måndag 28 september 2009

Nya centern - inget miljöparti

I ett kort men kärnfullt inlägg lyckas centerpartisten Ankersjö effektivt stoppa huvudet i sanden i bästa strutsstil. Centern är inte emot bilar, bara avgaser. Miljöbilar är bra, problematisering om energitillgång även i ett globalt perspektiv lyser i inlägget med sin frånvaro och trängsel på vägarna vill man lösa med fler motorvägar trots att erfarenheten säger att mer och större vägar ger fler bilar och därmed inte löser trängselproblemet.

Ankersjö påstår att mp inte fått fram en meter spårväg eftersom man inte vill förhandla - men om man inte satsade befintliga resurser och mer därtill på fler motorvägar skulle det finnas mer pengar för spårvägar och annan kollektivtrafik, oavsett om mp förhandlar eller inte. Och såvitt jag minns är det inte miljöpartiet utan centern som sitter i majoritet både i Stockholms landsting och i riksdagen samt besätter posterna som infrastrukturminister, miljöminister och miljölandstingsråd - och som alltså inte drivit frågan om spårväg tillräckligt starkt i den borgerliga koalitionen. Det hjälper knappast om mp sjunger Förbifartens lov av hela sitt hjärta: Spårväg Syd är ändå nedprioriterad till efter 2020. Centerpartiet har på senare tid tagit flera beslut som går emot deras tidigare miljöinriktning - i stället för att hålla fast vid sin kritiska hållning gentemot kärnkraft och biltrafik försöker de nu ifrågasätta miljöpartiet för att rättfärdiga sin egen omsvängning mot en mer miljöfientlig politik.

Debattartiklar på temat finns i SvD: centern, mp och centern

lördag 26 september 2009

Kvalitet i skolan - varning för klåfingriga politiker!

En kommentar till ett blogginlägg av Peter Andersson (s) (apropå en rapport från Skolverket som även DN kommenterat) växte ut till ett eget blogginlägg om kvalitet i skolan. Det finns mycket intressant både i det ursprungliga inlägget och efterföljande kommentarer till det. Två kärnpunkter som jag ser det är dels resurser, dels lärarnas skicklighet eller kompetens som jag återkommer till längre ner.

Resurser är viktiga både vad gäller olika typer av särskilt stöd till elever i behov av det men även i form av storlekar på klasser eller antal elever/lärare, undervisningsmaterial (där det ibland verkar finnas en idé om att det är "fult"/omodernt med läroböcker, att eleverna ska söka all kunskap själva etc - den sortens övning och lärande behövs också, men bra läroböcker - och lärare! - fyller en viktig funktion de med, till exempel genom att ge mer övergripande helhetsbilder) osv. Inte minst viktigt i resursfrågan är lärarnas arbetsbelastning där det finns otaliga exempel på hur nyutexaminerade ambitiösa lärare i rask takt bränner ut sig och lämnar läraryrket för något annat där arbetsförhållandena är rimligare.

I resursfördelningen spelar naturligtvis även möjligheten att välja skola in, där de kommunala skolorna kände sig/blev tvungna att börja locka elever genom att ha olika inriktningar i form av diverse sportsatsningar, media eller annat som uppfattades som populära teman. Det är i sammanhanget intressant hur sällan åtminstone jag har hört talas om (grund)skolor som försöker locka elever genom att ha skickliga lärare och höga ambitioner vad gäller lärande. Oavsett vad man lockar med väljer familjer med lägre studievana sällan skola aktivt medan familjer med mer studievana i högre utsträckning är aktiva i valet av skola, vilket leder till den uppdelning av elever som Skolverket beskriver. Jag kan inte låta bli att undra över hur mycket resurser som gått åt till att ta fram konkurrenskraftiga inriktningar och sedan marknadsföra dem i stället för att läggas på undervisning och elever.

Hur man ska "titta in bakom klassrumsdörren" beskrivs inte riktigt i Peter A:s inlägg men jag instämmer i Peter S:s varning om att direkt koppla lärarens lön till elevernas betyg/provresultat (eller till elevutvärderingar av läraren som väl har föreslagits i andra sammanhang). Däremot är fortbildningsdagar värda namnet samt resurser och tid till kontinuerlig pedagogisk utveckling centrala - och inbegripet i det en arbetsmiljö där man stöttar varandra, diskuterar pedagogik med varandra och har samarbetspartners som då och då deltar som observatörer vid varandras undervisning för att ge feedback på vad man kan utveckla och förbättra etc.

