söndag 29 januari 2012

Skrota arbetslinjen - bekämpa arbetslösheten

Så är ordningen återställd. Socialdemokratin leds av en man som accepteras av den ekonomiska och mediala eliten. Den som agiterat för kärnkraft och lobbat för vapenindustrin kan beskrivas med ord som ”samarbetsinriktad”, ”trygg” och ”respekterad”. Därmed kan blickarna vändas mot den regering vi snudd på hade glömt. Svenskt Näringsliv går idag ut och tycker att det får bli lite fart på attackerna mot de arbetslösa igen. Arbetslinjen ska fullbordas, heter det. Jag tycker det är utmärkt att regeringen sätts under lupp och att arbetslinjen kommer upp till diskussion. Den arbetslinje som varit så fundamentalt misslyckad när det gäller att hålla arbetslösheten tillbaka bör inte fullbordas utan överges, lyder dock min slutsats.

Svenskt Näringslivs Stefan Fölster och Björn Lindgren beklagar att regeringen ligger lågt med ytterligare skattesänkningar och att man skjutit till pengar till arbetsförmedlingen som värsta sossar. Istället bör arbetslösheten bekämpas genom att få de arbetslösa att leta mer intensivt efter jobben. Personer som varit arbetslösa mer än tre månader påstås lägga 1 timme och 15 minuter per dag på att söka jobb, vilket tydligen anses för lite. Så lite att det får näringslivsgubbarna att se de arbetslösas uppgivenhet som det stora problemet på svensk arbetsmarknad. Lösningen på detta stavas i Svenskt Näringslivs värld privata arbetsförmedlingar, som antas entusiasmera de arbetslösa att söka fler jobb.

Jag vet inte hur Svenskt Näringsliv kommer fram till att det är attityden hos den arbetssökande som lagt över hundra timmar på att förgäves söka jobb som är problemet. Men visst är det lätt att bli uppgiven om man gång på gång får nej tack när man erbjuder sina tjänster. Särskilt när man ser att köerna på arbetsförmedlingen blir allt längre och konkurrensen om de jobb som finns blir allt skarpare. Hur dåliga erfarenheter jag – och typ alla jag känner som har varit där – än har av arbetsförmedlingen har jag svårt att se att man skulle bli så mycket mer peppad att söka jobb man inte får via en privat arbetsförmedling.

Nu får det vara nog med såväl med misstänkligörande och äckel-luthersk moralism som klämkäcka tillrop om att ”tro på dig själv”. Arbetslösheten är ett samhällsproblem. Punkt slut. Vi behöver en politik som sprider framtidstro, inte med hjälp av floskler utan genom handling. Vi behöver satsa på det som i decennier varit en framgångssaga för vårt land: Kunskap. Från förskola till forskning i frontlinjen. På allvar satsa. Inte gapa om kepsar och mobiltelefoner och sedan passivt se på när arbetsvillkoren för Sveriges pedagoger blir allt orimligare.

Vi måste sluta vänta på framtiden och börja bygga den. Att sätta full fart på den gröna omställningen innebär både jobb här och nu och ger oss möjlighet att klara jobb, ekonomi och välfärd långsiktigt. Ny järnväg, nya bränslen, ny energisnål teknik och förnybar energi. Allt det är nödvändigt om vår ekonomi ska stå pall när de fossila bränslena obönhörligen sinar.

Slutligen är det dags för kortare arbetsdagar. Produktivitetsökningar måste leda till arbetstidsförkortningar. Som Annika Lillemets (MP) med flera konstaterat med stöd av ledande tyska nationalekonomer har mängden lönearbete per capita stadigt minskat i västvärlden sedan 70-talet när man slutade med generella arbetstidsförkortningar. Den här insikten är naturligtvis förbjuden i ett politiskt landskap där ”arbetslinjen” blivit överideologi. Men Jonas Sjöstedt har visat att det faktiskt kan sägas. Och menar vi allvar med att vilja bekämpa arbetslösheten och inte de arbetslösa då måste det sägas: Dela på jobben!

Visst ska vi bryta uppgivenheten. Inte med pekpinnar från Svenskt Näringsliv utan genom att forma ett samhälle där både människor och miljö håller i längden. En ny regering med ett starkt grönt inslag är ett första steg.

Fler som bloggar: Röda Malmö och Peter Andersson (S) - som av rubriken att döma inte insett att det politiska landskapet är på väg att förändras

fredag 27 januari 2012

Vid lite eftertanke....

Min initiala reaktion på socialdemokraternas val av partiordförande var snarlik den som beskrivs i föregående inlägg.

Men jag måste säga att efter att låtit tanken gro så ser jag verkligen hopp om att tillsammans nu kunna skapa en kraftfull opposition. Med oss och V på varsin kant som vågar stå på sig och kräva bättre villkor för människor och miljö och socialdemokratin med Stefan i täten som tryggt omfamnar de som behöver lite extra omtanke. En opposition där strävan är gemensam. Ett samhälle som bättre ser till invånarna och deras villkor och är övertygade om hur vi gemensamt skapar förutsättningarna för det bästa samhället. Där det inte ges utrymme för diskriminering av någon sort eftersom vi vet att vi alla människor oavsett förutsättningar har lika värde. Där socialdemokratin, Mp och V tillsammans kan trygga och samtidigt tillåta förändring. Sedan kommer ju som i alla demokratier de olika visionerna få stångas mot varandra för att finna riktningen.

Även om det fanns kandidater jag hoppades mer på ska jag ärligt säga så tror jag att det här kan bli bra.

torsdag 26 januari 2012

Parodi på socialdemokrati eller feberdrömmar?

Följer nyhetssändningarna från sjuksängen. Undrar: Kan den skruvade parodi på socialdemokrati som utspelar sig vara verklighet eller har jag börjat feberyra?

En medelålders man som gillar kärnkraft men ogillar jämställda löner, är detta ledaren som ska göra socialdemokratin i takt med tiden? En medelålders man som inte sitter i riksdagen och därför måste kompleteras – med ÄNNU en medelålders man? Ska denna gubbe inleda sitt partiledarskap med att ge grönt ljus till regeringen för att ansluta Sverige till en odemokratisk finanspakt som göder storbanker och utarmar välfärdssystem?

