lördag 24 april 2010

Politik för smaklökarna

Mat engagerar. Och mat är inte längre bara en fråga om receptutbyte. Mat är också politik. Igår skrev bl.a. miljöpartiets oppostionslandstingsråd Raymond Wigg i DN om hur maten på skolor och sjukhus kan bli både nyttig, god och ekologiskt hållbar. Idag ger språkröret Peter Eriksson ut en kokbok.

Jag har ägnat dagen åt att servera människor i Huddinge centrum en bulgursallad som inte bara var klimatsmart och hälsosam utan också fick huddingebornas smaklökar att jubla. En sak tycks alla vara överens om: Bra mat är viktigt!

Det är inte okej att kommuner och landsting serverar fabriksproducerad mat med tveksamt näringsinnehåll till dem som allra bäst behöver bra mat: unga, sjuka och gamla. De har alla rätt till hälsosam och ekologiskt hållbar mat som lagas från grunden. Därför ska miljöpartiets valrörelse dofta mat.

tisdag 20 april 2010

Nu vinner vi valet - och folkomröstningen!

Lättnad och segervisshet är känslorna för dagen. Frågan om förbifart Stockholm ska avgöras i en folkomröstning om de rödgröna vinner riksdagsvalet. En konstruktiv lösning som både främjar demokratin och ger hopp om betydligt bättre trafiklösningar för stockholmarna.

En rejäl debatt är just vad jag tror behövs för att få människor att inse att ALLA tjänar på att vi bygger ett samhälle där vi inte är beroende av bilen - inklusive de som även i fortsättningen kommmer köra bil, då på vägar som inte blir lika igenkorkade.

Att förbifarten nu ställs mot ett alternativ med lika stora investeringar i kollektivtrafik ger förutsättningar för en saklig debatt jag har saknat länge. Det går nu inte längre, att som förespråkarna till förbifarten brukar göra, säga att vi ska ha BÅDE förbifart och stora kollektivtrafiksatsningar. Det är helt enkelt inte seriöst att låtsas som om det skulle finnas en massa pengar över till kollektivtrafiken efter att man har plöjt ner minst 28 miljarder i det största infrastrukturprojketet i Stockholm sedan tunnelbanan byggdes.

En segerviss dag som denna är det lätt att vara ödmjuk. Jag hade fel när jag för några veckor sedan i vredesmod uppmanade miljöpartiet att avbryta samtalen med socialdemokraterna efter Carin Jämtins utspel om att "köra över" V och MP om förbifarten. Det gick att komma fram till en lösning med hjälp av konstruktiv dialog. Det lovar gott för framtiden.

Den svåraste nöten för det rödgröna samarbetet är knäckt. Nu vinner vi valet - sen segrar kollektivtrafiken!

måndag 19 april 2010

Välkommen till Flemingsberg - vårt nästa språkrör?

Miljöpartiets omåttligt populära språkrör avgår redan nästa vår, eftersom partiets regler om att uppdraget inte får innehas mer än nio år i följd. Detta beskrivs ofta som ett problem av politiska förstå-sig-på:are.

Hur mycket jag än dyrkar Maria Wetterstrand (jodå, jag gillar dig också Peter) och även om jag inser att hon knappast låter sig efterträdas av vilken Nisse från Manpower som helst, ser jag språkrörens avgång mer som en möjlighet än som ett hot.

Jag ser nya språkrör som garanten för att inte regerandet äter upp partiet. Nya språkrör kan ge det syre partiet behöver efter ett första halvår av tuffa beslut i regeringskansliet.

Men som sagt. Att efterträda Maria Wetterstrand blir sannerligen ingen enkel uppgift för dem som får den äran. Den enda jag i dagsläget kan se har potential att på sikt nå fram till människor på Wetterstrand-vis är Gustav Fridolin. I likhet med Wetterstrand är han en person med stor trovärdighet. Inte minst tror jag att han växte i många människors ögon när han lämnade politiken efter en riksdagsperiod för att arbeta med andra saker. Demokratin mår inte bra av att människor växer samman med sina uppdrag och dessutom gör sig beroende av politiken för sin försörjning. Det behövs mer rotation och mer syre i politiken. Därför hopppas jag att Fridolin kommer att lämna politiken fler gånger i sitt liv och att fler följer hans exempel.

