söndag 25 september 2011

C ska bli grönast i Sverige – ett skämt att ta på allvar

Läser att Centern med Annie Lööf vid rodret vill bli Sveriges tydligaste gröna röst. Jag skulle förstås kunna brista ut i ett asflabb. Onekligen ligger det nära till hands att skriva ett spydigt inlägg om partiet som innehaft miljöministerposten i 5 år utan att ta ett enda synligt steg framåt på miljöområdet. Partiet som sett på när järnvägen havererat, som kallat motorvägsbyggen i mångmiljardklassen för "miljömotorvägar" och som offrat sitt kärnkraftsmotstånd just när de förnybara alternativen blivit bra nog för att kunna ersätta kärnkraften. Det partiet vill alltså nu utmana Miljöpartiet om att vara "grönast".

Jo, visst är det humor. Visst är det lite "Trelleborgs FF siktar mot Champions Leage." Men jag tycker det finns skäl att ta Centerns utmaning på allvar. Naturligvis inte sakpolitiskt. Men när det handlar om hur partierna framställs i en allt mer okritisk och ytlig politisk rapportering finns det absolut skäl att varna för Centern, ledd av en smart och medial fixstjärna. Få journalister läser på allvar de politiska förslagen. Därför handlar allt mer om att hitta kodord som når igenom bruset. Med rätt strategi kan Centern säkert framställa sig själva som gröna i det allmäna medvetandet.

För Miljöpartietes del gäller då att flytta fram positionerna. Om C hjälper till att få upp de gröna frågorna på agendan finns en gyllene möjlighet att lyfta fram det som har gjort vårt parti unikt: insikten om att vi behöver ändra vårt sätt att leva för att hålla i längden.

När Annie Lööf säger i sitt installationstal: "Allt är möjligt" måste vi påminna om att det är en lögn. En trevlig lögn måhända, men likafullt en lögn. Det är inte möjligt att konsumera, äta kött och åka bil som vi gör. Inte ens om varorna är miljömärkta, köttet ekologiskt och bilen en "miljöbil". Planeten sätter snävare gränser för oss än så. Allt är inte möjligt. Men att värna livet är möjligt. Att sätta omsorg om oss själva och dem vi delar en stund på jorden med före shoppingkassar och oxfiléer är möjligt. Och något att längta till, om ni frågar mig.


Peter Andersson (S) kommenterar bl.a. Lööfs miljöutspel här.

söndag 18 september 2011

Låt oss vara konstruktiva – inte undfallande

6 av 10 MP-väljare vill samarbeta med alliansen, trumpetar idag opinionsanalytikern Arne Modig på DN Debatt. Ska jag då konstatera att jag har haft fel när jag hävdat att det vore förödande för Miljöpartiets trovärdighet att ge sig in i ett bredare samarbete med regeringen?

Å nej, sakta i backarna. Att människor som spontant ombeds att ta ställning till samarbete eller inte samarbete väljer samarbete är knappast att förvånas över. Förutom att ordet samarbete i sig har en positiv laddning, lämpligt att använda för den som vill visa på en positiv inställning till uppgörelser med regeringen, är det inte konstigt om många väljare tagit intryck av den senaste tidens diskussioner kring det osäkra parlamentariska läget som nu sammanfaller med ett högst osäkert ekonomiskt läge. Att samarbeta med regeringen för ”landets bästa” kan vid första anblicken tyckas ansvarsfullt.

Men nu har vi inte en regering med en politik som löser kriser, utan som tvärtom bäddar för mycket värre kriser på sikt. Vi har en regering som istället för att sätta igång byggandet av ett hållbart samhälle tar steg BAKÅT på miljöområdet, inte minst med sin infrastrukturpolitik som styr från järnväg till väg.* Och vi har en regering som bygger upp farliga sociala spänningar genom sin omvända Robin Hood-politik och hetsjakt på sjuka, arbetslösa och andra utsatta grupper. En sådan regering ska man inte dela med sig av sin trovärdighet till. En sådan regering ska man bjuda motstånd – inte minst genom att formulera tydliga alternativ.

Att göra upp i enskilda, tydligt avgränsade, sakfrågor är däremot en annan sak. Det är naturligtvis oerhört glädjande att kunna konstatera att de minst hundratals somaliska familjer som varit splittrade till följd av orimliga krav på ID-handlingar nu ser ut kunna återförenas tack vare en lagändring som MP drivit igenom. Lika glädjande är det att barn till papperslösa nu ska få laglig rätt till skolgång. Här har miljöpartiet uppnått tydliga resultat, utan att det på något sätt klumpar ihop oss med regeringens politik på andra områden.

Därmed inte sagt att uppgörelsen på migrationsområdet är helt oproblematisk. Jag har full respekt för den kritik som framförts, inte minst från vänsterpartister vilka tycker MP svikit sina ideal genom uppgörelser med regeringen som fortfarande står för en i grunden inhuman flyktingpolitik. Det är naturligtvis besvärande att nu tvingas tiga still när Sverige exempelvis tvångsutvisar irakiska flyktingar. Men att trots allt kunna ta steg åt rätt håll – som för många människor är helt livsavgörande – på ett område där så oändligt mycket gått åt fel håll i decennier tycker jag väger tyngre. Att Miljöpartiet lyckats bli en murbräcka mellan moderater och socialdemokrater som under lång tid höll ihop för att stänga förespråkare för en human flyktingpolitik ute från inflytande bäddar förhoppningsvis för ytterligare framgångar för humaniteten framöver.