Jag tar en maxdos alvedon och hoppas att jag snart kan gå ut med en dementi. Om inte är jag frisk nog att konstatera att vi gröna nog får ställa in oss på att dra lasset själva om ska forma ett modernare Sverige.

Ur mediesmeten (eller länkar till mina feberhallucinationer) DN, DN, DN, SvD, SVT SVT

onsdag 25 januari 2012

Ekologisk kompensation införs i Huddinge

Efter en motion av Marica Lindblad (MP) redan 2008 är nu Huddinge kommun äntligen på väg att införa en metod för ekologisk kompensation. Även om utredningen har dröjt och det liggande förslaget inte är riktigt så bindande som Miljöpartiet hade önskat så måste det ändå beskrivas som en grön framgång i Huddinge.

Ekologisk kompensation innebär, något förenklat, att de ekologiska funktioner eller värden som går förlorade när något ska byggas, kompenseras genom att liknande eller motsvarande funktioner eller värden stärks på en annan plats. Igår ställde sig en enig miljönämnd bakom förslaget, där endast Socialdemokraterna hade vissa invändningar. De ställde dock upp på förslaget till slut.

Varför är det då viktigt med ekologisk kompensation? Huddinge är en av de kommuner i Sverige som har störst andel av sin yta skyddad av naturreservat. Men detta förslag berör inte naturresservaten utan all den mark som inte idag är skyddad. Det viktiga med denna metod är att man synliggör de negativa miljöeffekter som byggen alltid har. Därmed tvingas kommunen (och byggföretagen) att ta sig en funderare på hur ett bygge kan genomföras med så lite negativ miljöpåverkan som möjligt.

Oftast är det lättare och billigare att undvika vissa negativa miljöeffekter än att kompensera för dem i efterhand. Genom att kompensationsmetoden sätter en prislapp på miljöförstöring får den som bygger ett eget intresse av att förstöra så lite som möjligt. I Huddinge finns många exempel på att man jämnat en plats med marken för att sedan bygga upp på nytt, trots att det hade varit lätt att spara träd och grönytor. Med den nya metoden kan detta förhoppningsvis bli bättre.

När förslaget väl klubbas är det dock viktigt att fortsätta bevaka den här frågan. Det finns alltid en risk att det blir en av många skrivbordsprodukter som sedan inte påverkar den fysiska planeringen i praktiken. Metoden kommer utvärderas kontinuerligt och där kommer Miljöpartiet vara pådrivande för att metoden verkligen efterlevs.

måndag 23 januari 2012

Kloka medlemmar står fast vid arbetstidsförkortning

En stor majoritet av Miljöpartiets medlemmar har i rådslaget om arbetstidspolitiken ställt sig bakom en generell arbetstidsförkortning. Jag jublar – först och främst över att partiet så tydligt uttrycker den uppfattning jag har: att kortare arbetstid är ett centralt inslag i en politik för en hållbar utveckling. Vi löser inte klimatfrågan med enbart ny teknik, vi måste också radikalt förändra vår livsstil och minska vår konsumtion. Då måste naturligtvis ett grönt parti ha en politik för detta.

Men jag jublar också över att partiets medlemmar kan tänka själva. Jag hörde till dem som gick i taket när Gustav Fridolin mitt under rådslagsprocessen gick ut med ett medialt utspel för att försöka påverka medlemmarna att släppa kravet på generell arbetstidsförkortning. Så här i efterhand kan jag tillstå att jag i stridens hetta undslapp mig ett och annat överord i mina reaktioner mot Fridolins agerande. Onekligen ledde utspelet till en intensiv debatt och bidrog säkert stark till det stora engagemanget i rådslaget där inte mindre än 4000 medlemmar deltog. Nu gäller det för partiledningen att förvalta resultatet väl och både utveckla nya förslag när det gäller exempelvis att skapa rimligare villkor för landets alla springvikarier och driva på för en generell arbetstidsförkortning. I så fall blir rådslaget ingenting mindre än en demokratisk succé när vissa andra partier sitter instängda i bunkrar och komunicerar via anonyma SMS till medierna. Framtiden är grön!

söndag 22 januari 2012

Början till en ny era i svensk politik?

Socialdemokraterna står utan partiledare. Det parti som varit helt dominerande i svensk politik sedan 30-talet är till synes fullständigt skjutet i sank. Därigenom skakas hela den svenska demokratin. Men jag vill också påstå att den avgrundsdjupa kris vi ser innebär en möjlighet till en ny era i svensk politik med en svagare socialdemokrati, men med en starkare och klokare vänster och en starkare och mer offensiv grön rörelse.

Om detta nya politiska landskap växer fram kan det innebära en vitalisering av demokratin där vi slipper ett allsmäktigt och maktfullkomligt "statsbärande" parti. Vi kan också få ett partiväsende med bättre förutsättningar att möta de framtidsutmaningar vårt samhälle står inför. Ska den gemensamma välfärden överleva finanskriser, 40-talistpucklar och klimat- och energikriser behövs ett starkt vänsterparti med försvaret av denna välfärd i ryggraden. Och ska vi överhuvud taget ha ett samhälle att tala om när havsnivåerna stiger och oljan sinar, då behövs en grön rörelse med såväl sprudlande kreativitet som kraft att utmana gamla förlegade idéer och strukturer som hör fossil- och industrisamhället till.

Om denna positiva utveckling av svensk politik blir verklighet tror jag hänger mycket på om Socialdemokraterna och Miljöpartiet inser att det är en ny tid i svensk politik. Båda partier är i behov av att revidera sina uppfattningar om sig själva. Socialdemokraterna måste landa i den insikt som började gro med Mona Sahlins ledarskap – att tiden när Socialdemokraterna ensamt styr är förbi. Man måste acceptera att man inte kommer komma tillbaka till att vara ett 40-procentsparti, kanske inte till att vara ett 30-procentsparti heller. Det må vara en smärtsam insikt, men den rymmer kanske också något av en befrielse. Om Socialdemokraterna inser att de inte måste bära upp allting på egen hand, kanske det nytänkande och den djärvhet som sällan varit partiets starka sida kan börja blomma. Kanske kan man börja formulera svar på framtidens frågor utifrån sina grundvärderingar snarare än utifrån fingrar i luften och ängsliga uttolkningar av mytiska mittenväljares vilja.

