torsdag 30 juli 2009

Växthusgaser från uppvärmda torvmossar

Oavsett vad man tror om människans hittillsvarande påverkan på klimatförändringen ger de resultat från svenska torvmossar som publicerats i Nature och kommenteras i DN ytterligare orsak att minska människans utsläpp av växthusgaser. Naturliga läckage av växthusgaser från torvmossar har visats öka med stigande temperatur, vilket ger en återkopplingseffekt genom att ökad halt växthusgaser i atmosfären riskerar bidra till ytterligare temperaturökning osv. Det finns alltså all anledning att inte riskera att ytterligare spä på denna effekt genom onödiga människobaserade utsläpp av växthusgaser.

Bananer och storföretag

Det är intressant men inte särskilt upplyftande att se hur företaget Dole försöker tysta kritiken mot dem genom att stämma dem som står bakom dokumentärfilmen Bananas!* Skulle det inte vara en bättre strategi att inte spruta förbjudna bekämpningsmedel på sina bananodlingar?

onsdag 29 juli 2009

Jordbruket och miljön

Några fragmentariska tankar om mer detaljerade påståenden i de debattartiklar som svenskan haft om ekologiskt jordbruk:


Jag har redan förut nämnt att forskning sällan är värderingsfri eller helt neutral. Man har olika anledningar till att välja sina frågeställningar, och olika mål med vad forskningen ska visa. Dessutom pratar man inom samhällsvetenskapen om sk paradigmskiften, där en förhärskande teori småningom byts ut mot en annan. Man talar också om "conventional wisdom", som jag inte har någon bra svensk översättning för, men som i stora drag handlar om att vissa tolkningar som har ett slagkraftigt narrativ, dvs har en bra "story" lättare betraktas som sanna och kommer att fungera som kunskap som "alla" har. Det medför att det ibland kan vara orimligt svårt att kullkasta dem trots resultat som pekar på alternativa tolkningar.

En knäckfråga i det här sammanhanget är inte bara själva jordbruksproduktionen, utan vad vi vill ha för samhälle, hur och till vad vi ska använda olika resurser osv. Vad vill vi ha ut av jorden? Av landskapet? Vill vi ha storskalig jordbruksproduktion för att ha tillräckligt med mark att producera energigrödor på i en förhoppning om att slippa dra ned på energiförbrukningen? Eller föredrar vi lägre produktionseffektivitet på större yta för att slippa använda handelsgödsel och icke biologiska bekämpningsmedel? För mig är det också lite oklart vad syftet med "mot"-artiklarna är: talar man för att vi ska producera mer mat i t ex Sverige och sedan sälja den till fattiga länder med matbrist? Ska vi öka vår egen produktion för att minska vår import av mat? Eller ska vi lära människorna i andra delar av världen hur jordbruk verkligen ska gå till (vilket vi har gjort förut, inte alltid med alldeles lyckat resultat)?

I en "mot"-artikel framförs att fattiga bönder i tredje världen inte skulle köpa bekämpningsmedel om de inte var bra - men massor av kvinnor i tredje världen köpte mjölkersättning för att läkarna (med fet bonus från producenterna) talade för det, kvinnor som lika väl eller hellre kunde ammat själva. Vad säger att producenter av bekämpningsmedel och handelsgödsel inte lobbar för dessa? Och även om de inte skulle göra det så har jag vad gäller bekämpningsmedel alltför många gånger i t ex Tanzania sett människor som helt utan skyddsutrustning spridit dessa på sina åkrar - det är inte en lyckad utveckling. Jag undrar även hur det är med resistens mot bekämpningsmedel, på motsvarande sätt som vi får det med antibiotika och andra mediciner.


Det sägs att kvävehandelsgödsel kan framställas med förnybar energi. Det låter bra, men jag har två invändningar; dels har vi knappast något överskott på förnybar energi, tvärt om, så varför låta den gå till något som ändå kan fungera genom kretsloppsprincipen med organisk gödning? Dels är det ju inte bara kväve som måste tillföras - hur är det med fosfaterna? Är inte de i handelsgödselform en ändlig resurs? Hur påverkar transporterna?

Man skriver också att ekologiska gårdar tenderar att hålla djur, vilket ökar utsläppen av växthusgaser. Men jag förmodar att produktionen från dessa djur behövs, och att de annars skulle hållas på en konventionell djurgård - med växthusgasutsläpp. Det blir väl inte mer för att det sker på en kombinerad spannmåls- och djurgård (kanske snarare mindre om gödseln används på ett bra sätt)?

Det finns säkerligen mängder av förbättringar att göra inom ekologiskt jordbruk, liksom inom det som vi kallar konventionellt. Där hoppas jag att vi kommer att kunna dra nytta av forskningen.

Naturreservat eller närnatur?