Peter S. tar i sin kommentar upp polariseringen mellan pedagogik och ämnesteori och förespråkar mer pedagogik i förhållande till ämnesteori. Jag skulle kunna tala mig varm för vikten av att lärare bottnar i sina ämneskunskaper och känner sig trygga med dem och därmed behovet av mer ämnesteori, men har landat i slutsatsen att båda behövs och att det verkar vara en oändlig knäckfråga hur man ska kunna jämka ihop dessa - och inte minst integrera de pedagogiska kunskaperna med de ämnesteoretiska. Här bör man även ställa sig frågan vilka som söker och antas till lärarutbildningarna och vilka förkunskaper de har, vilket till viss del hänger samman med hur arbetsvillkoren i skolvärlden ser ut. Hur många med självbevarelsedriften i behåll ger sig frivilligt in i det yrket..?

Min uppfattning är att det vete tusan om fler politiska initiativ för att styra skola respektive lärarutbildning i vissa riktningar verkligen behövs utan att det trots allt kokar ner till en resursfråga. Den om att genom att tillhandahålla tillräckliga resurser och relevanta morötter (och inte minst drägliga arbetsförhållanden) möjliggöra en kvalitetsförbättring inom både skolan och lärarutbildningen, utan klåfingriga politikers ingripanden med en massa kosmetiska åtgärder (som Björklunds regelsystem i skolan och ständiga omorganisationer av lärarutbildningarnas struktur).

tisdag 22 september 2009

Misslyckat Köpenhamnsmöte inte värsta scenariot

Rapporter kommer om att det ser ut att bli svårt att få till ett klimatavtal under toppmötet i Köpenhamn i december. Det är förstås illavarslande att världens ledare inte rör sig framåt i denna ödesfråga. Men som jag ser det är inte ett misslyckande i Köpenhamn det värsta som kan hända. Det värsta som kan hända är att mötet blir ett misslyckande, men beskrivs som en framgång.

Det enda resultat som verkligen skulle kunna betecknas som en framgång är rimligtvis att världens länder åtar sig att göra det som forskarna säger krävs för att inte klimatet ska skena. Att detta skulle ske är dock ungefär lika sannolikt som att Anna Anka får posten som jämställdhetsminister i en rödgrön regering. När Fredrik Reinfeldt, som driver en linje som totalt negligerar vad forskarna säger (se gärna denna utmärkta artikel från i somras), är den som för Europas talan och när Obama tycks allt mer snärjd av amerikanska industriintressen är det svårt att vara annat pessimistisk.

Mitt hopp står till att ett misslyckat Köpenhamnsmöte leder till ett illvrål från världens människor. Ett illvrål som blir omöjligt att bortse från för världsledare som vill behålla makt och anseende.

lördag 19 september 2009

Köttfrosseriet skenar - vakna miljöpartiet!

När man pratar med folk om att det finns problem med vårt stora köttätande får man ibland höra "ja, men människan har ju alltid ätit kött, vi är ju skapta för det". När det visar sig att svenskarnas köttkonsumtion ökat ökat med 50 procent sedan 1990 kan man fråga sig om vi under 19 års evolution blivit 50 procent mer skapta för att äta kött?

Skämt åsido, jag har sagt det förr och nu säger jag det igen: Vakna miljöpartiet! När vi vet att köttet är en större klimatbov än bilen måste MP se till att få upp frågan på den politiska dagordningen. Vill man vara trovärdiga i klimatdebatten går det inte att fortsätta låtsas som att frågan inte är politisk. Idag används ekonomiska styrmedel i fel riktning. Kött subventioneras på vegetariska livsmedels bekostnad. Det är hög tid att ändra på det, även om det skulle leda till att en och annan väljare slänger ruttet sidfläsk på oss.

torsdag 17 september 2009

Nej till mångfald, fram för enfald?!

Det som jag trodde var ett klavertramp i Almedalstalet (som jag bloggat om här) visar sig vara Hägglunds fulla allvar, eftersom han återkommer med att i dag på DN debatt veva samma visa en gång till. På samma sätt som Reinfeldt med sina nygamla moderater kidnappade begreppet arbetarparti är nu Hägglund ute efter att trumma in sin definition av "vanligt folk" som den gällande normen. Vanligt folk sticker inte ut, vanligt folk "har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest" (Hägglund i Almedalstalet), vanligt folk uppfattar sig enligt Hägglund som styrda av en kulturell elit som talar om för dem hur de ska bete sig. Till eliten räknar sig tydligen inte Hägglund själv, nej han är en av de vanliga, oavsett sin politiska och - förmodar jag - ekonomiska maktställning.