Miljöpartiet måste å sin sida inse att man inte kan överlåta på en krympande socialdemokrati att "leda oppositionen". Man måste se sitt ansvar för att utgöra ett tydligt alternativ till en regering som låter arbetslösheten stiga, klyftorna öka, välfärden rämna och klimatet skena. Det innebär att Miljöpartiet – precis som man nu gör – måste ta sig an ett brett spektrum av frågor och visa hur de hänger ihop. Att som Gustav Fridolin i veckans partiledardebatt sikta in sig på regeringens passivitet inför arbetslösheten och samtidigt visa på möjligheten att skapa jobb med hjälp av en offensiv grön omställning tror jag är helt rätt väg. Men jag önskar mig också mer av tydlighet och mod. Sverige behöver en opposition som konsekvent visar på alternativ till regeringens framtidsfientliga politik, inte en opposition som anpassar sig till deras agenda. När regeringen så uppenbart misslyckats med sin "arbetslinje" finns inga skäl att foga sig, t.ex. genom att sväva på målet om arbetstidsförkortning. Och när hela världsekonomin gungar behöver man knappast skämmas över en kritik av ett ekonomiskt system byggt på idén om evig tillväxt.

Till sist vill jag bara säga till alla er strävsamt kaffekokande, idogt dörrknackande socialdemokratiska gräsrötter: Jag tänker på er. Jag hoppas av hela mitt hjärta att er oändliga enträgehet gör att någonting bättre kan växa ur det mörker som nu omger er. Jag tror det. Jag tror till exempel att 2014 kommer en återuppstånden socialdemokrati, en frisk vänster och ett offensivt miljöparti tillsammans se till att byta ut den trötta och passiva regering som vägrar rusta Sverige för framtiden.

Nedslag i mediesmeten: SVT, SVT, SVT, DN, DN, SvD, SvD, SvD, AB, AB, Expressen
Fler som bloggar: Birger Schlaug Lena Sommestad (S) Peter Andersson (S) Peter Högberg (S)

torsdag 19 januari 2012

Reinfeldt duckar för den egna politiken

I gårdagens partiledardebatt hade Fredrik Reinfeldt en stående fråga. Den handlade inte om jobben, inte om klimathotet, inte om kvaliteten i skola, vård och omsorg. Frågan löd "vem leder oppositionen?". Det är lite oroande att vi har en statsminister som inte har en grundläggande förståelse för pluralistisk demokrati. Ännu värre är att denna kunskapslucka hos regeringschefen verkar hindra en saklig debatt om politikens innehåll. 

Nej, jag tror inte på riktigt att Fredrik Reinfeldt inte vet vad oppositionens roll är. Men det är ändå anmärkningsvärt att den moderatledda alliansen tycks mer benägen att svara barn i Åkersberga på frågor om Eric Saade än att ge folkvalda oppositionspolitiker sakliga svar om regeringens politik. 

Fredrik Reinfeldts iver att hitta en enda ledare för fyra helt självständiga partier handlar om att flytta fokus från den egna politiken. Regeringen vill inte prata om varför klimatutsläppen ökar och ingenting görs åt saken, eller att arbetslösheten ökar trots universalmedicinen mot allt ont (jobbskatteavdraget). Moderaterna vill definitivt inte prata om varför vårdcentraler slumpas bort till vrakpriser till partiföreträdares vänner. Det är enklare för Reinfeldt att uppträda som en överlägsen mobbare mot Håkan Juholt eller fråga Gustav Fridolin om vem som tar vem i något teoretiskt regeringsbildande efter 2014. Som om svenska folket inte skulle ha något att säga till om i frågan.

Opposition är visserligen ett kollektivt begrepp, men det behöver inte betyda att de håller ihop. Det kan mycket väl vara så att svenska folket har mer än två färdigpacketerade idéer om hur de vill att Sverige ska skötas och att de därmed röstat på olika partier. Det är precis vad som hänt i alla val sedan den allmänna rösträtten infördes, så det borde kännas ganska bekant.

Att låtsas som om det bara fanns två möjliga vägar att gå i politiken är att idiotförklara det svenska folket. Kanske tror författaren till "Det sovande folket" att väljarna är just idioter. Det är inte en inställning som kännetecknar en demokratisk ledare, utan snarare en auktoritär dito. Det finns inte bara höger eller vänster, svart eller vitt, rätt eller fel. 

Politik handlar om att vilja och att välja. Att vilja ha ett samhälle som ser ut på ett visst sätt, att statens ska skötas på ett visst sätt, vad staten ska lägga sig i eller inte osv. Viljan är visionen. Att välja är att sedan, när folket har valt den politiska sammansättningen och de ekonomiska förutsättningarna ligger på bordet, göra prioriteringar och val som för samhället så nära som möjligt målet i den visionen. Det är demokrati. Vår regeringschef däremot varnar för visioner. Istället ägnas debattid åt att peka finger åt att oppositionen består av olika partier, som om det vore något negativt.