Innan dess hoppas jag att många kommer för att lyssna till och samtala med Gustav Fridolin i Flemingsberg på onsdag. Välkommen tillbaka Gustav - och välkommen till Flemingsberg!

Varför tror så många på MP?

Jag snappade upp en sorts programförklaring för miljöpartiet i bruset på internet, när en av mina kompisar förklarade för någon facebookvän vad han såg för fördelar med MP. Eftersom det är väldigt likt hur jag ser på miljöpartiet har jag bett att få använda denna text - för jag tror inte vi är ensamma om att uppfatta miljöpartiet som ett parti som vill lite mer och är lite modernare än de andra partierna. Så här skrev han:

"Jag började fatta tycke för mp för några år sedan eftersom de var tidigt ute med att analysera allvaret i klimatfrågan och komma fram med lösningar för att motverka problemet som riskserar ställa till det för oss människor framöver (och i utvecklingsländer redan nu). Med Wetterstrand har miljöpartiet fått något fräscht över sig och partiet har profilerat sig åt för mig rätt håll, tex bra jämställdhetspolitik, Ja till EU, mänsklig flyktingpolitik och som sagt en progressiv energi-, närings- och miljöpolitik som tar hänsyn till oss som kommer att behöva ett bra liv även om 50 år, dvs du och jag och alla våra barn och ungdomar.

Jag uppfattar MP som lite mer ungt och fräscht med visioner om hur vi med ny teknologi, kunskap och modern industri- och företagspolitik ska göra Sverige så modernt och framtidsbejakande som möjligt. Jag tror att MP kan inge hopp och framtidstro hos dagens ungdomar som kanske vill se politiker som har lite mer ideologisk grund om hur man kan ändra och utveckla dagens samhälle (med de problem som finns). Hittills har politiken ofta handlat om äldre män i kostym och slips som kanske varit lite fast i gamla lösningar på nya problem och det är ju inte så bra."

Jag tror att min kompis är något viktigt på spåren, det räcker inte längre med att fernissa gamla partiprogram med (t ex) miljöretorik eller påståenden om att man är för jämställdhet. Man måste visa att man är beredd att handla också.

söndag 11 april 2010

Hur hanterar akademin de mänskliga resurserna?

Vid Stockholms universitet, liksom inom stora delar av akademin, har man bestämt sig för att man bara ska anställa disputerade lärare. Det finns skäl att hålla med om att det bör vara så - men det finns också skäl att ifrågasätta effekterna av detta förhållningssätt. Redan under forskarutbildningen premieras de individer som sätter forskningen främst. Det heter ju forskarutbildning - men det fåtal fasta anställningar som sedan finns att söka är nästan alltid som universitetslektor, dvs universitetslärare. Inte sällan skriver man dock i utlysningen att man som anställd förväntas dra in egna externa forskningsmedel. Det här ger tydliga signaler om att det trots allt är forskningen som räknas. När de sakkunniga sedan granskar de sökande finns nu visserligen en formulering om att man ska ägna den vetenskapliga prövningen och den dito pedagogiska lika stor omsorg - men detta tolkas inte sällan som att man ska granska dem med lika stor omsorg, inte som att de ska viktas lika, trots att det angivits i den förberedande utredningen att "vid tillsättning av tjänst som högskolelektor ska i regel vetenskaplig och pedagogisk skicklighet väga lika" ("Grundbulten"; SOU 1992:1).