Detta är en avvägning som ofta kommer upp i debatten när det gäller att bevara natur i regioner där exploateringsintressen trycker på. Frågan är dock felställd. Det handlar inte om antingen - eller, utan om en kapacitet att se landskapet och planera utifrån det och mot mål för det man eftersträvar. Naturreservat kan t ex behövas för att behålla sammanhängande naturstråk, för att skydda särskilda populationer av hotade arter - eller för att kunna fortsätta hävda en ängsmark på traditionellt sätt för att bibehålla dess artrikedom. Närnatur är ofta - men inte alltid - mindre artrik och utan hotade arter, men fungerar som rekreationsområden, i synnerhet för människor som inte kan ta sig iväg till mer avlägsna naturområden, som "bryggor" mellan större grönområden och inte minst som områden att utforska för små barn. För de sistnämnda behövs oftast inte mer än några tiotals kvadratmeter med träd och buskar, det får gärna se lite slyigt och oordnat ut, för att barnen ska tycka att det är spännande att ta sig fram igenom dem. Genom att både behålla ett helhetsperspektiv och se till de lokala förhållandena kan man skapa en översiktlig planering där man ser till att det finns ett nätverk av större och mindre grönområden så att både ekologiska system och människors behov av grönområden tillgodoses.

tisdag 28 juli 2009

Ska vi förvandla barnen till kaniner?

Miljöpartiet i Huddinge vill satsa på vegetarisk mat i skolan för att minska köttkonsumtionen. "Hjälp, ska ni förvandla våra barn till kaniner som bara får sallad att äta?" kanske någon tänker.

Lugn. MP Huddinge föreslår visserligen i en motion till kommunfullmäktige att kött ska slopas i skolmaten - men endast en dag i veckan. Det handlar inte om att alla ska bli vegetarianer. Det handlar om att unga människor ska lära sig att uppskatta god, hälsosam och ekoglogiskt hållbar mat.

För det råder ingen tvekan om att köttkonsumtionen som idag bara ökar och ökar istället måste minska. En anledning är den stora klimatpåverkan köttproduktionen har. Faktum är att biffen är en större klimatbov än bilen. Om inte klimatet ska spåra ur måste färre kossor prutta metan och färre säckar konstgödsel lämna fabriken. (För att odla den enorma mängd foder som behövs för att föda alla djur går det åt obehagligt mycket konstgödsel. Läs mer om köttproduktionens energislukande i Karins inlägg om ekologisk odling.)

Jaha. Så nu kommer skogsmulle med präktiga pekpinnar igen och talar om vad man inte bör göra? Jag ser det inte så. Jag har själv skurit ner betydligt på mitt köttätande och har bara upplevt fördelar med det. För det första mår jag bra av att äta mindre kött, vilket bekräftas av den forskning som säger att den som äter mindre kött blir mindre drabbade av bl.a. tjock- och ändtarmscancer och hjärt/kärlsjukdomar. För det andra har jag lärt känna massor av ny, spännande mat. (För att det ska bli fallet även för Huddinges skolelever tror jag att det är viktigt att skolornas kökschefer erbjuds fortbildning i vegetarisk matlagning så som MP Huddinge föreslår.) För det tredje så njuter jag så mycket mer av det kött som jag äter idag. För ärligt talat är jag fortfarande rätt förtjust i att slafsa i mig döda djur ibland.

Pride, heteronormen och Hägglunds Almedalstal

Pridefestival och normdiskussioner. Jag brukar ha lätt att hetsa upp mig över DNs ledarsidor (svenskans också, men de undviker jag ofta att läsa just därför - för mycket ilska är inte ett bra sätt att starta dagen på). Men efter att ha skummat dagens huvudledare i DN är jag mindre arg på skribenten än upprörd/uppgiven över att det ska vara så himla TRÖGT. Att det ska uppfattas som så hotfullt med allt som avviker från normen och/eller majoriteten. Med Pridefestivalen igång blir många hbt-kramare. Åtminstone så länge hbt-gruppen strävar efter att efterlikna majoriteten och avvika bara lite "lagom" så att de kan uppfattas som ett uppfriskande, lite exotiskt inslag. Tex genom att kämpa för rätten till samkönade äktenskap - missförstå mig inte, jag tycker att det är en självklar rättighet, men fortfarande finns en rädsla för allt som inte "stämmer" med det vi är vana vid, som inte går att klassificera och gruppera.