Oppositionen har två huvuduppgifter - att granska och ifrågasätta den förda politiken samt att förbereda sina alternativ till väljarna till nästa val. Det ligger i sakens natur att ett regeringsalterantiv som inte fått folkets förtroende måste ompröva sitt eller sina alternativ. Att ett alternativ fått förtroende betyder dock inte att regeringen ska få styra skeppet i det tysta - regeringen måste kunna försvara sin politik och redovisa hur de lever upp till vad som lovats väljarna. Det är förståeligt att det är jobbigt för regeringen att bli kritiserad från fyra håll i riksdagen, istället för bara från ett. Men ingen har sagt att demokrati ska vara enkelt. Demokrati är folkstyre och folket vill styra åt olika håll. Det är en styrka med demokratisk mångfald, även om det kan upplevas som ett problem för den som vill glida fram på stilla vatten.

söndag 15 januari 2012

Låt inte barn och äldre ta smällen

Med årets första kommunfullmäktige rullar imorgon den kommunalpolitiska vardagen i Huddinge igång på allvar igen efter helgerna. En kommunalpolitisk vardag där den stora världen, skakad av ekonomisk kris, gör sig allt mer påmind. I samband med att kommunplanen ska upp till beslut lär debatten fortsätta om vad politiskt ansvarstagande i kristider innebär. Är det duktigt och ansvarsfullt att skära ner? Är det ansvarslöst att värna utbildning och äldreomsorg?

Kommunstyrelsens ordförande Daniel Dronjak-Nordquist (M) kommer återigen påstå att majoriteten tar ansvar genom att hålla hårt i kommunens pengapåse. Och visst håller de hårt i pengapåsen. Stora besparingar väntar äldreomsorgen. Anpassningar, kallar majoriteten det och menar att det handlar om att allt fler väljer privat hemtjänst och att det finns tomma platser på boenden. Som om det inte fanns önskemål om att kunna få mer hjälp av hemtjänsten. Som om de som vill in på ett boende, men anses för friska, inte finns. Som om utsparkad personal med säkerhet kommer springande tillbaka fyllda av tacksamhet den dag en åldrande befolkning gör rekryteringsbehovet skriande.

Också när vi från Miljöpartiets sida vill lyfta Huddinges skolor och förskolor håller majoriteten hårt i pengarna. När vi säger att barn och unga inte ska vara de som betalar krisen. När vi säger att en satsning på pedagogerna är nödvändig om vi ska ta kommunen ur bottenträsket när det gäller andelen behöriga lärare och förskollärare – och för att undvika ytterligare flykt av arga pedagoger som inte tycker Huddinge håller måttet som arbetsgivare.

Miljöpartiet är inte ett parti som sprätter med pengarna hur som helst. När kommunbudgeten klubbades i juni – då ekonomin ännu såg ljus ut – hade vi ett större överskott i vårt budgetförslag än majoriteten. Det var ansvarsfullt. Men det är lika ansvarsfullt att nu framhärda i satsningar på en eftersatta förskolor och skolor, även om de ekonomiska marginalerna nu är små. Tror vi på framtiden måste vi rusta våra ungar för den, så enkelt är det. Och om vi har ett uns av skam i kroppen kan inte tacken till de människor som slitit i decennier och möjliggjort det välstånd många av oss trots allt åtnjuter bli en försämrad omsorg, med lite mindre trygghet, lite mindre lung och ro.

Vi vet inte hur djup och hur långvarig krisen blir. Kanske måste vi en dag kapitulera inför den och konstatera att resurserna inte räcker ens för det mest grundläggande. Men där är vi inte nu. Där är vi inte om majoriteten samtidigt skissar på ett nytt tjusigt kommunhus. Där är vi inte när staten anser sig ha råd att göda McDonald's med sänkt restaurangmoms.

För mig är det enda vettiga vi kan göra i nuläget att acceptera små ekonomiska marginaler och med näbbar och klor försvara en äldrevård präglad av trygghet och värdighet och en förskola och skola där unga rustas för framtiden. Samt skrika för full hals om att regeringen ska ta sitt ansvar och backa upp kommuner och landsting med de resurser som krävs för att barn, unga och äldre inte blir de som får ta smällen av en hel samhällsmodells dikeskörning.

P.S. Mer om äldreomsorgen i SVT:s Agenda ikväll. Debatt mellan Jonas Sjöstedt (V) och Annie Lööf (C) om den privata äldrevården som brottas med ett lågt (surprise!) fortroende. D.S.

tisdag 10 januari 2012

Politikens kompass

Jag har med intresse följt den debatt som blossat upp om de olika politiska färgernas vridningar.
Startskottet var (av vad jag uppmärksammat) Bengt Ohlsson, författare och krönikör i DN, och hans försök till att i
sin debattartikel bena i huruvida kultur och vänsterideal hör samman. På något subtilt plan medgav han att han numer inte är lika övertygad om sina vänsterideal som han en gång var, utan tvärtom, numer njöt av att böka lite i högerns ståndpunkter.

Vad jag fann extra intressant med detta inlägg i debatten var att på min facebooksida var det främst de som jag vet är folkpartister som delade denna artikel i sitt nätverk. Med någon sorts pust av lättnad. ”Åh så skönt, det är inte bara jag som vacklar” liksom. Talande på något sätt tycker jag. Det är där de i mitten hamnar. Frågande på vilken sida av rättesnöret man står. För folkpartister och tänkbart även centerpartister faller ju en hel del av deras tradition i och med alliansen. Det dras obevekligen från mitten till höger och får helt plötsligt för andra och sig själv urskuldra hur deras liberalistiska grund fungerar tillsammans med konservatismen. Att på samma sätt som Bengt gör i sin debattartikel börja ifrågasätta varför man ska hålla fast vid ideal bara för att. Befrielsen kommer då när man släpper kravet på sig och tillåter sig själv att ge sig hän.

Som den uppmärksamme la märke till så skrev jag ”de” inte ”vi” trots att miljöpartiet räknas till mittenfåran. Jag återkommer till detta.

Titeln på Bengt Ohlssons debattartikel var ”När ska det röda rinna av kulturens fana?” Som ett svar på detta kom en krönika i Finansliv under titeln ”Måste bankfolk vara höger?” Där Claes Hemberg ställer sig på motsatt sida och benar i huruvida bankerna måste besättas av högerfolk. Hur denna överrepresentation leder bankväsendet mot en gemensam inställning till ”folket” som kanske inte gynnar slutanvändaren på det sätt som faktiskt skulle kunna vara önskvärt och då medge ett mått av samhällsnytta vid sidan om profit.