Hägglund skriver bland annat i debattartikeln:

Människor har i allmänhet gott uppsåt och är i stånd att använda sunt förnuft. Men sitter man högt på hästryggen och blickar ut över menigheten är det förstås passande att bortse från det och låtsas som något annat. Så fort det ges tillfälle skall de i stället bli certifierade och normkontrollerade.

Säger partiledaren för det parti där Alf Svensson tidigare i regeringsställning absolut skulle ha in "kristna värderingar" i styrdokument för skolan - tar man Hägglund på allvar innebär det att det är skillnad på elit och elit, och skillnad på ideologi och ideologi. Skillnaden består i att Hägglund vill verka för ett homogeniserat Sverige, han känner sig hotad av dem som vill att människor ska slippa styras så hårt av normer och värderingar, som vill öka toleransen för avvikelser från vanlighetsnormen oavsett om det handlar om könsroller, familjekonstellationer, sexuella preferenser eller något annat.

Det är klart att för ett parti som är på vippen att halka ur riksdagen finns allt att vinna i att definiera sig som företrädare för det vanliga folket - förutsatt att den förmodade majoriteten av vanligt folk definierar sig på det sätt som Hägglund vill samt inte minst accepterar utestängandet av alla dem som inte passar in. För ve den som avviker från Hägglunds definition av "vanlighet" - den blir genast inklassad i en kulturell vänsterelit och anklagad för att se ner på de sk vanliga människorna. Jag undrar vad liberalerna säger om det? Jag för min del tycker det ligger otäckt nära Sverigedemokraternas sätt att resonera, med utestängande av allt som särskiljer i stället för tolerans och uppskattning av allas våra olika styrkor och erfarenheter.


Andra som bloggat: Tomas Eriksson (mp), Peter Andersson (s), Kent Persson (m) m fl

onsdag 16 september 2009

En annan bild av kyrkan

Karin beskrev i ett inlägg om söndagens kyrkoval Svenska kyrkan som en dinosaurie. Jag tror att det är en bild som delas av många som har kontakt med kyrkan främst via media. Jag som besöker kyrkan så gott som varje vecka känner däremot inte igen mig i den bilden.

Naturligtvis finns det ännu mörkerkrafter inom Svenska kyrkan. Visst finns det manschauvinister, homofober, islamofober - you name it. Just därför är det som Karin påpekar viktigt att rösta på söndag för en öppen kyrka. Och visst har kyrkan mycket att göra när det gäller den psykosociala arbetsmiljön för sina anställda. Så långt är vi helt överens.

Men samtidigt känns det viktigt för mig att lyfta fram en annan, enligt min mening lika sann, bild av kyrkan. Jag vill berätta om den kyrka som är den enda plats utanför kretsen av familj och nära vänner där jag känner att jag kan vara helt och fullt mig själv, utan att dölja skavanker och tillkortakommanden. Jag vill berätta om kyrkor som bjuder in människor till samtal om viktiga saker - oavsett om de kallar sig kristna, muslimer eller ateister. Jag vill berätta om församlingar som kämpar för människor som samhället svikit.

Att det tar tid att förändra en organisation med 5,6 miljoner medlemmar är inte konstigt. Inte heller att det uppstår slitningar när denna organisation ändå förändras i rasande fart. Det är inte svårt att förstå att gubbar som vuxit upp i en patriarkal och moralvaktande statskyrka har svårt att hänga med när Jesus plötsligt kan framställas som gay eller när jungfru Maria misstänks för att ha knullat.

Men ibland undrar jag om inte unga ateister med radikala politiska åsikter är de som har allra svårast att hänga med i Svenska kyrkans utveckling. Gör det något kan man fråga sig? Kanske inte, men det är förfärligt synd om man samtidigt går miste om en alierad i kampen för en bättre värld.