Man hävdar också att det är svårt att bedöma pedagogiska meriter. Detta beror åtminstone till en del på att eftersom det inte premieras så finns inte heller någon vana att dokumentera sina pedagogiska meriter. Man kan bilägga kursutvärderingsresultat, men kursutvärderingarna görs av studenter för att utvärdera kursen utifrån deras perspektiv och kan därför vara viktiga för kursutvecklingsarbetet, däremot ger de inte någon professionell utvärdering av den pedagogiska kompetensen hos läraren. Det har också blivit praxis att man ska skriva något om sitt pedagogiska förhållningssätt, vilket av många forskare ses som att man ska rabbla floskler. Och det är inte så konstigt att man har denna syn på den pedagogiska meriteringen eftersom man såvitt jag känner till sällan eller aldrig tillsätter någon sakkunnig med högskolepedagogisk kompetens för att granska de pedagogiska meriterna. Genom att vikta vetenskapliga meriter tyngre än pedagogiska bidrar man till att etablera synsättet att utbildningsverksamheten är mindre viktig än forskningen. Detta vidmakthålls av det faktum att man i stort sett aldrig får tillräcklig ersättning för att förbereda sin undervisning, eller utföra examination. Det innebär att undervisningen "äter" tid från forskningen som blir lidande - eller får utföras på fritiden. På så sätt byggs en konkurrenssituation mellan forskning och undervisning in. Samtidigt får de som brinner för utbildningen och de pedagogiska frågorna söka sig utanför akademin eftersom det inte finns några tjänster att söka för dem om man inte har tunga vetenskapliga meriter att hävda sig med. Det riskerar att försämra utbildningen och det är ett slöseri med resurser att bara tillvarata en sorts kompetens.

Det är också intressant att se hur åtminstone Stockholms universitet gör allt för att inte LAS:a in någon. Man kan gå år efter år på olika typer av tillfälliga anställningar medan institutionerna mixtrar med anställningsformerna, men så fort man riskerar att LAS:as in så byts man ut mot en ny person, oavsett om man tjänstgjort som lektor eller som amanuens eller adjunkt. Då är det jobb man har utfört plötsligen inte värt något, och det blir tydligt hur utbytbar man är. Jag hävdar inte att någon är oersättlig, men på samma sätt som det är nedbrytande för doktorander att nästan uteslutande mötas av kritik vilket jag har bloggat om tidigare, är det nedbrytande för undervisande personal att aldrig få någon uppskattning för det råslit som undervisningen ofta innebär - och sedan är det helt sonika "tack och adjö". Det skickar en tydlig signal om att det jobb man har lagt ned aldrig har varit värt något.

Jag inser att det med största sannolikhet inte är något jag själv kommer att få uppleva - akademin är alltför fast i hierarkier och upphöjning av forskningen på piedestal - men jag önskar mig en akademisk värld där man tar tillvara olika sorters kompetenser. Där det t ex får förekomma både lektorer och adjunkter och där de sistnämnda kanske sköter den mer omfattande undervisningen - men även har utrymme att delta i forskningsprojekt som söks av lektorerna som i sin tur lägger lite mindre tid på undervisning men fungerar som projektledare så att all undervisande personal också kan vara forskande personal, men kanske mer i assisterande roller. Kanske skulle det även möjliggöra för de adjunkter som så önskar att disputera. Det här kräver dock åtminstone en stor förändring, och det är att utbildningsverksamheten tillmäts så stor betydelse att man faktiskt får lön för den tid man lägger ned på den, något som vi är väldigt långt ifrån i dag.

torsdag 8 april 2010

Äntligen granskas Södertörnsleden!

Sent om sidor börjar Södertörnsleden sättas under lupp i medierna. Ikväll visade SVT:s regionala nyhetsprogram ABC ett inslag där man skildrar de växande protesterna mot den bullrande, förgiftande och klimatfientliga motorled som enligt planerna ska skära rakt genom Huddinge och på vägen ödelägga såväl naurreservat som jordbruksmark.

Som oppositionsrådet Marica Lindblad (MP) konstaterar i inslaget är det ett stort demokratiskt problem att Södertörnsledens konsekvenser är okända för de flesta Huddingebor. Det finns därför all anledning att hålla liv i diskussionen. Hur många vet till exempel att Huddinges ledande politiker erkänner att vägprojektet strider mot gällande miljölagstiftning, men att man bortser från detta med motivet att man inte kan riva upp projekt varje gång lagen ändras?

Alla fakta talar för en trafikpolitik som sätter kollektivtrafiken främst. Därför lär inte förespråkarna för Södertörnsleden och dylika projekt vara särskilt intresserade av att sätta frågan på dagordningen. Upp till de gröna att göra trafikpolitiken till en valfråga!

söndag 4 april 2010

Närnatur behövs!