Ytterligare ett svar kom idag från Sven Wollter i sin debattartikel i DN ”Vi försöker inte uppfostra”. Han ger sin syn på det hela. Hans inlägg är befriad från pekpinnar och rättesnören riktat mot Bengt Ohlsson. Han vill ge ytterligare en dimension men är i slutet tydlig med sina ideal och vad gränsen består av enligt honom.

Personligen är jag vänster i mina ideal. Utan tvekan. För mig grundar sig den mänskliga samvaron på solidaritet till varandra och den grundläggande förståelsen för allas lika värde. Denna åskådning är per definition vänster. Det är det som utgör tolkningen av den praktiskt förda politiken för vänstern. Jag har dock valt att engagera mig i miljöpartiet eftersom jag anser att miljöfrågan är vår tids brinnande punkt. Det är den orätt vi som samhällen och medborgare brådskande måste hantera. Och som jag ser det är det ett perspektiv som måste genomsyra hela den politiska agendan förd från partiet. Där är miljöpartiet de jag finner min tilltro till. Sedan finns det, beroende på hur man drar det politiska spektra aspekter i miljöpartiets politik som faktiskt placerar oss i mitten. Det är den pratiska tillämpningen av politiken som skiljer sig emellanåt från den från vänstern utövade. Därmed inte sagt att den då liknar högern.

Grunden för miljöpartiets politik byggd på solidaritet. Till de nu levande, framtida generationer och även andra livsformer. Miljöpartiet värnar även om de som inte har någon röst i våra politiska system. Härav kan jag inte säga ”vi” om ”de” i mitten. Inte när det är fråga om politiska ideologin.

söndag 8 januari 2012

Grönare vänster manar till eftertanke

Den nya vänsterledaren satte klimatfrågan i fokus i sitt linjetal idag, precis som han gjort under sin kandidatur och genom sitt första politiska utspel som partiledare. I dagens tal upprepades ambitionen om att göra Vänsterpartiet till det ledande klimatpartiet.

Ur ett grönt perspektiv inger Sjöstedts tillträde både hopp och manar till eftertanke. Hopp för att oppositionen som helhet förhoppningsvis får en vitamininjektion. Med en mer seriös, framåtblickande och konstruktiv vänster ökar förhoppningsvis trycket på regeringen.

Men för Miljöpartiets del innebär Jonas Sjöstedt också en del att fundera över. Utmaningen om de gröna väljarna är tydlig. Det kan innebära en gyllene chans att få hjälp med att sätta de gröna frågorna på agendan, vilket i sin tur kan ha stor betydelse för innehållet i den politik som en ny regering förhoppningsvis ska utforma efter valet 2014. Men det förutsätter att Miljöpartiet antar utmaningen och visar vad som gör partiet unikt. Annars lär det inte resultera i så mycket mer än att V möjligen växer på MP:s bekostnad.

Vänstern har redan idag många bra förslag på miljö- och klimatområdet. Problemet har varit dels att miljöfrågor aldrig varit prioriterade på allvar och dels att man saknar insikt om omöjligheten med evig tillväxt. Det återstår att se vad som händer med miljöambitionerna när de ska vägas mot andra ”politikområden”, för tyvärr betraktas nog miljöfrågor just som ett område bland flera av de flesta vänsterpartister. En jämförelse mellan de rödas och de grönas skuggbudgetar från i höstas visar också att de förra har en hel del att lära om ekonomiska styrmedel som medel i en grön omställning. Men i och med att vänstern håller fast vid – och väcker liv i – frågan om arbetstidsförkortning visar man i praktisk politik att man ser andra värden än ekonomisk tillväxt. I det läget vore det mycket olyckligt om Miljöpartiet tonade ner sina visioner om kortare arbetstid, särskilt som MP och V med stor sannolikhet tillsammans kommer utgöra en majoritet av regeringsunderlaget och långt ifrån bara ett litet påhäng till Socialdemokraterna om det blir en rödgrön regering 2014.

Jonas Sjöstedt gör det som få andra gör i svensk politik just nu. Han talar om de stora, svåra frågorna. Inte minst har han presenterat det jag otåligt väntar på att språkrören ska komma ut med: en analys av finanskrisen. Bland annat ger han uttryck för intressanta tankar om att genom lagstiftning dela upp bankerna så att spekulationen skiljs från den samhällsviktiga in- och utlåningen som ett sätt att skydda småspararna. Analysen är knappast heltäckande eller kanske ens särskilt grundlig, i synnerhet saknas ett grönt perspektiv. Men han tar sig i alla fall an den kris som nu resulterar i att barn svimmar av undernäring i grekiska klassrum. Vilket borde vara en plikt för alla politiker med ambitioner om att möta nutidens problem.

Jag hoppas att ett grönare och friskare vänsterparti kan ge mitt eget parti inspiration, men också ett tillfälle till reflektion över vad som ska vara vår uppgift i svensk politik. För det finns bara ett grönt parti och det förpliktigar. Vi måste vara partiet som idogt värnar miljön även när medierna tappar intresset och som orkar tänka långsiktigt när andra vänder kapporna mot opinionsvindarna. Vi måste vara dem som vågar tala klarspråk om att den västerländska livsstilen och klamrandet vid den kapsejsande tillväxtfixerade ekonomin leder oss rakt in i väggen och att konsumtionshets, bilberoende och köttfrosseri måste brytas. Vi måste vara dem som visar vägen mot en annan tillvaro med plats för både jagens frihet och vi:ets kraft. För om inte vi, ingen annan heller.

Fler som bloggar: Birger Schlaug, Peter Högberg (S) och huvudpersonen själ(v)

torsdag 5 januari 2012

Vad vill alliansen?

Fredrik Reinfeldt varnade för visioner på moderaternas partistämma i oktober i år.

I sig är detta ett mycket intressant uttalande från en statminister. I vad består en statsministers uppdrag? Att leda landet. För att få leda landet så ska man få majoritet av folkets röster. För att få folk med sig är det fördel att beskriva bilden man har för det man vill skapa genom sitt ledarskap. I dagligt tal kallat vision.