Kyrkans förändrade roll i samhället gör det nämligen möjligt att fokusera på att dels erbjuda ett öppet rum för sökande och andlighet och dels vara en progressiv röst i samhällsdebatten. För kyrkan är inte längre maktens språkrör. Kyrkan har förlorat den stora makt den en gång hade och maktlösheten är dess välsignelse. Bonniers och Stenbeck får sköta opiumdistrubitionen till folket, medan vi reser oss trotsigt upp i kyrkbänkarna och kräver en asylrätt värd namnet, rättvis handel och åtgärder mot den globala uppvärmningen.

tisdag 15 september 2009

Civil olydnad oacceptabelt - offentlig olydnad OK?

I en mycket läsvärd artikel i Mitt i Huddinge förklarar MP Huddinges gruppledare Marica Lindblad varför Södertörnsleden är olaglig.

Att låta en motorled skära sönder Flemmingsbergsskogen - som är ett naturreservat med riksintresse - utan att beakta alternativa lösningar, som t.ex. dragningar genom tunnlar, strider helt enkelt mot gällande miljölagstiftning. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Tomas Hansson (KD) bestrider inte detta, men menar att det är helt OK att bortse från nuvarande lagar eftersom beslut redan fattats.

Idag skulle det krävas en annan miljöanpassning, men vi kan inte riva upp projekt varje gång lagen ändras.


Borgliga politiker brukar ju annars vurma för lag och ordning. Civil olydnad brukar betraktas som anti-demokratiskt. Men offentlig olydnad är tydligen helt OK för Huddinges borgliga majoritet. Eller hur ska Hanssons uttalanden tolkas?

Etik och moral i kyrkoorganisationen

DN gör i dag ett nedslag inför kyrkovalet (dock bara i papperstidningen vad jag kan se*) och tar upp de frågor som jag själv uttryckte tveksamhet till i gårdagens inlägg - kyrkans problem med rollen som arbetsgivare och ansvaret för arbetsmiljöfrågor. Man kunde tycka att en organisation som har som professionellt uppdrag att arbeta med etiska och moraliska frågor rimligen kunde förväntas tillämpa detta inom den egna organisationen. Detta tycks dock inte riktigt vara fallet. Man kan konstatera att kyrkan har besvärande många fall som tagits upp i Arbetsdomstolen, och att det inte verkar ovanligt med vuxenmobbning eller att "köpa ut" personer som uppfattas som besvärliga från deras anställningar. Detta är tecken på att det finns strukturer som accepterar sådant beteende i organisationen. Så länge många personer fortsätter att gifta sig i kyrkan, låter döpa sina barn där, väljer "kyrkliga begravningar" (i motsats till borgerliga dito) och inte heller använder sin möjlighet till inflytande genom att gå och rösta sanktionerar man ett sådant beteende.

*Intressant i sig att man inte ens verkar lägga ut de få artiklar som skrivs om kyrkovalet på DN.se. Rubriken i dag är "Homovigslar präglar avslagen valrörelse" - men media bidrar genom att inte skriva om den.

söndag 13 september 2009

Kyrkoval

Nästa helg, den 20 september, är det kyrkoval, och förtidsröstningen bör vara i full gång. För min egen del är det tämligen ointressant, eftersom jag inte är röstberättigad. Men jag kan inte låta bli att reflektera över det generellt låga intresset. När jag söker på kyrkoval på DN:s hemsida får jag upp fyra artiklar från i år (vilket inte bara är ett tecken på det låga intresset, utan säkerligen även bidrar till det). I en av dessa artiklar, publicerad på nätet i dag, kan man läsa att i förra kyrkovalet deltog 12% av de röstberättigade. 12%, det är vad gäller valdeltagande nästan ingenting (EP-valet som anses ha oroväckande lågt röstdeltagande kom upp i 45% senast). Många envisas med att gifta sig kyrkligt och döpa sina barn, men man är nöjd med att kyrkan lever kvar som en dinosaurie från forntiden, utan att förändras eller utvecklas nämnvärt. En dinosaurie som inte på något sätt lyckas leva upp till att vara en föregångare vad gäller etiska frågor inom t ex sin egen organisation, vilket man möjligen kunde förvänta sig, och där det fortfarande finns ett starkt motstånd mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap.

Så du som har möjlighet, gå och rösta - och lägg gärna din röst på kyrkopolitiker som vill utveckla och modernisera kyrkan som institution. En röst för en mer tolerant kyrka.