Nöjer mig efter en underbar helg "på landet" med att konstatera att stora sammanhängande grönområden är viktiga för rekreation och friluftsliv - men närnatur behövs för vardagsäventyren, upptäckarlusten och folkhälsan! Vad är en vår utan vattenlek i bäck? Eller för all del utan lite trädklättring...
Även om ambitionen är att bygga "den täta staden" gäller det att också skapa fickor av grönt. Och det behöver inte alls vara i ordnad parkform. Vuxna ser ofta ner på slyiga och risiga områden, som "skräpmark". För ett barn kan det vara en plats för nya upptäkter. Travade en vår fram och tillbaka i ett litet område i serpentinen av en gångväg med yngsta dottern. Det handlade inte om många tiotals meter, men det växer några tallar, enar, granar och lite asp och björk, är lite kuperat, och här och var går berget i dagen - nog för att göra området svåröverblickbart och spännande från ett perspektiv på cirka 90 cm över markytan. Dottern fick inte nog och det var härligt att se, även om jag själv tyckte det blev lite tjatigt i längden.

Foto: Karin Reuterswärd (överst); Jukka Reuterswärd (nederst)

lördag 3 april 2010

Behövs bistånd?

Två tidigare Sidachefer, Carl Tham och Bo Göransson, lyfter frågan om svenskt bistånd till fattigare länder genom en artikel på DN debatt med kraftig kritik mot biståndsminister Gunilla Carlsson. De menar bland annat att ministern genom sin bas i ett redan från början biståndskritiskt parti får svårt att försvara biståndets funktion. Carlsson å sin sida viftar i DN bort kritiken med att hon tror att de tidigare cheferna "vill vrida klockan tillbaka" och att de är rädda att deras chefsperioder ska bli granskade.

Bistånd är inte okontroversiellt. Biståndskritiker är ofta snabba med att peka på riskerna med att länder hamnar i ett biståndsberoende och att man i stället borde satsa på en global marknad som inte utesluter fattiga länder. Samtidigt vill man skydda egna producenter, och t ex EU har en märklig konstruktion för jordbruksstöd till sina medlemsländer. Som Hans Abrahamsson (Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet) påpekar har det inte sällan fungerat så att för varje krona som ges tar man också en tillbaka, till exempel genom jordbruksstöden.

Jag själv är inte okritisk till bistånd, det har funnits många exempel när det inte har fungerat, inte minst den sortens bistånd där experter från "nord" ska tala om för biståndsmottagarna i "syd" hur de ska göra*. Men som Abrahamsson poängterar; det finns också mycket som har fungerat, eller där de bristande resultaten inte beror på själva biståndet, utan just på att man inom andra politiska områden motverkar det man försöker åstadkomma med bistånd. Abrahamsson menar att Tham och Göransson å ena sidan och Carlsson å andra sidan egentligen debatterar hur man ska nå en global social utjämningspolitik. Jag har svårt att tro att det är det som en moderat minister verkligen vill så jag säger med Eric Secher på bloggen Tour d'Afrique "Det tror jag inte på. Det är alldeles för mycket prat om den stackars svenske skattebetalaren. Och alldeles för lite prat om den stackars hungrande."

