ledamöter hårt för rejäla satsningar på eftersatta förskolor och skolor. Vi vill tillföra förskolor och skolor 17,5 miljoner, bland annat för att råda bot på den allvarliga bristen på behöriga lärare och förskollärare.

Medan majoriteten talar vackert om förskola och skola gör Miljöpartiet tydliga prioriteringar som skulle kunna göra skillnad i verkliheten. Ska Huddinge locka till sig de pedagoger som behövs för att lyfta förskolor och skolor krävs pengar för bättre arbetsvillkor, mer fortbildning och större karriärmöjligheter för lärarna. Att som majoriteten vänta på att lärare och förskollärare ska dimpa ner som manna från himlen duger inte.

Med en grön regering som tillför statliga pengar skulle vi i grunden kunna förbättra förutsättningar för lärande genom minskade gruppstorlekar i förskolor och skolor. Med gröna i majoritet både lokalt och nationellt kan det bli mindre snack och mer verkstad!

torsdag 7 juni 2012

Visionen om Huddinge


Låt mig berätta om en kommun.

Kommunen vill vara en av de tre mest populära kommunerna i länet att bo, besöka och verka i. Kommunens uppdrag är att på ett positivt och trovärdigt sätt bidra till livskvalitet för boende, besökare och näringsidkare. Kommunen präglas av stark utveckling och erbjuder närhet till storstadens puls och vidsträckta naturområdens lugn. Kommunens kärnvärden är mod, omtänksamhet, driv och mångfald. Slutligen när kommunen kommunicerar denna vision, detta varumärke så gör dom det genom att vara stolta, inbjudande, aktuella och trovärdiga.

Dra på trissor, vilken är kommunen? Eller snarare: vilken kommun kan inte stämma in i detta?

Huddinge kommun ska vid kommunfullmäktige nästa vecka anta en ny varumärkesplattform. Tanken är att varumärket ska skapa tydlighet och en positiv kraft framåt både vad gäller kommunens egna verksamheter och kommunen som helhet. Men jag ser flera problem med att man bygger varumärket Huddinge på snömos.

För det första: att som kommun ha visionen att vara populär det är lite som när barn säger att dom vill bli kändisar när dom blir stora. Utan substans bakom populariteten blir det bara fånigt. Jag vill inte bo i den populäraste kommunen, jag vill bo i en kommun som tar mig och mina behov på allvar, som satsar skattepengar på förbättringar för medborgarna i kommunen snarare än på marknadsföring genom till intet förpliktigande floskler. Även en övergripande vision måste våga vara konkret annars är det inte en vision utan bara snömos. 

För det andra: så är Huddinge redan länets näst största kommun sett till folkmängd, att ha som vision att vara topp tre med den utgångspunkten är inte särskilt visionärt. Den tidigare visionen var "delaktighet", en oerhört viktig del i en demokratiskt styrd organisation som en kommun. Att känna sig delaktig i beslut, i utvecklingen av kommunen, i det som rör min omedelbara närhet. Där har vi en vision jag delar helt och som också är viktig för att visa på skillnaden mellan en offentlig organisation och ett företag. Huddinge kommun är inte ett företag, och ska inte drivas som ett sådant. 

Att bidra med livskvalitet låter ju bra, varför har inga andra kommuner tänkt på det? Livskvalitet för mig är att kunna gå ut i naturen utan att störas av bilarnas buller, kortare arbetstid så jag har tid att leka med mitt barn, färre och hållbarare prylar, mer kultur, mer gemensamma upplevelser med mina grannar och vänner, att ha frisk luft som går att andas, att veta att jag lämnar vidare en bättre värld till kommande generationer, det är livskvalitet för mig. Jag förstår att en kommuns vision och varumärke inte kan ta för tydlig politisk ståndpunkt men i ett tidigare varumärkesförslag stod det att "kommunen ska bidra till ett rikt och hållbart liv", någonstans på vägen försvann den formuleringen. Det är tråkigt tycker jag. För är det inte hållbart så är det ohållbart.

Ett värde som inte pratas om alls i förslaget är öppenhet. Jag tycker det är självklart att man inom en kommun ska kunna prata även om det som är dåligt och som behöver förbättras utan att bli betraktad som illojal eller som att man svärtar ner varumärket. Om varumärkesarbetet leder till ett nedtystande av kritiker som ju i  förlängningen ger en sämre kommun, så är är det oerhört allvarligt för det som jag vill att "Huddinge" ska stå för.

Men det är lätt att peka på felen och bristerna. Vad är då min vision för Huddinge?

Jag vill att Huddinge ska vara landets hållbaraste kommun där alla får vara delaktiga i växandet. Huddinge kommuns uppdrag är att stötta och inspirera boende och företag till hållbar utveckling. Huddinge präglas av kunskap, närhet och öppenhet i god miljö med nära till både storstad och oförstörd natur. Huddinges kärnvärden är delaktighet, mod, drivkraft och mångfald. Slutligen: när kommunen kommunicerar denna vision, detta varumärke, så gör dom det genom att vara trovärdiga, inbjudande och lyhörda.

Att helt bygga en vision och en kommuns varumärke på snömos och floskler kan säkert vara lockande. Det ser ut som om man tar tag i problemen genom att omdefiniera verkligheten. Och så länge man inget lovar behöver man inget hålla. Om man redan uppfyller alla visioner behöver man inte förändra något. Delaktighet, hållbarhet, öppenhet och lyhördhet, det är ord som manar till handling och som dessutom är betydligt konkretare än popularitet och livskvalitet. 

En fråga återstår: vad har allt detta varumärkesplattformsarbete kostat? Det verkar inte vara någon som vet det men troligen är det tiotusentals kronor som minst. Hur kan vi få igen dom? Enkelt! Vi säljer konceptet med "en populär kommun som bidrar till livskvalitet för boende och företagare" billigt till en eller flera kommuner som inte redan kastat ut pengar på varumärkeskonsulter. 

söndag 3 juni 2012

Skolgång för gömda och papperslösa – Huddinge kan visa vägen

Alla barn som vistas i Sverige ska ha rätt till skolgång. Det borde vara en självklarhet. Men det verkar inte migrationsminister Tobias Billström (M) tycka. Den överenskommelse regeringen har med Miljöpartiet om migrationspolitiken och som bland annat väckt hopp om rätt till vård och skolgång för gömda och papperslösa tycks Billström nu närmast vilja slingra sig ur. I Ekots lördagsintervju igår, sa han med en kyla bara en migrationsminister kan uppbåda, att det är problematiskt att ”utvidga rättighetskatalogen till alla grupper som befinner här i landet utan tillstånd.” Vi behöver kämpa på alla nivåer för en mänskligare politik! Därför lägger Miljöparitet i Huddinge nu fram ett förslag om rätt till förskola och skola för gömda och papperslösa i Huddinge kommun.

Det finns idag ingenting som hindrar att förskolor och skolor tar emot gömda och papperslösa barn. Men vi vill säkerställa att inte en enda unge nekas plats på förskola och skola i vår kommun. Dessa beslut ska inte läggas på rektorers och förskolechefers axlar. Vi vill att Huddinge blir ett föredöme och visar vägen mot medmänsklighet!

Gömda och papperslösa barn lever ofta under mycket svåra förhållanden. En plats i förskola eller skola kan innebära en helt avgörande skillnad för dessa barn. Betydelsen av att för åtminstone några timmar byta isolering mot lek, lärande och social samvaro kan inte överskattas. Den som vill förvägra utsatta barn detta tar på sig ett stort ansvar.
 
Fler som bloggar: Alliansfritt