Det kan ta sig uttryck i en oro när man inte är säker på vilket kön den man talar med hör till, vilket tom gäller för små bebisar som bör iklädas "rätt" färg för att man direkt ska kunna avgöra könet. Det tar sig även uttryck i att det är mer OK för kvinnor att efterlikna män, eftersom det återigen uppfattas som en strävan efter att efterlikna majoriteten (nåja) eller i alla fall normen. Men det finns åtskilliga exempel på hur föräldrar till gossebarn uttryckt oro över att pojken ska bli bög av att leka utklädningslekar med tjejkläder, dra dockvagn eller ha rosa gummistövlar. Trots Pride och "gullandet" med det främmande finns alltså fortfarande en underliggande rädsla för det avvikande - i form av veka män, alltför starka kvinnor eller personer som inte följer den sexuella normen.


Det är väl denna rädsla som manifesteras i Hägglunds Almedalstal som DN:s ledare kritiserar. DN konstaterar att när Hägglund 'talade om ”idisslande av dekonstruktionen av könet” var det i praktiken ett angrepp mot försöken att ersätta gamla inskränkta värderingar med upplysning och tolerans'. Senare i talet kommer något av en förklaring till varför detta betraktas som så hotfullt, nämligen att det tas som en kritik mot "vanligt folks" sätt att leva, en kategori som Hägglund menar att han företräder:

"Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta.Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas. Inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som
folk gör mest.
"

Kd - eller Hägglund - tar det uppenbarligen som personlig kritik mot sin vanlighet när vänstern, de gröna och (förmodar jag) också liberala krafter talar för ett mer tillåtande samhälle. I stället för att se vinsterna med att inte "malla" in folk i normer utan låta dem upptäcka och lära sig använda sina styrkor och svagheter oavsett kön och andra bestämmande epitet, ser han bara hotet om att behöva ifrågasätta sina egna värderingar.

måndag 27 juli 2009

Ekologisk eller konventionell odling

Det finns en mängd olika aspekter att ta hänsyn till i den pajkastning (för något annat vet jag inte om man kan kalla den) som utbrutit mellan "mot" eller "för" ekologisk odling. Som jag förstår det av artiklarna i SvD (även här och här) och av Paulsens argumentation så är tesen mot ekologisk odling att denna är samhällsfarlig för att den bidrar till att människor svälter i världen och att den är miljöovänlig. (Artiklar för ekologiskt jordbruk här och här.) Mot det förstnämnda finns åtminstone två invändningar. De flesta människor som svälter gör det inte pga ekologisk odling utan pga handelshinder, väpnade konflikter, oansvariga makthavare och liknande sociala faktorer. Globalt produceras tillräckligt med mat, dock inte alltid på "rätt" ställe, och det är alltså heller inte alltid den tillåts nå dem som behöver den.

Man kan också fundera över hur stor proportion av jordbruksmarken som står för ekologisk odling och om hotet om att ekologisk odling orsakar världssvält är satt i proportion mot ytan mark som odlas ekologiskt. Åtminstone i Sverige har vi låtit stora åkerarealer växa igen och det ges bidrag för att hålla gamla jordbruksmarker öppna om så bara för att skapa omväxling i landskapet av estetiska och biologisk mångfaldsskäl. Vore det inte förträffligt om man framförallt fick betalt för den mat som produceras på sådana marker?

I en av SvD-artiklarna skriver man att ”framväxten av det ekologiska jordbruket är i många stycken speciell” – och glömmer bekvämt att det inte är alltför många decennier sedan det vi i dag kallar konventionellt jordbruk introducerades och att jordbruket dessförinnan väl måste betraktas som ekologiskt.

Mitt intryck är att man i artiklarna helt pratar förbi varandra i frågan – kruxet är kanske vad den bakomliggande målsättningen och synen på jordbruk är: så mycket mat som möjligt producerad på så liten yta som möjligt i så storskaliga former som möjligt, kanske för att hålla mark tillgänglig för odling av energigrödor för att försöka undvika att behöva minska energiförbrukningen? Eller ett jordbruk där man anstränger sig att följa en kretsloppsprincip för att på lång sikt bibehålla en hållbarhet i jordbruksproduktionen och där man tillför så lite som möjligt av ändliga resurser, och där det ofta handlar om relativt småskaliga produktionsenheter? Redan i det valet görs en underliggande värdering av vad forskningen ska eller kan säga. Vad gäller de mer detaljerade frågorna finns det mycket att reda ut, vilket inte låter sig göras här, uppenbart är att båda sidor anser att de har argumenten och siffrorna på sin sida - och de lär knappast mötas i första taget. I sammanhanget kan det vara intressant att jämföra med hur klimatforskarna inom ramen för IPCC försökt hantera meningsskiljaktigheter enligt principen om "minsta gemensamma nämnare". Det verkar vara lång väg dit för våra svenska jordbruksforskare. Men att som ”mot”-forskarna gör hävda att den globala livsmedelsförsörjningen är ett enbart naturvetenskapligt problem är rent nonsens.