Fotnot: I Huddinge finns två representanter för miljöpartister i svenska kyrkan att rösta på (i två olika församlingar), Marianne Broman och Bengt-Gunnar Carlsson.

lördag 12 september 2009

Distansstudier och kvalitet på inlärning

DN har i går på nyhetsplats och i dag i huvudledaren tagit upp distansstudier i lite olika perspektiv. Gårdagens artikel fokuserar på distansstudenter som tillfälligt bosatt sig i Thailand där omkostnaderna är lägre än i Sverige och som därigenom kan minska på studielånen och/eller kombinera studierna med erfarenheter från andra delar av världen. Jag får en känsla av att man vill framställa det som lite orättvist att det finns studenter som pluggar med studiestöd i ett varmare klimat än det svenska. Kanske kan man se det som en sorts utnyttjande att man väljer att tillfälligt bosätta sig i en del av världen där utgifterna blir lägre men med studiestöd avpassat (nåja) för svenska förhållanden. Men man kan också se det som att det kanaliserar pengar till fattigare delar av världen och förhoppningsvis stödjer den lokala ekonomin på plats. Studiestödet ger i Sverige ingen större köpkraft. För dem som har barn med sig ger vistelsen i ett annat land också erfarenheter som de kommer att bära med sig länge, förhoppningsvis med en större insikt om de olika levnadsvillkor som råder i olika delar av världen.

Ledartexten tar i stället sin utgångspunkt i inlärningen, och distansutbildning sätts i relation till hur inlärning går till. Här är jag böjd att i viss mån hålla med i varningen för distansstudier där inga fysiska träffar och diskussioner äger rum. Inlärning som sker genom att studenter förklarar för och diskuterar med varandra tenderar att bli mer varaktig än inlärning som uppnås genom att läsa in kurslitteratur rätt upp och ner. Dock inbillar jag mig att distansutbildningarna har kommit längre än att motsvara en rent föreläsningsbaserad kurs där man visserligen förväntas vara på plats i det fysiska rummet men ändå inte är särskilt aktiv i sitt eget lärande. Genom att konstruera inlämningsuppgifter av problematiserande slag i stället för i form av återgivande av specifika fakta och låta studenterna genom lärplattformar diskutera och kommentera varandras texter finns möjlighet att i viss mån kompensera för seminarier på en gemensam fysisk plats. Pedagogisk utveckling sker både inom traditionella kurser förlagda till lärosätenas campus och inom distanskurser.

Slutsatsen i ledaren vittnar också om viss okunskap om hur lärosätenas medelstilldelning går till. DN skriver:

"Kvaliteten på grundutbildningarna vid de fysiska lärosätena lämnar en hel del att önska. Om man drog ner på nätplatserna blev det pengar över för att göra något åt det problemet."

Den summa pengar som tilldelas bygger på en uppskattning av varje institution om hur många sk HÅP:ar (HelÅrsPrestationer) man förväntar sig. Når man inte upp till prognosen måste man betala tillbaka pengar, men blir resultatet bättre är det intressant nog inte säkert att man får någon extra tilldelning. Systemet med HÅP:ar har lett till att institutionerna gör en rad strategiska val för att maximera utdelningen - eller minimera förlusten - vad gäller insatser på kurser och de kostnader de medför i relation till antalet studenter man lyckas få igenom kurserna och de medel man därmed har tillgång till. Om man genom att lägga pengarna på distanskurser kan få igenom fler studenter, både genom att dra till sig fler studenter och möjligen med en lägre kostnad per student, hjälper det inte att minska distanskurserna om man då får färre studenter som kanske genererar dyrare HÅP:ar. Det blir nämligen inga pengar att omfördela, utan medelstilldelningen blir med färre studenter lägre. Jag misstänker att det i en del fall till och med kan vara så att distanskurser ger ekonomiskt utrymme för pedagogisk utveckling (dvs kvalitetsutveckling) även för lärosätesbaserade kurser genom att generera fler och billigare HÅP:ar än vad annars hade varit möjligt.

Ekonomerna börjar anpassa sig efter verkligheten?

Har fått stöd från en smula oväntat håll, nämligen DNs ledarredaktion, för mina kommentarer till Peter Anderssons inlägg om sambandet sänkta skatter - fler jobb, där jag bl a påpekade att ekonomisk teori i allmänhet utgått från att människor tar "rationella" ekonomiska beslut (vem som nu bestämmer vad rationella är), vilket inte alltid är fallet. Åtminstone inte rationella på det sätt som ekonomerna tänker sig. Rikard Westerberg skriver i dag om ett internationellt forskareseminarium på Handelshögskolan där man diskuterade "den mänskliga naturen och ekonomiska incitament", där ekonomerna nu har börjat se det hela i ett lite vidare perspektiv och även tar hänsyn till andra faktorer, som normer och ideal, och deras inverkan på människors beslut.