Vi har ju alla hört Fredrik tala. Många storslagna meningsladdade termer fyller talen. Frihet. Öppenhet. Ansvar. Arbetslinjen kan man väl orda om den är så meningsladdad egentligen. Men vad betyder dessa ord om de inte förmedlar en vision? Vad är innehållet? Vad är meningen?

Det är vid sådant fall de storslagna termer blir floskler.

När man läser moderaternas idéprogram talar de sig varma om rättvisa, frihet och jämlikhet. I stort är det som hämtat från ett vänstermanifest när det begav sig. Även om det emellanåt trängs in några rader om rättsapparat och annat som för tankarna till det konservativa grunden. Men om man granskar moderaternas historiskt förda politik och dagens reformer framstår hur illa den rimmar med de omtalade värderingarna i idéprogrammet. Även till exempel hur samhället de fakto blivit mindre jämlikt under regeringen rimmar illa med den bild som speglas i idéprogrammet Om man i praktiken utövar en politik som går mot ett mer ojämlikt samhälle, kan man då påstå sig sträva mot jämlikhet?

I idéprogrammet blandas termer som i många fall står i motsats till varandra hejvilt. Stark stat och demokrati. Marknadsekonomi och hållbar tillväxt. Under rubriken Hållbar tillväxt i idéprogrammet nämns faktiskt ett stycke här citerat: ”Uthållig tillväxt kan aldrig komma ur kortsiktighet, rovdrift på naturresurser eller genom att lämna många människor att leva på litet.” Ja, det låter i stort sätt ordagrant som en fri oreglerad marknadsekonomi det ju.

Då måste man fråga sig, vad är moderaternas vision? Bara för att man trycker in alla termer som brukar lyftas som ideal i politiska sammanhang innebär det då att man inte måste säga vilken av vägarna man tänker välja då de drar åt olika håll? Ska vi ledas av en regering som listat ut vilka ord som vi lystrar till, utnyttja det för att sedan genomföra motsatt politik? Att säga en sak och göra en annan?

Det skrevs kilometervis med tidningsspalter om de lögner som Moderaternas idéprogram innehöll när det presenterades i höstas. Sofia Arkelsten satt och stammade fram osanningar som tillrättavisades om och om igen av reportrar bland annat i DN. En revidering av programmet utlovades men efter granskning så här tre månader senare kan man konstatera att det inte har gjorts.

Att göra viktiga reformer som ligger till grunden för hur vi definierar vårt samhälle, men göra dem i smyg är ännu ett grepp vi finner att vår regering använder sig av så som omskrivningar i föräldraförsäkringen med klara politiska inslag.

Även dribblande med statistik för att påskina en verklighet som inte är sann är en otäck företeelse. Arbete är nya moderaternas stora paroll som de gärna framlyfter som ett av de viktigaste incitamenten till ett samhälle där alla tar sitt ansvar. Att folk ogärna knegar dagarna i ända för att grannen ska ligga på sofflocket har minsann moderaterna tagit till sig. Men nu råkar det ju vara så att varken arbetslösheten gått ner bland kvinnor eller unga eller annan grupp i samhället heller för den del. Och att byta benämning på de olika bidragen och kasta ut folk ur systemet vid skiften är inte heller ett sätt att magiskt få ner socialbidragstagande eller förtidspensionering. Men enligt regeringen så kan man ju ignorera dessa fakta och trolla lite med statistiken så vipps har vi en ny verklighet. I alla fall i media.

Att på detta sätt använda media för att beskriva hur världen blivit en bättre plats tack vare moderaterna är ju onekligen skrämmande. Det är genom tiderna en väl beprövad metod som sällan fört något gott med sig och som baserar sig på en osund syn på hur samhälle ska styras och dess medborgare.

Härmed inte sagt att alla andra svenska regeringar genom tiderna varit ofelbara. Men att ifrågasätta, genomlysa och söka bekräftelse på att vi som medborgare inte blivit vilseledd är allas vårt ansvar oavsett vilken färg regeringen har.

Reinfeldt och hans allians fick vid förra valet fler av folkets röster. Men för vilka löften och på vilka grunder? Och vilka av deras väljare blev lurade?

Public service under attack

Nu kommer jag dragandes igen med de stora orden, om en demokrati som behöver kämpas för. Jag vet inget annat, när det finns så många tecken på att det är illa ställt med vårt folkstyre. Igår skrev jag om hur de med stora resurser (läs McDonald's med flera) får de politiska besluten dit de vill. Idag vill jag, liksom SVT:s VD Eva Hamilton, uppmärksamma den attack som alliansen smygande genomför på något som jag uppfattar som en av grundpelarna i den svenska demokratin – public service-medierna.

Utan att störas av någon högljudd debatt har kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth tillsatt en utredning med direktiv om förslag på åtgärder som ska skydda de stora kommersiella mediebolagen – som gör allt större vinster – från skadlig konkurrens av public service. Det handlar exempelvis om att det finns ett missnöje bland reklam-TV-kanalerna om att Sveriges Television gör populära underhållningsprogram som "stjäl" tittare på fredags- och lördagskvällarna. Man vill slippa konkurrera med Melodifestivalen helt enkelt. Med alliansens nyspråk kan detta uttryckas som att bekämpa en "kommersialisering" av public service, vars uppdrag ska "renodlas" mot att sända de typer av program som de kommersiella kanalerna inte sänder.

Jaha, och? Är det inte hög tid att ifrågasätta att licenspengar går till påkostade produktioner av bred underhållning? Det kan man tycka. Men om man vill hindra public service att sända underhållning, sport och annat som de kommersiella kanalerna erbjuder får man också acceptera en allt tydligare uppdelning av publiken. Grovt uttryckt att public service blir något för en kulturell elit, medan pöbeln får hålla till godo med reklamfinansierad underhållning. Unga människor som tittar på bred underhållning på SVT hittar ofta förr eller senare fram även till exempelvis kultur- eller samhällsprogram. Med ett avsmalnat public service kommer många tittare hålla sig till kanaler där den typen av program inte ens existerar.