Sedan Muhammad Yunus och hans Grameen Bank vann Nobels fredspris 2006 för sitt engagemang i så kallade mikrolån har vikten av att stärka har även mer småskaliga insatser fått uppmärksamhet. Jag bloggade häromdagen om hur personliga band mellan olika delar av världen leder till viljan att stötta - vad jag inte tog upp är hur ojämlikheten i att alltid vara den som behöver be om hjälp påverkar relationen och självkänslan, något som inte är oproblematiskt. Ännu viktigare är naturligtvis de band som går mellan personer som har migrerat och kvarvarande släktingar som delvis försörjs genom ekonomiska bidrag från de utflyttade. För den som vill ha mer personliga band än ganska anonyma bidrag via olika biståndsorganisationer kan man nu också köpa sig personlighet på nätet. Kiva är en organisation där du själv väljer vem du lånar ut pengar till, medan Web aid Shop marknadsför olika typer av biståndsprojekt. Jag tycker själv att det är något av ett problem att man ska behöva marknadsföra sitt lånebehov inför mer välbeställda personer i "nord" (för hur många lån går mellan syd-sydländer, eller nord-nordländer?), samtidigt som det finns en poäng med att visa att det är människor, inte anonyma och gigantiska organisationer som finns på mottagarsidan. Även Web aid Shop har den där aspekten av att sitta och välja mellan olika stödbehov - men å andra sidan: tror jag verkligen på att stötta en viss sorts projekt så kan jag välja att göra det. Men de här sorternas bidrag gör också att man kan välja och vraka mellan vad man vill stötta - kanske har jag fel, men det får mig att misstänka att Abrahamssons dröm om ett globalt barnbidrag som första steg för global utjämning av sociala skillnader, dvs ett generellt stöd, faktiskt blir mer avlägset. Moraliskt riktigt eller ej; det verkar som att vi i högre utsträckning vill välja vem vi hjälper - och då gäller det för den biståndsbehövande att vara karismatisk nog.


*ett problem som jag bara är alltför medveten om eftersom jag har mitt forskningsprojekt i Tanzania

fredag 2 april 2010

Efterlyses: politiska visioner!

Har gått runt och gnolat på en sång av Tage Danielsson ett tag nu. Den ska naturligtvis sjungas av Monica Zetterlund för att det ska låta rätt, men familjen får nöja sig med mig. Efter några inledande rader:
Var blev ni av, ljuva drömmar,
om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva
var det bara tomma ord?

Den som kan sin Danielsson eller sin politiska historia vet att det handlar om besvikelse och från Danielssons perspektiv brustna visioner.

Förra året bjöd Naturskyddsföreningen i Huddinge in samhälls-byggnadspolitiker från de olika partierna till ett rundabordssamtal med temat vilka visioner har politikerna för Huddinges framtid vad gäller hållbar utveckling. Resultatet var inte särskilt upplyftande. Mitt intryck från kommunal nivå är just att det ofta saknas visioner för att se alternativa lösningar på samhällsbyggnadsfrågor. Man lappar och lagar i befintliga system, man har ingen överblick utan ser bara ett projekt i taget och man upplever inte sällan miljökrav som problem, något som hindrar en från att göra som man vill, i stället för som ett stöd för att planera bättre. Alldeles för sällan vet också de politiker som tar besluten hur det ser ut på platsen man beslutar om. Man har inte varit där - och man har också begränsad erfarenhet av att tolka kartor, ritningar och flygbilder.

Även på nationell nivå tycker jag att det finns en brist i visionstänkandet. Politik kan inte bara bestå av "fluff", av de vackra orden - men när den begränsar sig till att handla om några hundralappar mer i plånboken som moderaterna med starkt stöd av media fokuserat på eller om "utveckling" som synonym till ökad tillväxt (se tex Emil Högbergs (s) försvar för förbifarten) så blir det torftigt och visionslöst. Politik behöver drivas av visioner som sedan ska konkretiseras ner i åtgärder, planer och förslag.

Nu är tid för både nya visioner och konkreta förslag, när valplattformar och liknande ser dagens ljus! Niklas Gladh i mp Botkyrka presenterar deras vision, mp Stockholm har sitt kommunpolitiska program på hemsidan och mp Huddinge kommer snart med sitt handlingsprogram. Jag tror också att det är detta med visioner som Peter Andersson (s) far efter i sitt inlägg om "Framtiden" - politiska visioner om vad vi vill med skatterna och inte minst den högst relevanta kopplingen mellan skattenivån och vad vi faktiskt vill ha ut av skatteintäkterna, något som bara alltför ofta förbigås i debatten och i media vilket jag har bloggat om tidigare. I Peters uppräkning av vad som är rödgrönts styrka ("att kombinera jobb, ekonomiskt ansvar och välfärd") saknar jag dock ett centralt område, och det är naturligtvis miljön. Och den är inte ett påhäng, eller ett problem - den är en förutsättning och en utgångspunkt för att skapa ett mänskligt och produktivt samhälle! Se där, en vision?

torsdag 1 april 2010

Statsministerkandidat och kvinna - tål inte "världens mest jämställda land" det?