Ekologisk ekonomi är ett sådant område där man bland annat försöker visa på alternativa sätt att värdera t ex "natur"/ekosystem än vad ekonomisk teori normalt skulle göra, bland annat genom att använda sig av begreppet ekosystemtjänster där man utöver mer produktinriktade tjänster (timmer, fisk etc) även värderar tjänster som skogars förmåga att binda koldioxid, ekosystem som stödjer förekomsten av pollinatörer (humlor, bin m fl) som är viktiga för jordbruksproduktionen men också rekreationsvärden liksom biologiska värden. Jag är inte alldeles förtjust i hur tillämpningen sker i värderingarna, eftersom de olika tjänsterna som definieras ofta betraktas som "neutrala" och det är liten problematisering vad gäller vem som definierar vad som är en tjänst och hur den betraktas av andra grupper. Trots detta tycker jag att ekologisk ekonomi är ett bra steg på vägen mot att hitta alternativa bedömningsgrunder för hur vi politiskt och ekonomiskt ser på t ex utsatta ekosystem, resursanvändning och landskaps- och samhällsplanering.

onsdag 9 september 2009

Södertörnsleden hotar Spårväg Syd

För Stockholmsregionen har regeringen nyss tagit beslut om Förbifart Stockholm som kommer att bidra till ökade utsläpp utan att minska trängseln och med en budget på i nuläget ca 30 miljarder kronor. En budget som man av erfarenhet kan misstänka inte kommer att hållas.

För Huddinges del har vi även planerna på Södertörnsleden som är tänkt att göra det möjligt att utöka trafiken mellan Nynäsvägen i Haninge och E4:n där den passerar Huddinge. Förbifarten läggs till stora delar i tunnel (utom där den passerar genom Huddinge) medan Södertörnsleden byggs i ytläge (utom där den planeras ansluta till Förbifarten genom tunnel), trots att den dras genom ett befintligt naturreservat (Flemingsbergsskogen) och över jordbruksmark i Glömstadalen, mark som man enligt Huddinges lokala Agenda 21 inte ska bebygga. Dessutom måste anslutningstunneln till Förbifarten planeras om, vilket verkar förskjuta hela vägsystemet i östlig riktning. Det innebär i sin tur att utrymme som är reserverat för Spårväg Syd får stryka på foten. I förlängningen riskerar det att omintetgöra hela projektet Spårväg Syd - medan vägen ska baxas igenom med alla till buds stående medel.

Det är uppenbart att man i detta fall såväl som i projektet med Förbifart Stockholm bygger fast sig i omoderna transportlösningar - som kommer vara ännu mer omoderna om byggena småningom står färdiga. Trafiken utmed det som planeras bli Södertörnsleden kommer att öka markant, medan Spårväg Syd skjutits på obestämd framtid. När ska myndigheter och beslutsfattare förstå att det krävs nya lösningar i transportfrågorna och prioritering av kollektiva färdmedel framför vägbyggen, i stället för mer av samma gamla feltänkta strukturer?!

tisdag 8 september 2009

Mediabilder: omöjligt för de rödgröna att göra rätt (2)

Det är inte bara det rödgröna samarbetsinitiativet och Sahlins ledarskap media kritiserar, utan även den politik som förs av framförallt sossarna (mp hamnar i vanlig ordning allt som oftast i medieskugga). Inte heller här verkar det vara möjligt att göra rätt för sossarna/de rödgröna – men det är väl å andra sidan inte så att man i partipolitik ska rätta sig efter vad media föreskriver. I kölvattnet av (Fredrik) Reinfeldts marknadsföring av de sk nya moderaterna som ett arbetarparti förväntas det "verkliga" arbetarpartiet (socialdemokratiska arbetarpartiet) göra en likartad glidning på värdeskalan mot mer borgerliga ideal. Nu har ju Reinfeldts nya moderater visat sig vara ganska lika de gamla, så en motsvarande marknadsföring av (s) kanske inte heller skulle behöva ske i någon annan form än schampooreklamens, som jag bloggat om tidigare. Vad blir resultatet då – de nya socialdemokraterna, ett riktigt överklassparti?! Det är knappast lösningen.