Adelsohn-Liljeroth (ni vet hon som välkomnades med en stor suck av lättnad från kultur-Sverie när hon efterträdde Timbroagitatorn Stegö-Chilo) har redan genomfört åtgärder som ska värna de kommersiella bolagens intressen jäntemot public service. Inte minst införandet av "prövnings-tillstånd". Detta innebär att om ett public servicebolag vill starta en ny tjänst, t.ex. en ny kanal, måste regeringen ge grönt ljus – efter att ha lyssnat till de kommersiella bolagens synpunkter. Enligt Eva Hamiliton är det inte troligt att t.ex. SVT Play kommit till stånd med dagens regler.

Om public service med olika medel skjuts i sank får vi ett än mer kommersialiserat medielandskap. Det vore förödande i en tid när vi kanske mer än någonsin behöver hjälp av kvalificerad journalistik och en samhällsdebatt med många perspektiv för att försöka förstå de dramatiska och komplexa skeenden som utspelar sig. Jag påstår inte att public service är en garant för detta, jag tycker tvärtom att man till stora delar misslyckas i dessa avseenden. Men jag kan inte se att några andra aktörer än public service skulle ha möjlighet bidra med detta.

Om vi ska ha en chans klara de gigantiska utmaningar vårt samhälle står inför behöver vi ett offentligt samtal som gör oss klokare, inte motsatsen. När Europa håller på att braka samman kan inte den enda analysen vara att sydeuropéer inte kan handskas med pengar. När den eviga tillväxt som vi byggt upp våra ekonomier kring inte synes vara så evig borde det finnas mer seriösa svar än förslag om införandet av 364-dagars år med fasta helgdagar för att minska antalet lediga dagar. Och när de svenska CO2-utsläppen skenar samtidigt som stormarna river allt hårdare i husknutarna måste det finns någon som sätter ljuset på att de politiker som säger sig vara bekymrade fortsätter med exakt samma politik som lett till de ökade utsläppen.

Vi behöver kort sagt en diskussion om de stora frågorna som vi saknar idag. Jag har exempelvis inte funnit ett enda seriöst försök att i grunden förstå finanskrisen i en svensk dagstidning, radio- eller TV-program. Det är naturligtvis ett stort underbetyg för främst public service. Men min slutsats är inte att public service ska slaktas. Tvärtom. Public service ska stärkas, för behovet har aldrig varit så uppenbart som nu.

Ett offentligt samtal som hjälper oss förstå problemen och formulera lösningarna kräver också några som samtalar. Alla vi som befolkar organisationer, partier och sociala medier – vågar vi ta oss an de svåra frågorna eller väljer vi något enklare som genererar väl så många nomineringar, röster och facebooktummar?

onsdag 4 januari 2012

McDemokratin tar över?

Det är hög tid att stå upp för demokratin. Det är vad som behöver sägas. Men det kan man ju inte skriva, för vi lever i en värld där de flesta ord som är stora och vackra tömts på innehåll och numera betyder motsatsen. "Stå upp för demokratin", det är sådant som människor som kallar sig liberala (ett annat ord som förvridits till oigenkännlighet) brukar dra till med när de vill bomba sönder ett fjärran land eller när de tycker att den som kritiserar förolämpningar av muslimer gör bäst i att hålla käften – för yttrandefrihetens skull. Men när jag nu på på riktigt menar att vi behöver stå upp för demokratin, hur i hela världen ska jag uttrycka mig då? När misstankar finns om att stora företag mer eller mindre köper välvilliga beslut, när alliansen vill skjuta public service-medierna i sank utan att någon märker det och när vi inte längre förmår att föra ett seriöst samtal om framtiden på jorden, då behövs det stora ord. Så jag struntar i att orden tagits ifrån oss och att folk förmodligen tycker att jag låter pretantiös upp över öronen. För nu är det jävlar i mig tid att tala allvar. Här kommer det första av två inlägg om en demokrati i akut behov av försvar och upprustning:

Ibland ter sig demokratins utarmning högst påtaglig och konkret. Som när McDonald's tackar regeringen för den sänkta restaurangmomsen med en stor annonskampanj där man deklarerar att momssänkningen gör att man nu sänker priserna och anställer fler (vilket för övrigt få andra restauranger tycks planera för). Detta är inte första gången som Moderaterna och McDonald's gullar med varandra. I valrörelsen prydde Filippa Reinfeldt snabbmatskedjans brickunderlägg med ett käckt budskap om att företaget tänkte på allergiska barn. Inför valet 2006 minns jag att flera moderata företrädare, däribland finansborgarrådet Kristina Axén Olin, vid återkommande tillfällen hyllade skräpmatsjätten för deras insatser för integrationen. Denna bestod bland annat i att tillhandahålla slöjor med McDonald's logga för de anställda som önskade denna arbetsklädsel. Efter matkskiftet dröjde det sedan inte länge innan företagets skattebörda lättade med åtskilliga miljoner då arbetsgivaravgiften för anställda under 26 sänktes. En åtgärd som knappast ledde till en massa jobb, men som ökade snabbmatskedjornas vinster och skapade viss kreativitet när det gäller metoder att göra sig av med anställda som passerat 26-årsstrecket.

Jag påstår inte att McDonald's har sponsrat Moderaterna. Men så länge Moderatarna vägrar redovisa varifrån de får sina pengar finns det skäl att misstänka det. Och att åtskilliga politiska beslut idag fattas på helt andra grunder än medborgarnas bästa kan bara den som antingen är dövblind eller själv är köpt av lobbyister förneka. Det räcker med vetskapen om vilka fullt lagligt producerade kemikalier vi dagligen umgås med för att konstatera detta, för att nämna ett av tusentals exempel på hur företagsintressen sätts före människor. Kort sagt: pengar spelar stor roll i politiken och det måste vi bli medvetna om och hitta motmedel mot.