Jag fortsätter därför köpa ekologiskt, men tar även en titt på varifrån produkterna kommer. Säsongsanpassat och närproducerat om möjligt, hellre en banan där man inte besprutat både bananen och odlaren, ägg från hönor som får gå ute, och kött från djur som inte ges antibiotika i preventivt syfte osv. Ett bra sätt om man är orolig över att det ekologiska jordbruket ska göra att maten inte räcker till är annars att bli vegetarian – eller åtminstone minska på köttkonsumtionen – eftersom det är mer effektivt att äta grödorna direkt än att låta dem ta omvägen via djuren. I den rikare delen av världen finns det även all anledning att hushålla bättre med resurserna genom att inte köpa mer mat än man behöver så slipper man slänga mat som blivit för gammal, något som inte är alldeles ovanligt.

Utegrupper - när kön blir för lång

Vid vårens sista sammanträde i Förskolenämnden fick vi höra om en relativt nystartad utegrupp. Det är alltid lika inspirerande att få ta del av den utveckling av förskolans verksamhet som drivs av dem som arbetar på förskolorna och det här var inget undantag. Personalen brann för idén att genom att låta barnen vara ute nästan hela tiden visa dem på glädjen i att upptäcka och lära sig saker om omgivningen, antingen det handlade om att ta reda på namn på växter, anlägga en humleträdgård, se vilket "skräp" efter mellanmålet som försvann snabbast (organiskt material från maten) och vilket som blev kvar längst (flärpen från mjölkpaketet) eller rena sand/lervatten med hjälp av kaffefilter.

Personalen hävdade också att både de och barnen är mycket friskare sedan de börjat med uteverksamheten, att arbetsmiljön för barn och vuxna är mindre högljudd och bullrig och att lekarna blivit mindre styrda av barnens könstillhörighet. Idel positiva effekter.

Det som ändå framstår som en smolk i bägaren är att denna verksamhet skapats som en direkt följd av de köer till förskolan vi ser i stora delar av kommunen, vilket även är fallet med andra utegrupper i kommunen. Som miljöpartist är jag oerhört glad över utvecklingen av utegrupper för jag tror att denna sorts verksamhet också främjar en bättre föreståelse för större sammanhang och inte minst då vad gäller olika miljöaspekter, liksom en vana vid att vara ute i naturen (som dock behöver vidmakthållas under de efterföljande skolåren). Vad som oroar mig är att det är först i och med denna platskris som utvecklingen verkar ha fått fart, trots att man sedan ganska länge har talat om betydelsen av vettig och pedagogisk uteverksamhet för förskolebarn, både vad gäller inspirerande gårdar och att man ibland bör styra även uteverksamheten mer än vad som kanske görs.

Hur kommer det sig att chefer, förvaltning och politisk majoritet inte har lyckats fånga upp dessa eldsjälar tidigare? Och hur är det med utrymmet för att driva pedagogisk utveckling i kommunens förskolor? Kanske stämmer det i det här fallet att nöden är uppfinningarnas moder - men man kan komma långt med att skapa arbetsförhållanden som främjar fritt tänkande och inspiration. Något vi som politiker talar om för barnens del, men ser vi vikten av att sörja för att även personalen får arbeta i en sådan miljö?

lördag 25 juli 2009

Mål för förskolenämndens verksamhet

I Förskolenämnden i Huddinge är sedan några år ett av målen i verksamhetsplanen att nämnden ger förutsättningar för minskat skatteuttag. Andra mål talar t ex om trygga barn, pedagogisk utveckling, jämställdhet och något lite om miljö och hållbar utveckling. För mig är det mycket märkligt att på nämndnivå ha mål om att sänka skatterna (eftersom det är kommunfullmäktige som beslutar om skattesatser). Det känns också otillfredställande att man inte någonstans talar om vad som ska prioriteras då mål står i konflikt med varandra - är det skattesänkningarna som går först eller är det de kvalitetsrelaterade målen? Skiljer det sig mellan olika kvalitetsmål; är kärnverksamheten i form av pedagogisk verksamhet högre prioriterad än skattesänkningar medan mål för jämställdhet och miljö är lägre prioriterade? Och hur mäter man måluppfyllelsen? Hur mycket har nämnden bidragit till den skattesänkning som har gjorts i kommunen? Och hur mycket bidrar denna skattesänkning till de sämre ekonomiska förhållandena för nämnden i dag, eller hur mycket (läs lite) som har gjorts på miljöledningsområdet?

Huddingeperspektiv - från miljöpartistisk horisont

På den här bloggen kommer huvudsakligen jag men ibland även andra miljöpartister i Huddinge att kommentera vad som händer i politiken. Som namnet antyder kommer en hel del att handla om Huddingepolitiken - men även regional, nationell och internationell politik kommenteras när andan faller på. Perspektivet är miljöpartistiskt, men varje person som skriver ansvarar för sina kommentarer.

Välkomna!