Sossarnas politik bedöms, åtminstone enligt media, som föråldrad och förlegad, och är det möjligen i en del avseenden – t ex kan trafikpolitiken där man driver Förbifart Stockholm lika okritiskt som de borgerliga partierna i stället för att hitta verkliga och varaktiga lösningar för både trafik- och miljöfrågor betraktas som ett resultat av föråldrade tankesätt.

Men det som jag som utomstående betraktar som kärnan i (s)-politiken är solidariteten (något som för övrigt är en grundpelare även i mp:s program). Och detta solidariska tankesätt verkar inte vara alldeles på modet för närvarande. Inte så överraskande med tanke på det individcentrerade samhälle som vuxit fram, där möjligheten att förverkliga sig själv står i fokus på bekostnad av det gemensamma. Men att göra om politiken med målsättningen att attrahera väljarna kan inte vara rätt väg. Ett parti har en ideologisk grund – svänger opinionsströmmarna i samhället så att de inte längre sammanfaller med partiets ideologiska grund sjunker väljarstödet. Vänder man då kappan efter vinden blir resultatet en annan politik – och ett annat parti. Man får helt enkelt vänta in och inte minst arbeta för en ny svängning, medan man fortsätter att förklara varför man har den ideologiska syn man har inom de områden där det inte finns anledning att ändra den. Men det är lite sorgligt att ju bättre vi får det desto mer egoistiska blir vi – på nationellt såväl som på internationellt plan. Så kammar Reinfeldt hem poäng på sänkningar av individuella skatter med risk för försämringar av kollektiva system, och på motsvarande sätt för han en politik som säger att svenskar inte ska behöva minska på t ex bilåkande för att reducera utsläpp av växthusgaser utan i stället ska man bidra till att människor i andra delar av världen släpper ut mindre. I det här sammanhanget saknar jag en redogörelse för vilka effekter de kontinuerliga skattesänkningarna har på de välfärdssystem som väljarna faktiskt i stor utsträckning säger sig vilja ha. På så sätt kom den ekonomiska krisen extra olyckligt eftersom den gör det svårare att särskilja vilka neddragningar och/eller ekonomiska akutåtgärder som beror på krisen och vilka som faktiskt skulle krävts även utan kris.

Mediabilder: omöjligt för de rödgröna att göra rätt (1)

Artiklar och ledare i bla DN avlöser varandra med att deklarera socialdemokraternas kris och raljera över de rödgrönas initiativ till att visa hur ett samlat rödgrönt alternativ ser ut. Det är långt från återgivandet av samma process för de borgerliga partierna, där badtunnor och folklighet fick brett och förhållandevis okritiskt genomslag i media, något som t ex Peter Andersson (s) bloggat om (även här). Mitt intryck är att enligt media kan de rödgröna inte göra rätt, oavsett vad man gör och det verkar i mångt och mycket relateras till socialdemokraternas Sahlin. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket det bidrar att Sahlin är kvinna. Uppenbart är att när (Fredrik) Reinfeldt åker land och rike runt och lyssnar på "vanligt folk" röner det uppskattning, medan Sahlin framställs som obeslutsam när hon tar in åsikter via socialdemokratiska rådslag samtidigt som hon kritiseras för toppstyrning när hon tar beslut utan breda samråd. Könet är naturligtvis inte enda förklaringen för naturligtvis granskar man manliga ledare lika noggrannt. Väl?

torsdag 3 september 2009

Rör inte min bil!

Mitt i diskussioner om klimatförändringar och global uppvärmning beslutar regeringen enligt DN att Förbifart Stockholm ska byggas, trots att t ex Naturvårdsverket anser att den strider mot miljöbalken, att den kommer bidra till kraftigt ökade utsläpp och ökad trafik och att det i Stockholmsområdet finns goda möjligheter att styra om resor från privatbilism till kollektivtrafik. Ett utmärkt exempel på att många politiker visserligen har anammat miljöretoriken men inte på något sätt är beredd att stå för den i praktiken. Man har börjat lära sig att sätta upp vackra miljömål, men de är ack så fluffiga. För den borgerliga regeringen vill inte ändra riktning, utan köra på som vanligt. OK för mål om att sänka utsläppen – men rör inte min bil!