DN fläskar på med rubriken "De är chanslösa mot Reinfeldt", där Reinfeldt får bättre siffror än både Sahlin och Wetterstrand. Jag har inte satt mig in i denna undersökning, men konstaterar att den presenteras dagen efter att Björn Elmbrant på Dagens Arena tar upp hanteringen av sk opinionsundersökningar i svenska medier. Elmbrants text handlar om att media alltmer använder opinionsundersökningar okritiskt och för att väcka opinion snarare än att rapportera opinionsläget. DN/Synovates undersökning är kanske gjord på ett mer förtroendeingivande sätt eftersom mer specifika frågor har ställts om olika områden. Något som dock inte går att utläsa ur undersökningen är: hur påverkas svaren av att Reinfeldts motkandidater är kvinnor? Det skulle förmodligen inte vara alldeles lätt att vaska fram, oavsett hur man ställer frågorna, men det skulle vara intressant om man på något sätt problematiserade förtroendesiffrorna utifrån ett genusperspektiv och utifrån det faktum att Sverige ännu inte haft någon kvinna som statsminister - och inte förrän nu någon kvinna som statsministerkandidat. Det är därför glädjande att vi denna gång faktiskt har två kvinnor som nämns som möjliga kandidater! Mindre glädjande om de straffas för att de är just kvinnor.


Foto Maria Wetterstrand: Fredrik Hjerling; Foto Mona Sahlin: Niklas Palmklint



Det kom ett brev...

Mitt i diskussionerna om förbifartens vara eller icke vara får jag ett brev. Det är från en av mina assistenter i byn i Tanzania, där jag har jobbat. När man jobbar i länder där klyftan mellan vad vi har - även vi som inte tjänar några extrema summor - och vad invånarna har är det i stort sett oundvikligt att man ansätts av frågor, böner och uppmaningar om att bidra ekonomiskt, från dem man kommer nära och från människor man knappt har träffat. Det är också omöjligt att hjälpa alla. Jag försöker trösta mig med att den lön jag har betalat till en av mina tolkar har gått till en guideutbildning som förhoppningsvis förbättrar hennes möjligheter till jobb. Min familj stödjer också dottern till en annan tolk med pengar till skolgång, eftersom utbildning i synnerhet för flickor är en extremt viktig del i hur framtidsutsikterna ser ut, samt collegeutbildning till ytterligare en person i hopp om att förbättra möjligheterna för familjens framtida försörjning.

Brevet jag nu fått i min hand handlar om just utbildning, och är från en person som aldrig tidigare bett mig om något. Nu har två av barnen kommit in på "secondary school" (ungefär högstadium-gymnasium) och familjen har bara råd att skicka det ena. För "secondary school" väljer man ganska ofta en internatskola, dels för att det inte alltid finns någon skola tillgänglig lokalt, dels för att även om inkvarteringen innebär en utgift så har man när den är betald säkrat husrum och mat för barnet under stora delar av det kommande året. Men kostnaderna är höga. Med brevet följer en uppställning om vad som behövs; skoluniform, sängkläder och så själva skolavgiften. Det landar på drygt 800.000 tanzanska shilling, eller mellan tummen och pekfingret knappa 5.000 svenska kronor som ska upp på ett bräde. En ansenlig summa i ett land som Tanzania. Har man dessutom flera barn i skolåldern springer kostnaderna snabbt iväg. Brevet har tagit lång tid på sig för att komma fram, terminen har börjat sedan länge och det är tveksamt om båda barnen har fått komma iväg till skolan. Men även om det hade nått mig i tid vrider det runt i magtrakten - hur mycket vågar man förbinda sig till, i synnerhet när man själv inte har någon fast anställning? Plötsligt ter sig bollandet med miljarderna för Förbifarten absurt. Här handlar det om tusenlappar - och om livets nödvändigaste.

Även Daniel Helldén har förresten bloggat om olika sorters behov och ekonomiska förutsättningar.