Om vi inte vill ha en framtid där den som har störst resurser är den som får sin vilja fram i de folkvalda församlingarna behöver vi definitivt tuffa regler om redovisning av partibidrag. Men det räcker inte. Att påverkan sker via en inbetalning på ett partikonto hör nog trots allt till undantagen. Det finns åtskilligt mer subtila sätt för den som är stadd vid kassa. Vad som framför allt behövs är en frisk debatt med många perspektiv och inte minst starka, oberoende medier. Och då menar jag medier som står fria både från politiker och företagsintressen. Det vill säga public service. Detta finns det goda skäl att återkomma till i morgondagens inlägg. Obehagligt goda skäl, ur ett demokratiskt perspektiv.

söndag 1 januari 2012

När sätter vi ner foten?

Så har ytterligare ett år gått av den värdefulla tid vi har på oss.

Larmrapporterna om vårt klimat, om orättvisorna för produktionen av våra konsumtionsvaror och växande klyftor har duggat täta de senaste åren. Det som står på spel är det högsta man kan tänka sig. Framtiden. Våra medmänniskors väl. Vårt samhälles grundstomme och värderingar. Med tanke på att alla på jorden berörs av förändringarna är vi relativt få kämpar för en bättre värld.

En av de mest förolämpande och opinionsvridande termer som brukar användas för att beskriva oss som faktiskt bryr oss är alarmister. Alarmister. Som om vi bara låter massa, mest hela tiden och varnar för något. Men knappast något man måste lyssna till. En massa ståhej om höga halter koldioxid och smältande polarisar. Om ett antal år framöver. Så varför ens lyssna till det?

Men miljöfrågan är inte bara en fråga om något så abstrakt som koldioxidutsläpp eller några graders temperaturhöjning. Det kanske är för mycket begärt av gemene man att ha insikt i hur känslig ekologin är. Och det är svårt för soldyrkande Svenssons att avstå charterresan eller shoppingrundan för det.

Till miljöfrågan finns även en demokratisk aspekt som inte kan förbises. Om vi som samhälle verkligen anser att industrierna har rätt att förstöra våra vatten och livsförutsättningar för att ge oss ytterligare överflöd när våra behov sedan länge är mättade. Om vi som samhälle givit vår tillåtelse att de släpper ut ämnen som vi vet är skadliga, som ger oss cancer och muterar våra gener eller rent av är dödliga. Är vi verkligen villiga att se mellan fingrarna trots att våra vatten, även här i Sverige innehåller så mycket kvicksilver att våra offentliga databaser inte redovisar kvicksilverhalterna när kemisk påverkan på vattnets kvalitet redovisas. Är det så att vi tillåter en industri som oljeindustrin där faktiskt koldioxidutsläppen är en av de mindre negativa bieffekterna på vår miljö. Oljeutsläpp bara i år uppgått till över 950 000 liter olja släpps ut i bara svenska vatten! Och de som nu tror att lite olja inte är så farligt förslår jag ta en slurk bensin nästa gång bilen ska tankas. Om du inte tycker det låter så inbjudande är det nog faktiskt så att du inser att det inte är bra för våra vatten heller.

Sedan har vi det globala perspektivet. Hur vår produktion flyttats till låglöneländer för att vi ska kunna konsumera mera. Där villkoren för de anställda i vissa fabriker är att likställa det med slaveri utan att vara någon överdrift. Så illa att i anställningskontraktet får man skriva under att man inte kommer begå självmord. Allt för att pressa priserna enligt marknadsekonomins spelregler.

Miljöfrågan är ett perspektiv framåt. En härledning av vad det vi gör idag innebär för morgondagen. Det är del i den kamp som kämpats i århundrande. Kampen för allas rätt till liv. Kampen mot övergrepp och maktutövande. En strävan mot en värld där man faktiskt får, kan och vill leva i. Så enkelt och så basalt. Att vi som föds in i denna värld ska ha förutsättningar att leva oavsett om vi föds här eller på andra sidan jordklotet och oavsett livsform.

Min förhoppning för 2012 är att fler förstår hur de behövs som stöd för miljöfrågan för så länge vi som konsumenter och samhällsmedborgare gemensamt inte ställer krav om förändring kommer det inte ske trots att den borde påbörjats för länge sedan. Och mänskligheten har inte råd att se ytterligare ett år gå förbi med marginella löften och skenande utsläpp.

2012 - vredens år?

Det finns mycket som pekar åt fel håll när vi nu tar oss an 2012. Arbetslösheten stiger, klyftorna ökar och klimatutsläppen skenar. Mycket tyder på att året som ligger framför oss kommer bli svårt för många människor. Men jag när också en stark förhoppning inför det år som kommer. Det blir allt tydligare att vi har en regering som ställer människor utanför, som urholkar kvaliteten i skola, vård och omsorg och passivt ser på när köerna till arbetsförmedlingen växer. Inte ens moderata PR-Schlynglar kan trolla bort detta i all evighet. Jag hoppas att 2012 blir året då vreden väller fram. När vi blir allt fler som säger: Nu räcker det. Fattiga barn är 1800-tal. Bygg för helvete ett samhälle igen!

Miljöpartiet ska vara partiet som möter denna vrede. Som eldar under den och som använder kraften i den för att forma ett alternativ. Med förslag som är såväl konkreta och praktiskt genomförbara som visionära och omvälvande. Miljöpartiet måste möta den vreden. Det är vårt ansvar att göra det. Utan politska kanaler som kan omvandla vreden till förändringskraft är samhället farligt ute. Under året som gick såg vi i London, Aten och på andra håll vad som händer när människor inte upplever att de är representerade i det politiska systemet. Då tar stenar och tillhyggen över ordet.

Vi bygger inte ett tryggt, stabilt och solidariskt samhälle utan hänsyn till jordens resurser. Bryter vi inte oljeberoendet har vi inte en chans att upprätthålla välfärden. Ser vi inte möjligheterna i en offensiv klimatomställning knäcker vi aldrig arbetslösheten. Därför är det upp till den gröna rörelsen att svara när ropen från människor som inte längre låter sig trampas på växer i styrka.

Fler bloggade nyårsönskningar: Anders Åkesson (MP), Eva Berglund (MP), Hans Wåhlberg (MP) och Peter Andersson (S)