onsdag 2 september 2009

Bra och dåliga förskolor

Metro skriver i dag om vad som är en bra förskola, efter en studie som gjorts vid Göteborgs universitet. Viktiga punkter är att de som arbetar med barnen tar tillvara barnens nyfikenhet och vilja att utforska, att de ställer frågor som barnen måste fundera över för att kunna svara på (till skillnad från ja- och nej-frågor) och att barnen stimuleras att prata med varandra och med de vuxna. Det är ju det här som det är så viktigt att hålla näsan tillräckligt högt över vattnenytan för att förvaltningen ska orka satsa på och utveckla, trots behovet av att samtidigt åtgärda förskoleköer genom att bygga förskolor och planera framåt. Det behövs utvecklings- och inspirationstid, och tid till eftertanke för personalen – och det gäller att det inte står och faller med enstaka entusiaster på vissa förskolor utan att det blir en del av det vardagliga arbetet i förskolorna. För det Metro också skriver är att skillnaden mellan bra och dåliga förskolor blir allt större. Och om det är så är det illavarslande.

Tillagningskök kontra mottagningskök

Det byggs och planeras för nya förskolor i Huddinge. Med tanke på den kösituation som har varit behövs det. Men eftersom flera av de nya förskolorna som byggs i etablerade områden blir ganska små (3 avdelningar) anses det allt som oftast för dyrt med tillagningskök. Något som är olyckligt med tanke på att Naturvårdsverket har visat att det blir större svinn vid skolor med mottagnings- i stället för tillagningskök, vilket SvD skriver om. Vid kvällens förskolenämnd förde oppositionen därför fram att man om möjligt åtminstone ska ta till ytan tillräckligt för ett tillagningskök så att man inte "bygger fast sig" i strukturer som gör det svårt att ändra ståndpunkt i framtiden.

tisdag 1 september 2009

Priset till årets pedagog blir chefernas pris

Idén verkade god från början, att för att synliggöra uppskattade och kompetenta lärare på olika nivåer i skolorna instifta pris till Årets pedagog i Huddinge kommun.

Resultatet har dock blivit ett annat, enligt beslut i förskolenämnden på tisdagkvällen. Man instiftar ett pris där kriterierna inte bara handlar om att visa pedagogisk skicklighet, utan man måste även uppvisa implementering av den politiska ledningens och förvaltningens skötebarn, projektet "handlingskraft" (från den borgerliga majoritetens idéer om entreprenörskap). Som om den toppstyrningen inte vore nog ställs även krav på att tävlingsbidraget ska vara sanktionerat genom signatur av förskolechef/rektor och endast ett bidrag per förskola/skola får lämnas. Däremot gick man oppositionen till mötes i att föräldrar till barn i förskolan ska kunna föreslå pristagare. Trots det skiner bakomliggande avsikter, de må vara medvetna eller omedvetna, igenom. Priset handlar om att premiera lojalitet, inte pedagogiskt nytänkande eller utveckling driven av engagerade pedagoger. En pedagog som arbetar med annat än påbjudna projekt, eller bara väljer att lyfta fram sitt arbete med pedagogisk utveckling med fokus på något annat än just "handlingskraft", får inga priser - oavsett pedagogisk skicklighet.

Dagens klimatlarm

Ännu en forskningsrapport kommer nu som visar på det stora allvaret i klimatfrågan. Om inte utsläppen snabbt minskar drastiskt kommer mänskligheten, enligt den brittiska vetenskapsakademin, tvingas använda metoder som tar bort koldioxid som redan släppts ut i atmosfären. Något som ingen vet vilka konsekvenser det skulle få.

Jag tycker absolut man ska forska kring metoder som, utöver utsläppsminskningar, kan minska halterna av växthusgaser. I värsta fall befinner vi oss redan i ett läge där klimatet skenar och sådana metoder därmed kommer bli nödvändiga. Men lite rädd är jag att de som vägrar att ta farväl av fossilsamhället tar emot den här sortens nyheter som: "Aha, vad skönt! Vi fortsätter bränna olja, så tar vi bara fram koldioxiddammsugaren sen."

Därför, alla jordbruksministrar som sänker skatten på handelsgödsel, statsministrar som "kompromissar" långt bortom vad forskarsamhället anser att planeten tål och kommunpampar som räknar på södertörnsleder, ska jag berätta en hemlis: Det finns inga koldioxiddammsugare. Bara i fantasin.