Så visst ska MP vara ett konstruktivt oppositionsparti. Men låt oss inte för ett ögonblick bli undfallande och hymla med att Sverige behöver slå in på en helt annan väg än den vi befinner oss idag.

*Även om man stilfullt presenterar ett och annat första-hjälpen-kit för eftersatta spår på välregiserade presskonferenser, där man alltid slipper frågor från väluppfostrade politiska reportrar om de pengar man TAGIT från järnvägen.

torsdag 15 september 2011

Heja Danmark!

Hissar Dannebrogen och tar en vegetarisk pölse i afton för att fira en medmänsklighetframmarsch i Danmark. Enhetslistan och Radikale Venstre visar att det går att nå valframgångar genom att förespråka en human flyktingpolitik. Hoppas det får Socialdemokraterna att omvärdera sin inställning om att den restriktiva invandringsspolitiken ligger fast. Och att Radikale och Enhetslistan kan inspirera svensk politisk debatt.

Skål Danmark! För en medmänskligare politik - och för landets första kvinnliga statsminister!

söndag 11 september 2011

Domstolar i Billströms tjänst

2006 avskaffades utlänningsnämnden och förvaltningsdomstolarna blev högsta instans i asylärenden. Detta efter en envis kamp från tillskyndare av en human flyktingpolitik som hoppades att nyordningen skulle leda till ökad rättssäkerhet för de asylsökande.

Fem år senare kan man tyvärr konstatera, som Sten de Geer på den utmäkta flyktingbloggen, att förhoppningarna kommit på skam. de Geer visar hur migrationsdomstolarna snarare blivit ett verktyg för regeringens djupt omänskliga migrationspolitik. Ett av många exempel är hur ett domstolsbeslut gjorde det fritt fram för migrationsverket att skicka asylsökande till Grekland i enligt med den s.k. Dublinförordningen som säger att ett asylärende ska avgöras av det EU-land en flykting först kommer till. Detta trots att det är helt uppenbart att asylsökande i Grekland i praktiken är helt rättslösa och saknar möjlighet till asyl.

Förutom att domstolarna i fall efter fall gör en högst restriktiv tolkning av reglerna, i linje med regeringens hårda politik, är domstolarna bekväma för minister Billström att gömma sig bakom. Vilken fråga som än ställs till migrationsministern om svensk flyktingpolitik blir svaret att det vore olämpligt om han som minister uttalar sig och på så sätt riskerar att påverka domstolarna. Självklart ska inte Billström uttala sig om enskilda domstolsärenden – det vore onekligen att åsidosätta rättssäkerheten. Problemet är att Billström också använder domstolarna för att slippa uttala sig om de lagar och regler som beslutats politiskt.

Att frånsäga sig allt politiskt ansvar och hänvisa till domstolar och myndigheter verkar vara en taktik regeringen använder sig genomgående av. Inte minst har vi sett det i turerna kring sjukförsäkringen. Att svårt sjuka människor har nekats ersättning har skyllts på försäkringskassan. Kan man be om lite politiskt ansvarsutkrävande? Om en gnutta medmänsklighet?

söndag 4 september 2011

Det är inte vi, det är grekerna

Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman har orsakat visst hallaballo genom ett utspel på Svenska dagbladets Brännpunkt om att Grekland och andra som missköter ekonomin borde sparkas ut ur Eurosamarbetet. Andra folkpartister går i taket och åter andra (i mer ledande ställning) gör sig oanträffbara.

Jag ska försöka avhålla mig från att vara nedlåtande mot såväl folkpartister som Svenska dagbladet, men jag kan inte annat än le ömt åt hur konsekvent man pekar finger åt andra och undviker att ifrågasätta sig själv. Lite gulligt är det faktiskt. När valutaunionen krakelerar renderar det inte i någon omorientering när det gäller frågan om en svensk anslutning. Istället handlar diskussionen om huvuvida de som redan är med ska få vara kvar. DN konstaterade för en tid sedan att endast fem EU-länder (däribland Sverige) lever upp till stabilitetspaktens krav. Om Cwejman får leda Europa genom krisen kanske Sverige snart ingår i en söt liten valutaunion med EU-klassens duktiga elever.

För visst är vi duktiga. Inga röda siffror i bokföringen. Det är inte vi, det är grekerna kan vi förnöjsamt konstera. Åtminstone så länge vi håller oss till den bokföring Anders Borg förfogar över. Att vi hör till de länder som förbrukar allra mest av jordens resurser – och i det avseendet lever långt över våra tillgångar – slipper vi tala om så länge Svenska dagbladet och deras likar sätter agendan.

Kopplingen mellan ekonomisk kris och sinande naturresurser, som jag bloggat om tidigare, borde däremot vara något för gröna språkrör att tjata om. Jag hoppas att inte eventuella förhoppningar om uppgörelser med alliansen står i vägen för så beska budskap. För onekligen är det bekvämare att som Adam Cwejman och andra ta greker i örat istället för att ifrågasätta egna ställningstaganden. Och kanske är det också bekvämare att prata om viktiga järnvägssatsningar, men tiga om nödvändiga livsstilsförändringar.

Men om jag förstått saken rätt var det inte av bekvämlighetsskäl det gröna partiet en gång bildades.